Per-Arne Oscarsson från Lima fyllde nyligen 75. Han jobbade inom bankväsendet, närmare bestämt på Handelsbanken i Lima, i 43 år. Om han hade fått välja bana idag hade han valt precis densamma. Under de sista åren på banken föddes embryot till det som i januari i år, utmynnade i hans självbiografi.
– Det tog sin rundliga tid innan det blev en bok. Jag började skriva i november 2017, men hade sedan ett uppehåll fram tills i somras när jag kunde färdigställa texten. Arbetet att sedan få fram en bok förflöt precis så bra som jag kunde förvänta mig, när jag fick hjälp av Bosse Losbjer.
Hur kommer man på idén att skriva en självbiografi?
– Jag har inte mer att lägga i säcken än någon annan, men jag tänker att boken kan vara ett lokalt tidsdokument, som råkar sammanfalla med just min resa och hur den har sett ut. Lite äldre läsare som känner till Lima får förhoppningsvis en behållning av att känna igen byn, då som nu. Den yngre generationen kanske också kan få sig en och annan fundering när de till exempel läser om skolgången förr i tiden, den är rätt väl beskriven. Kanske noterar de med viss tveksamhet – gick det verkligen till så?
Att rekapitulera sitt liv genom arbetet med boken har gett Per-Arne en stor behållning. Det har varit ett stort nöje att minnas tillbaka och få ihop det till en bok. I boken delger han mycket av sina tankar om vad han tycker varit rätt och fel när det gäller till exempel de samhällsfrågor som passerat revy under hans tid. Han har alltid haft ett stort samhällsengagemang som höjt blodtrycket från och till. Hans metod att sänka det har varit att skriva av sig via en hel del insändare, till Dalarnas olika tidningar. Det blev hans sätt att vädra sina synpunkter, då han tyckte att saker och ting spårade ur. Han har jämt haft lätt för att uttrycka sig i tal och skrift.
– Jag inser som den patriot jag är att den största behållningen av boken har man som Limabo och om man känner till det ena och det andra som jag berör. I boken står en del på Limamål, men det finns alltid även översatt så att alla som vill kan förstå.
Boken innehåller 12 kapitel och inleds med berättelser från livscykeln i kronologisk ordning från ungdomsåren och skolgången till arbetsåren och bildandet av familj. Andra halvan av boken handlar om Per-Arnes specialintressen och avslutas med livet som pensionär.
– Planen var att jag ville ha med vissa speciella händelser. Om de sedan är speciella eller inte, det är upp till läsaren att bedöma. Tanken har varit att krydda händelserna med mina personliga tankegångar, om det jag varit inblandad i, beträffande politik, samhällsutveckling och mina olika fritidsintressen.
Några snabba skuggläsningar av de första kapitlen avslöjar att Per-Arne har ett underfundigt, finurligt språk, där det döljer sig en hel del humor mellan raderna.
– Ja, det stämmer att jag haft en ambition att försöka göra det hela lite humoristiskt, jag ville inte att det skulle bli en tungläst, faktaspäckad bok. Den ska läsas lite med glimten i ögat, då får man störst behållning av den.
Arbetet med boken har varit roligt och eftersom han har lätt för att skriva har mycket gett sig mer eller mindre av sig självt. Han har också fått bekräftat hur människans minne fungerar.
– Det sägs att man minns mer detaljer från förr i tiden, ju äldre man blir och det har jag verkligen fått erfara. Jag kan komma ihåg detaljer och exakta ordväxlingar från episoder som är mer än 50 år gamla, men det som hände förra veckan är ibland helt borta, skrattar Per-Arne.
Det ramlar på med försäljningen av boken som funnits ute sedan början av januari. Det har troligtvis blivit ringar på vattnet när folk läst och pratat om den, tror Per-Arne.
Om du måste välja dina två favoritepisoder i boken, vilka blir det?
– Om jag måste, så säger jag kapitlet om ”Ryssjefiske i Töskbörån”, en rolig episod som sträckte sig över flera år. Kapitlet om ”Ungkarl på dans, bildandet av min familj” behandlar också en tid som jag gärna ser tillbaka på. Det är svårt att rangordna för det skulle kännas helt rätt att göra samma resa genom livet igen. Jag är nöjd med det jag gjort och det jag hållit på med.
Det enda som Per-Arne idag kan sakna när han ser tillbaka är att inte aktivt kunna jaga med sina hundar eller utöva sport i samma utsträckning som förr, på grund av fysiken, han har fått ont i sina knän. Sammanfattningsvis vill huvudet betydligt mer än kroppen.
– Jag har alltid varit en sportnörd och ända fram till förra året åkte jag Stafettvasan, men det var det enda loppet som blev inställt i år, så vi var tvungna att stå över. Men i morgon ska jag serva sonen när han åker Vasaåket 90, det ser jag fram emot!
