Minnen från fäbodliv i Lima socken, 1940-1950-tal

Minnen från fäbodliv i Lima socken, 1940-1950-tal

”Ti budom och sommarens glädje” är rubriken på en liten skrift av hembygdsforskaren Karl-Erik Forslund (Dalarnas Hembygdsförbunds skriftserie nr. 1 tryckår 1925). Han vill med sin skrift påminna ”om fäbodlivets stora betydelse och ge några glimtar av dess rikedom och skönhet. Det är skatter…som skulle gå förlorade, om detta liv skulle dö bort… (ur förordet). Tyvärr måste man säga att fäbodlivet i stort sett har dött bort. Det har inte längre någon praktisk betydelse, men hade det i hög grad under självhushållets tid och då man ville tillvarata det bete åt djuren som fanns ”på skogen”. De gamla stugorna har inte alltid underhållits och har måst rivas. Men på många håll hålls fäbodkulturen levande. Man har verkligen underhållit sina stugor och har insett värdet i att denna kulturskatt bevaras. Ja, vissa utvalda fäbodar är kulturskyddade.
Det var bondhustrurna och/eller de yngre döttrarna i övre tonåren som blev sk ”gattare” (den som skötte fäboden). Såvitt jag känner till så jobbade karlarna i skogen eller med slåtter. Och kom ibland upp till fäboden för att slå de ängar som där fanns och/eller kom med förnödenheter som behövdes i hushållet.

Varför vill jag skriva den här artikeln? Jo, för att berätta några minnen från min egen tid på fäbod under 1940–1950-talet. Min mor kom från Lima. Hon hade gårdsnamnet ”Gånors”. Gånors Betty. På 1920-talet kom hon till Kristinehamn, gifte sig 1934 och bildade familj.

Inlandsbanan
Det blev så att vår familj under många somrar då jag växte upp fick vistas på hennes släkts fäbod i Lima. Vi åkte med inlandsbanan från Kristinehamn, först till Vansbro. Där gjorde vi ett uppehåll och hälsade på min mammas moster innan resan fortsatte med ”Särnatåget”. Det gick tåg ända till Särna på den tiden. Nu är banan uppbruten från och med Malungsfors. Vid Risätra anhalt kunde vi lasta av cyklar och väskor. I Risätra bodde min moster och kusiner. Vi fick nu påbörja cyklandet till fäboden Bulyberget, mitt emellan Limedsforsen och Venjan c:a 11 km från byn. Ännu på 40-talet var inte nya vägen byggd. Det var en stenig och backig slingrande grusväg att ta sig fram på. Jag tyckte det var som en evighet att komma fram. Någon gång, om vi hade tur, kunde det komma en hästskjuts. Vi fick lasta på cyklarna och oss själva på flaket. Men det skakade så förfärligt med den ofjädrade flakvagnen. Ungefär halvvägs passerade vi Sjöändans fäbod, som hade många fler hushåll än Bulyberget. Här fanns t.ex. Pål-Gunnars, gift med en kusin till min mamma: Pål-Greta.

Bulyberget. Gånors stuga till vänster.

Fäboden
Nåväl, vi kom fram. Den gamla fäbodstugan stod tom och väntade på oss. Den är numera riven. Ladugården, som kallas ”fjös” på Limamål stod också tom. Också den är riven. Flera hushåll från byn hade etablerat sig på fäbodområdet: granne med oss var Gånors Berta.
Lite längre bort Bullas-Karin och Spännar-Maja. Långt ner över ”täkten” (ängarna) fanns Sjuls-Lisa och längst bort på en höjd Finns-Gunhild. Hon hade flest kor, kanske ett 10-tal. Annars hade man mest 46 stycken, några kalvar och getter. Korna var av fjällras. Vita med svart teckning, antingen med prickar eller större svarta fält. De har smäckra ben och ganska små klövar och hornlösa. Och de är relativt små. Inte så högmjölkande, men med fet mjölk.
Det fanns förstås ingen telefon i fäboden, inte el och inga bekvämligheter. Om man skulle ha kontakt med civilisationen: någon kunde bli sjuk eller skadad eller veterinär måste tillkallas så måste man cykla ner till byn, bil fanns inte heller att tillgå. Och man måste cykla och handla. Man hade förstås det mesta man behövde såsom mjölk, ost, messmör, bröd, smör m.m. Men det kunde ju behövas något man saknade.
Vatten fick vi hämta i den gamla brunnen på granntomten. Brunnen var av hävstångstyp. Man firar ner en hink i vattnet och den kommer fylld upp nästan av sig självt. Det är en djup brunn och den finns kvar än idag.

