Det doftar kaffe i köket hemma hos Rolf ”Strålis” Joelsson i Malung. På bordet ligger pärmar och stora klippböcker, fyllda med gulnade tidningsurklipp; sida upp och sida ner med rubriker, bilder och referat från en annan tid.
– Det blev en del skriverier genom åren, säger han och bläddrar försiktigt. Det blev ju flera hundra matcher också.
Smeknamnet fick han redan i skolan.
– Läraren gav alla öknamn. En klasskamrat var alltid glad och fick heta Solstrålen. Sen blev jag kvar och någon sa Strålis. Så blev det.
När Malungsbladet träffar honom har tre matcher spelats i SM-finalen mellan Rögle och Skellefteå. Några dagar senare är serien avgjord och guldet går till Skellefteå. För Rolf väcker finalspelet minnen från hans egna år i Rögle på 60-talet när han som 21-åring kom till klubben hösten 1966.
– Självklart följde jag finalen. Det var jämnt, men Skellefteå var starka.
Upptäckt i Malung via Orsa och Fagersta
Vägen till Rögle började i Malung och med ett ögonblick som Rolf fortfarande skrattar åt.
När Malung mötte Orsa fick storbacken Åke Lassas upp ögonen för 20-åringen. Rolf spelade back, men befann sig just då på fel planhalva.
– Vi var unga och ivriga och tappade pucken. Jag var uppe i anfallet och helt plötsligt var det tomt bakåt. Då gjorde Orsa mål, säger han.
Trots det såg Lassas något och tipsade Rögles tränare Des Moroney.
Kort därefter bjöds Rolf in till Fagersta, där det arrangerades en uppvisningsmatch. Des Moroney skulle dessutom tillbringa julhelgen där. På isen fanns flera stora namn.
– Landslagsspelarna Lasse Björn och Roland Stoltz var med. Jag fick spela halva matchen med var och en som backpar.
Det gjorde intryck.
– Det var stort. De var ju bland de bästa som fanns, berättar han.
Efter matchen kom nästa steg. Ett samtal från Malungskompisen Lennart Skördåker, som då spelade i Rögle.
– Han ringde och sa att de ville att jag skulle komma ner.
Det dröjde nästan ett halvår, men sommaren 1966 blev det klart.
Villkoret och milen mellan Malung och Ängelholm
Rolf skrev på, men med ett villkor:
– Jag skulle få spela klart fotbollssäsongen hemma i Malung.
Det innebar pendling mellan Ängelholm och Malung under sensommaren och hösten.
– Jag åkte hem varje helg. 67 mil.
Efter matcher sent på kvällen satte han sig ofta i bilen.
– Matchen var slut vid tio. Sen körde jag hela natten.
Ibland gick resorna via flyg.
– Skulle vi till Stockholm kunde jag flyga från Malmö till Bromma och bli hämtad där.
Men oftast var det bil och hjälp från Rögles finansiär.
– Då var jag nog ”rattfull”, säger han och skrattar. Inte bokstavligt, men av Cernelles preparat. Man var så pigg att man kunde köra hur långt som helst.
När han kom hem till Malung på morgonen hade modern ofta gjort smörgåsar.
– Jag sa att jag var pigg som en lärka. Men sen åt jag mackorna och då slocknade jag.
Cernelle – pollenkungen bakom Rögle
Bakom Rögles satsning stod Gösta ”Pollenkungen” Carlsson och företaget Cernelle.
– De tog hand om pollen från bland annat nässlor och gjorde medicin av det.
Carlsson var tidigt ute med att bygga upp ett lag genom värvningar. Rögle blev ett av de första lagen i Sverige som på allvar började locka spelare utifrån.
– Klubbarna skötte affären. Rögle betalade Malung, men jag fick ingen övergångssumma. Jag fick en månadslön som jag skattade för.
Pengarna från Cernelle byggde både ishall och hockeylag.
– Jag jobbade där också, i maskinrummet. Och så var jag med och drog rör till villorna som byggdes åt de gifta spelarna.
Men Cernelles framgångssaga fick ett stopp.
– Preparatet fick inte säljas på apotek till slut, eftersom han inte ville tala om vad det innehöll.
Ungkarlsvillan och disciplinen
Livet i Rögle var enkelt.
– Vi bodde i ungkarlsvillan vid ishallen. Små rum, gemensam dusch.
Reglerna var strikta.
– Vi fick bara dricka vatten. Till jul kunde vi ta något starkt. På träningsläger fick man gå ut sista kvällen.
I ungkarlsvillan slog de så småningom ut en vägg och fick till en liten bar.
– Till och med TV var där och filmade. Bengt Bedrup var där. Men då fick vi förstås bara dricka vatten, säger Rolf och skrattar.
Tre år i hockeyns högsta serie
Rolf spelade i Rögle mellan 1966 och 1969. Då hette högsta serien division 1, och motståndet var det bästa svensk hockey hade att erbjuda.
– Vi mötte Södertälje, Brynäs, Västra Frölunda, Djurgården, Västerås, Tingsryd och Färjestad.
Han spelade mest back, men kunde även hoppa in som forward när det behövdes.
