I strålande solsken hyllades Stina Nilsson på Sportfältet i Malung för sina fina framgångar i Ski Classics-cupen där hon slutade trea. Vinst i Marcialonga Bodö, Birkenbeinerennet och Klarälvsloppet, toppat med vinsten i Vasaloppet som kronan på verket med den tredje snabbaste tiden.
I samband med hyllningen drogs paralleller till Sixten Jernberg, Janne Stefansson och Per-Erik ”Särna” Hedlund. En rörd Hans Unander lyfte fram Stinas viktiga roll som förebild och inspirationskälla för många unga tjejer och kvinnor.
– Du hjälper dem att tro på sig själva och framtiden. Och att man kan lyckas bara man har bestämt sig för att man vill.
Skidboden till hennes ära invigdes genom att Stina och Hans klippte bandet och därmed startade också Malungs IF insamlingen av skidutrustning till boden. Utrustningen kommer att kunna användas kostnadsfritt av den som behöver. Under dagen samlades det in 28 par skidor. Fler dagar kommer att utlysas under hösten då skidor, stavar, pjäxor och valla kan lämnas in.
– Det är ett jättefint initiativ av Stefan ”Foppa” Forsman och Jonas Melin i Malungs IF. Det känns underbart att fler får chansen att testa på skidor, säger längdskiddrottningen och minns med glädje träningarna med sina äldre systrar och ett peppat ungdomsgäng under ledning av Annelie Fagerlund på tisdags- och torsdagskvällar på Sportfältet i Malung.
På frågan om vad hon skulle säga till sitt yngre jag om hon fick resa tillbaka i tiden säger hon:
– Fortsätt att göra det du gör, det kommer att bli jättebra. Fortsätt att klättra i träd och gå på de gemensamma träningarna.
Siktet på att bli bäst i världen på skidor var tidigt inställt, trots att hon testade några andra sporter.
– Jag fastande för längdskidåkning. Jag testade orientering en kort period men jag hade för lätt för att gå vilse. Fotbollen var inget för mig heller då jag var för dålig med bollen.
Vinnarskallen har tagit henne långt i karriären även om den är mer förfinad nu.
– Idag kan jag vara vinnarskalle men också ha perspektiv och lyfta ut bra prestationer och vara stolt över dem. Jag har lärt mig det med motgångar. Man inser att världen inte går under för att jag har förlorat en tävling. Jag får lägga många fina saker i minnesbanken även om jag inte vann just den tävlingen. Det finns alltid någonting man kan minnas som positivt.
– Skador är det tråkigaste med att vara elitidrottare. Det är genuint jobbigt när jag vill mycket i sinnet men kroppen säger stopp. Jag vill gärna göra så som jag har planerat, så det är skittufft med förkylningar. Där har jag fått jobba med acceptans.
Under årens lopp har hon kommit fram till att nyckeln till allt är att träna varierat. Något hon önskar att hon kunde gjort från första början.
– Jag blir lätt manisk när något är kul, som att staka till exempel. Men det bästa är att dela upp sin träning på cykel, löpning, rullskidor, freeski. Det har jag tvingats till i och med skador.
Hon har alltid varit frestad av att testa långlopp och berättar nostalgiskt om Vasaloppet. Att drömmen alltid har funnits med om att stå där någon gång första söndagen i mars. Gång på gång återvänder hon till magkänslan som en av anledningarna till att börja med långlopp. Hon har också visat prov på att hon är en grym strategiker med ett öppet sinne.
-Det är otroligt roligt att vara en del av Team Ragde som också har ett extremt bra killstall. Träningen i Norge i somras var mycket givande. Att sätta mål inför 2025 var inte det lättaste då jag inte riktigt visste var jag skulle platsa. Mina motståndare var riktigt starka så jag gick in med öppet sinne. Även om jag har känt mig stark hela sommaren, visste jag inte vad det skulle räcka till. Jag lärde mig för varje lopp vad mina styrkor och svagheter var i förhållande till de andra. Lagom till Vasaloppet insåg jag hur jag skulle lägga upp loppet ur nutritionssynpunkt; hur jag ska dricka, när jag ska dricka men också ur ett taktiskt perspektiv hur man åker i klungor.
Hon minns nostalgiskt hur hon först inte trodde på tiderna, att hon skulle leda med sådan marginal.
-Det lät lite för bra för att vara sant. Först långt in i loppet förstod jag att segern kunde bli verklighet, men jag var energitom på slutet. Inte förrän på målrakan vågade jag tro på det, och fortsätter:
– Det är viktigt att behålla ödmjukheten. Jag undervärderar aldrig mina motståndare. Jag räknar alltid med att alla kan komma ikapp mig. Även om jag leder stort så tror jag alltid det bästa om dem och att de kan ta in hur mycket som helst. Och det tror jag är bra, för jag vill aldrig underskatta någon. Och sen bli ifrånåkt för att jag har trott att det har varit lugnt. Man ska alltid ha respekt för motståndare.
Hon vill inte jämföra sina medaljer eller sina prestationer. Både OS och Vasaloppet betyder väldigt mycket.
– Men ju mer distans jag får till Vasaloppet desto mer höjs den. Jag trodde inte att det kunde bli så. Jag var väldigt nöjd när jag gick i mål men jag är väldigt, väldigt, väldigt nöjd över den nu.
När jag frågar om hennes mål inför nästa säsong svarar hon:
– Copy paste och justera lite.
Text och foto: Timea Hedlund