En normal dags händelser
Tidigt på morgonen skulle kor och getter ut på bete i skogen. Den ledande fäbodkvinnan Spännar-Maja ropade högt över hela ”täkten”: ”No lejson”= nu släpper vi ut korna. Jag var ofta med när korna släpptes. Man fick följa med en bit. Korna gick lugnt och ofta efter varandra. Skällkon ledde, men getterna sprang mest omkring. Medan korna var på skogen fick ”gattaren” göra olika sysslor: mocka i ladugården, diska, städa, göra getost, koka messmör eller baka bröd i en bagarstuga. Det var t.ex. grannlaga att diska separatorns alla delar, och kanske det hanns med en kaffetår hos grannen.
På kvällen kom kor och getter hem självmant. De skulle mjölkas. Jag lärde mig mjölka kor, såväl som getter, vilket är en svår konst: man ställer sig bakfram och håller fast bakbenen med knäna. Efter mjölkningen skulle mjölken separeras. I varje hushåll fanns en Alfa-Laval-separator, som skiljde grädden från mjölken.
Grädden sparades till kärnan, i vilken man kärnade smör regelbundet. Och man kokade messmör, förstås över öppen eld som allt annat. Det tog ganska lång tid innan messmör-et var klart. Getmjölken blev till getost. En getostform har ett löstagbart lock som flyttas till undersidan. Man måste nämligen klämma ostmassan från två håll för att får ut all vassla och så flytta locket flera gånger. Maten lagades också i öppna spisen. Jag var ofta i ladugården hos Sjuls-Lisa. Hon var lite långsam av sig, så vi hade gott om tid.
Hur kunde man förvara sådan mat som behövde kyla i sommarvärmen?
Jo, i stugan fanns ett rum mot norr som hade stengolv, gjutet eller med stenplattor. Golvet var påfallande kallt även om det var varmt ute.

Veterinärinsats
En gång blev en ko sjuk. Kalven var för stor för att komma ut. En ”klok gumma” fanns i grannfäboden Oxberget. Hon tillkallades. Och försökte med sina konster och knep, men inget hjälpte. Dags att kalla veterinär. Det måste ha tagit lång tid att få det budet fram till Lima samhälle. Veterinären körde bil som tur var. Det skulle bli operation. Kon drogs omkull. Hon skulle ligga på sidan. En ko kan inte lägga sig själv på sidan. Man fick sätta ringar i fötterna och dra omkull henne. Veterinären iförd operationsutrustning kunde så gå in och såga av kalvens huvud inne i magen med kedjesåg och stycka kalvens i olika delar. Kalven grävdes ner lite längre bort. Kon klarade sig och kunde efter en stund resa sig. Jag, i 10-årsåldern, var nyfiken och minns nu allt så detaljerat. En annan gång blev en get sjuk och var tvungen att avlivas. Då kom en slakteribil från Karelius slakteri och tog hand om geten.

Utanför den numera rivna ladugården.

Slåtter
I midsommartid kom karlar från byn för att slå ängarna på fäboden. De hade med sig slåttermaskin och häst. Det hö som sedan hässjades skulle vara som stödfoder när korna hade kommit hem till kvällen. Höet förvarades i små lador som fanns några stycken på fäbodvallen.

Djurlivet
En fågel som drog uppmärksamheten till sig var Lavskrikan, släkt med nötskrika. Lavskrikan kunde sitta länge i ett träd ganska nära vårt hus. Jag har läst om att den är sällskaplig och vill vara nära människor. I ladugårdarna fanns ofta fullt med ladusvalbon. Svalorna murade sitt bo på översta takbjälken och tycktes trivas bland korna. I ett stenröse kunde en huggorm titta fram. Utefter vägen mot fäboden hade en gång några skogsarbetare tagit fast en orm och höll den med en klyka. Så strödde de snus i ormens mun, den svällde och sprack till slut. I en bäck som rann upp nånstans nedanför Sjuls-Lisas ladugård brukade vi fiska bäckforeller. Det gällde att vara mycket tyst. De var så rädda. Men de nappade bra på metmask. Ibland kände jag mig ängslig över att en björn skulle komma för att dricka i bäcken, men det kom aldrig någon.

Oxen
Spännar-Maja hade en oxe (en mindre tjur) som kunde ta emot kobesök. En gång kom min mammas kusin Berta från Stora Lyberget, som låg mot Malungshållet söderut gående med en dräktig ko. Det var en ganska lång väg att gå. Så fick ”våran” tomma ladugård äntligen ett besök. Kon fick stå där medan Berta drack kaffe inne i fäbodstugan. Jag tyckte det var spännande att få en ko att sköta om, om blott i några timmar. Kon skulle hälsa på oxen och sedan gå den långa vägen hem till sin fäbod.

Nedlagd fäbod
Redan när vi började komma till Bulyberget hade ett och annat hushåll lagt ner sin fäbodverksamhet. Så var det med grannhushållet till vårt mot söder. På tomten hade stått en stuga, som rivits. Det fanns rester kvar. Min bror och jag brukade leka här. Det fanns också kvar lite prylar från hushållet, utslängda på gården. Här fanns bl.a. en kafferostare för öppen eld, en liten träskål (det fanns alltid träskålar både i ladugårdarna och inomhus för förvaring av mjölk, filbunke, grädde etc. Skålarna gjordes av knotor på björkar, som urholkades. De kunde vara mycket gamla. Den äldsta jag sett var från 1600-talet) och rester av en kaffekvarn.

Avslutning
Nu har jag delgivit lite fäbodminnen. Kanske någon läsare också har liknande minnen. Jag avslutar så med några rader ur en blänkare med anledning av Victoria Törnqvists bok, som kom ut i juni 2021, ”Eldsjälar i utmarken” Victoria Törnqvist är kulturantropolog och arbetar på högskolebiblioteket i Falun. ”I denna bok möter vi idogt arbetande småbrukare som sommartid flyttar till skogs med sina djur, ofta till små gråtimrade stugor och hus utan el och vatten. Människor som vågar välja sin egen väg och följt sina drömmar, men samtidigt bär upp en lång tradition och ett hållbart arv”.

Den gamla brunnen foto 1927.

Text: Gunnar Edström, fäbodentusiast och f.d. kyrkoherde i Kristinehamn, boende i Uppsala
Foto: Privat arkiv