Filip leder Norra Stå och lyfter Tegera

Med megafon, trumma och ett brinnande hjärta för Leksands IF leder Filip Nilsson klacken på Norra Stå. När Leksand besegrade Luleå på hemmais den 5 mars växte trycket i Tegera Arena till en öronbedövande vägg av sång, hopp och eufori. Malungsbladet följde klackledaren från bilresan till slutsignalen.

Det börjar redan i bilen mellan Dala-Järna och Leksand.

Filip Nilsson sitter lugn inför nedsläpp, men det märks snabbt att hockeykvällarna i Tegera Arena betyder mer än bara en match. Han är klackledare i Leksands IF och på väg till ännu en kväll där han ska få Norra Stå att leva, lyfta och bära fram laget.

Leksand ligger sist i tabellen och ska möta Luleå på hemmaplan. Läget är pressat, men det finns ändå en förväntan i luften. Kanske just därför. Det finns matcher som känns lite mer redan innan de har börjat.

För Filip är drivkraften självklar.

– Jag är supporter för Leksand. Det är först för själva föreningen man driver, att den ska gå framåt. Och sen vill man ju att klacken ska bli så bra som möjligt, säger han.

Han berättar att Norra Stå tappat lite av sitt tryck under senare år. En stor del av hans driv handlar om att bygga upp det igen.

– Jag vill få fram stämningen som vi hade förr i tiden. När jag var yngre var det alltid fullt, berättar han nostalgiskt.

Officiellt är det hans första säsong som ensam klackledare, även om han redan tidigare haft en framträdande roll. Uppdraget handlar om långt mer än att bara dra igång ramsor. Det gäller att läsa av matchen, känna av gruppen, välja rätt sång i rätt läge och få människor att våga ge lite mer.

– Det är viktigt att det ska vara roligt att vara på ståplats. Att man känner att man vill gå tillbaka.

Att stå längst fram och leda hundratals människor kräver sin personlighet. Filip berättar att hans föräldrar länge varit engagerade i Järnarevyn, och att han själv alltid tyckt om att bjuda på sig själv.

– Jag har alltid tyckt om att skoja och toka mig, skrattar han.

Kanske är det en del av förklaringen till att han passar i rollen. Han beskriver att han känt viss press, men att han vuxit in i uppgiften.

– Jag är mer bekväm i det nu.

Utanför arenan rör sig supportrar i alla åldrar mot entréerna. Inne vid förrådet står unga grabbar och tjejer och plockar fram flaggor som snart ska vaja över ståplats. Megafonen letas fram. Trumman får ses över efter att ha fått ta emot en ordentlig smäll i glädjeruset efter segern mot Djurgården i Globen.

Det är tydligt att klacklivet inte bara handlar om de 60 minuter som spelas på isen.

Här finns också tifogrupper, flaggor, bortaresor, familjedagar och kvällar av ideellt arbete. Filip berättar om enorma tifon som sytts och målats under kvällar och helger, bland annat en vepa som täckte hela klacken.

– Den tog en och en halv till två veckor att göra, säger han.

Gemenskapen är en stor del av alltihop. Särskilt på bortamatcher, menar han, där resorna gör att människor kommer närmare varandra.

– På bortamatcher blir man tajtare. De som är där brinner verkligen för det.

Men också hemma finns arbetet med att få in yngre generationer i kulturen. På familjedagar får barn komma närmare verksamheten, måla mindre flaggor och möta dem som bygger stämningen på läktaren. För Filip är det viktigt att ståplats känns välkomnande.

– Jag försöker prata med de yngre. Då märks det att de trivs, och då kommer de tillbaka också, säger han entusiastiskt.

Själva matchen börjar med ett tryck som ligger och pyr. Förväntan finns där, men nerven också. Ju längre kvällen går, desto mer växer ljudet.

När Leksand tar ledningen i andra perioden får klacken energi. Sångerna blir starkare, rörelserna större, samspelet tätare. När Luleå sedan kvitterar tidigt i den tredje perioden kunde luften ha gått ur läktaren – men i stället händer det motsatta.

Trumman är lagad. Klacken är påkopplad. Och när Leksand kort därefter återtar ledningen är det som att någonting släpper.

Då är ståplats i sitt esse.

Ramsorna ekar genom hallen. Bitvis är det inte längre bara klacken som sjunger.

– Kom igen Leksand! Kom igen!

Ropet går i kanon mellan Norra Stå och sittplats. Trummorna driver rytmen, händer klappar i takt och hela Tegera Arena dundrar.

Det är just den känslan Filip själv beskriver som en av de största.

När Luleå får powerplay och anfaller rakt framför Leksands supportrar möts de av ett massivt buande. Men så fort Leksand bryter spelet och tar tillbaka pucken vänder ljudet direkt – då bryter applåder och jubel ut.

– När det verkligen ekar och sittplats står upp också och hänger på, då ryser man ju faktiskt. Det är bland det bästa som finns.

Och det går att förstå precis vad han menar.

För det här är inte bara ljud. Det är något fysiskt. Något som känns i bröstet. I benen. I luften mellan människor. En kollektiv kraft där sången blir större än varje enskild röst.

Filip berättar att han fått höra från både ledare och människor runt laget att stödet från läktaren betyder mycket.

– Man har fått bra respons om hur mycket vi faktiskt kan påverka.

Samtidigt är klackledarrollen som mest krävande när resultaten går emot. Leksand ligger sist i tabellen, och säsongen har varit tung. Då gäller det att själv inte fastna i besvikelsen.

– Först får man väl bearbeta förlusten så fort som möjligt. Sen försöker man ladda upp sig själv och de andra. Nu lär vi prova att vända det här.

Han beskriver hur han inte har råd att bli tyst.

– Jag kan ju inte bara sitta och sura. Jag måste försöka hålla energin uppe så att folk inte ledsnar och går iväg.

Lite ledare, lite inspiratör, lite psykolog.

När Leksand avgör i slutminuterna med ännu ett mål kulminerar hela kvällen. Sången blir till ett vrål. Glädjen slår genom ståplats och sittplats. Människor hoppar, skriker, sjunger och omfamnar varandra. Euforin känns i hela kroppen.

Det är då det blir tydligt varför någon lägger ner så mycket tid, kraft och känslor på det här. Varför kvällar och helger går åt till tifon, resor, planering och matcher. Varför man står där igen, match efter match, med megafon i hand och blicken mot klacken.

För Filip är svaret enkelt.

– Gör vi vårt så har vi gjort det vi kan i alla fall.

Och den här kvällen räckte det långt.

Långt efter slutsignalen sitter känslan kvar. Sångerna dröjer sig kvar i kroppen, som om arenan fortfarande vibrerar.

LIF, LIF, LIF, LIF, LIF, LIF, LiiiiiF…