Häromdagen fick författaren Aino Trosell en riktig överraskning när hon fick besked om att hon tilldelats en belöning av Svenska Akademien. En belöning, utan motivering på 50 000 kronor. Aino skriver bland annat på sin Facebooksida: ”Förutom den ansenliga summan som gör att jag vågar kasta mig ut i nya litterära projekt, så är erkännandet i sig nästan det häftigaste.”
Aino är inte den enda författaren som får belöningen. Ytterligare fyra författaren få samma ”julklapp”: Ann-Luise Bertell, Per Hagman, Sven Olov Karlsson och David Zimmerman.
Här nedan får Malungsbladets läsare ta del av ett utdrag ur Ainos bok ”Hjärtblad”. Luta dig tillbaka och ta del av en, milt uttryckt, dåtida julafton.
”Det finns mat till jul. Och kanske även något annat? Med antydningar och skämt bygger pappa upp en viss förväntan.
Men julaftonen blir lång. Morgonen är dock festlig. Halm strös ut på golvet, djuren får smaka av julbrödet, familjen äter smör och ost på brödet till morgonkaffet, som inte är någon lank. Skarpfisk med potatis och smör till middagsmålet mitt på dagen smakar dessutom delikat.
Men sedan är det nästan som ledsamt. För man får inte gå och hälsa på någon. Och man får inte rasa runt. Man ska njuta av helgdagsaftonen och vila som de vuxna gör. Barnen leker hoppa röv i halmen, att inte beröra med annat än med baken, att snabbast ta sig fram till dörren. Föräldrarna låter det ske.
En kort stund sitter mamma i pappas knä.
Alla stelnar till som inför något heligt – sedan blir de generade.
Mamma måste lägga mera ved i elden och ögonblicket är över.
Pärla hostar där i båset, alla hör det.
Hulda får tårar i ögonen. Men det är ju röken! Hon snyter sig i näven över elden utan att få något på handen, hon är stor nu.
Mamma där i pappas famn så livet tjocknar, så det bromsar in och vrålar, så det skriker ljudlöst, skoningslöst på stället. Ingen märker. Ingen ser. Att slaktarkniven viner. Att Gud i himlen brinner, brinner!
Äntligen blir det kväll med vitmjölsgröt och smörbrunn! Så ljuvt det är att låta maten tysta mun och tankar.
Har ni hört talas om julklappar?
Barnen skakar ivrigt sina huvuden.
Aldrig. Vad är det?
Trots att de vet.
Jamen, hörde ni inte hur det klappade på dörren? Och vad är då det? Ingen knackar väl på en dörr? Man går väl bara in?
Om inte? Ja, om man inte förstås: Stångas som själva julbocken!
Spänningen hos barnen finner inga gränser, men de behärskar sig allt vad de kan. Ty nu går pappa ut i förstugan, som förbinder fjösstugan med ladan, och kommer tillbaka med något i famnen?
Kallstråket drar fram över golvet när han stänger dörren. De ryser av spänning och lycka.
Hur roligt kan det egentligen bli!
Det var som jag trodde, det var julbocken som klappade till, och titta här vad han kastade in!
En svarvad docka som Här Lars i Idbäck har gjort till vår minsta flicka Karin!
Karin vågar nätt och jämt gå fram till sin egen far. Högtidligt tar hon emot dockan i trä svarvad ur ett stycke utan armar utan fötter men med en rund och vacker kjol och huvud utan huvudkläde.
En riktig karl måste ha en kniv i livremmen, det är givet. Och nu har du Nils fått vänta tillräckligt länge, se här.
Nils rusar fram och är nära att omfamna sin far. Men man kramas inte, det förekommer aldrig. Man kan sitta i knä, bara glida ner i en famn så där om den ändå är ledig eftersom det är ont om platser att sitta på. Men aldrig en omfamning. Då skulle samtliga närvarande omedelbart falla ner döda av skam.
Pojkens kinder glöder. Han har fått en kniv!
Och så finns det dom som har blivit så stora att man inte längre kan kalla dom för småpojkar.
Det är dom som står i vägskälen med röda luvor, gröna kanter så att någon sa att dom ser ut som tuvor fulla med smultron. En ynglingaluva till stugans kung, förlåt jag menar dig Johan.
Johan sätter genast på sig huvudbonaden. Han har nog sett att mamma har hållit på med den och ibland liksom gömt undan gälet, stickningen, men aldrig att han har vågat fråga. Den kunde ju ha varit till någon annan.
Sist men inte minst, utan störst. Har vi vår duktiga kulla som blir fullstor om några månader, som ska stå i gången. Nog går det bra att bli konfirmerad i lånade saker. Men något eget är det väl roligt att ha. Så här får du läder från Pärla den äldre, bearbetat å Cathrinebergs Garfveri nere i Grönland och nu färdigt, garvat och klart att traska iväg med till Lisskerstiskomakaren. Till och med att du kan be om plös och klack, åtminstone lite grann. Och färga det kan du göra själv. Tjära har jag, fårtalg får vi byteslåna, i rappet har du vackra skor som passar sig till vilken som helst dans. Men först av allt konfirmationen så klart.
Hon blir glad och lättad. Hon kommer inte att behöva skämmas, nu är klädseln komplett när hon ska står där i gången. Dessa kläder, den ärvda klänningen efter mamma och nya, egna skor, ska sedan mycket länge vara hennes allra bästa. Hon ska vara rädd om dem. Sannolikt ska de räcka förbi den vigsel varje kulla förutsätts vara på väg emot.
Fast hon skulle kunna gifta sig i säck och aska om så vore om hon bara finge Lars. Och det behöver inte vara så många år kvar. Man gifter sig tidigt i Malung.”
Ur romanen Hjärtblad 2010 av Aino Trosell