– Back var roligast. Jag hade mest anlag för det. Då fick man vara mer på isen också.
”Stuvbiten var ingen reavara”
Den 4 december 1967 fick Rolf rubriker i Aftonbladet efter en match mot Djurgården.
Rubriken löd: ”Stuvbiten var ingen reavara.”
Rolf hade fått hoppa in och gjorde avtryck direkt. Som back klev han fram offensivt och gjorde mål när Rögle besegrade Djurgården med 5–1.
I artikeln kopplades han till ”Skinnarna”, Malungs IF:s smeknamn, och beskrevs som en spelare som tog vara på chansen.
– Det var ett sådant där läge när man fick chansen och tog den, minns han.
Efteråt blev det rejäl segeryra.
– Det blev nästan som en krigsdans.
Den försvunna linsen
En annan gång blev det dramatik av ett helt annat slag.
– Jag fick en handske i ögat.
Linsen försvann och matchen fick avbrytas. Spelare, ledare och till och med vaktmästaren började leta på isen.
– De skrapade ihop snö och letade.
Men utan resultat.
– Jag såg ingenting. Jag kunde inte se avståndet mellan klubban och pucken.
I pausen kom förklaringen.
– Då visade det sig att linsen hade fastnat under ögonlocket.
Han skrattar.
– Men just då var man rätt hjälplös.
Möten med de största
Under åren i Rögle mötte han hela eliten.
– Sura-Pelle Pettersson, Nisse Nilsson, Lars-Erik Lundvall. Det var kanske Sveriges bästa kedja.
Värmlänningen Nisse Nilsson från Forshaga kände han även från annat håll.
– Han jobbade på Jofa och vi spelade fotboll ihop. Han var en av Sveriges bästa spelare.
Även Lill-Strimma Svedberg, Lars-Erik Sjöberg och många andra storheter fanns på isarna under samma tid.
– Man mötte allihop som spelade då.
Schweizresan
Internationellt blev Spengler Cup i Schweiz mellan jul och nyår 1968 ett minne för livet.
– Det var landslag från Tjeckoslovakien, Finland och Schweiz. Jag tror vi kom tvåa.
Rögles tränare, tjecken Vladimir Zabrodsky, kunde inte följa med.
– Han hade flytt från Tjeckoslovakien när ryssarna invaderade. Han vågade inte åka utanför Sveriges gränser. Han var olympisk silvermedaljör i ishockey 1948, tränare för Leksand säsongen 1964-65, dessutom spelade han tennis på elitnivå i bland annat Davis Cup, minns Rolf.
Resan blev ändå speciell.
– Tjeckerna var hårt bevakade, så vi fick smussla lite med dem.
Språket var inget hinder.
– Vi kunde inte prata med varandra, men vi hade samma intressen. Med teckenspråk och lite vilja klarar man det mesta.
Han ler.
– Och vi hade fan så roligt.
Tuffa tag på isen
Spelet var fysiskt och Rolf vek inte undan, trots att han var kortare än många andra.
– Inte gick jag undan. Jag var rätt stabil. De körde inte omkull mig hur de än for, säger han med ett skratt.
– De fick känna på det.
Tre mål och heta känslor
Efter åren i Rögle var Rolf eftertraktad av andra klubbar. Det fördes diskussioner med både Skultuna och Sollefteå, men när hans far blev sjuk återvände han till Malung.
– Far var skinnskräddare. Han sa: Vad du än gör, rör inte en skinnbit.
I Malung blev Rolf spelande tränare. År 1970 kom en het match mot Tunabro.
– De ville ha egna domare från Falun. Men vi protesterade.
Malung fick en toppdomare och Rolf klev fram.
”Sällan en back gör tre mål men det gjorde i alla fall Joelsson”, skrev DD-sport.
Malung vann. Men känslorna var starka även utanför isen.
– Jag blev bespottad av publiken på vägen ut.
Livet efter hockeyn
Efter karriären blev han tränare för Malungs tjejlag.
– Min dotter spelade där. Och så var det en liten tjej…
Han ler.
– …som blev ganska stor. Pernilla Wiberg.
Yrkeslivet fortsatte parallellt. Rolf arbetade som rörmokare, en period på Rosengrens och inom byggbranschen, innan han senare blev vaktmästare på Malungshem i 36 år.
– Jag har alltid haft något att göra.
Än i dag är han aktiv.
– Jag kör ut bröd åt Malungsbagarn på morgnarna. Man har inte åldern inne än för pension, säger den snart 81-årige med ett skratt.
Finalen, pärmarna och minnena
SM-finalen 2026 slutade med silver för Rögle och guld för Skellefteå. Men hemma vid köksbordet i Malung är Rolf redan tillbaka bland minnena.
I pärmarna finns rubrikerna, bilderna och referaten kvar. Värvningen. Resorna. Matcherna. De stora spelarna. Och en tid då hockeyn såg helt annorlunda ut.
– Förr var det mer lagkänsla. Nu handlar det mycket om pengar.
Han bläddrar vidare bland urklippen.
– Men visst följer man fortfarande. Det sitter väl i.
Text och foto: Timea Hedlund