Skinnarspelet – Den underbara pälsen, har spelats sedan 1967. Ursprungligen är det ett beställningsverk från skinnfabrikerna i Malung för att hylla och synliggöra skinnaryrket. Musikteatern inspireras fritt av Shakespeares Så tuktas en argbigga, och berättelsen kretsar kring den viljestarka och ogifta Brus-Britta Andersdotter, som sätter både friare och hela byn på prov – tills hon själv drabbas av kärleken i mötet med den gåtfulle Lustigs-Per.
I regi av Täpp Lars Arnesson, för andra året i rad, bjuder årets uppsättning på ännu ett färgstarkt spel.
Sonja Aldén, Jakob Stadell och Sidney Modh bär sina roller med självklarhet. I årets uppsättning har de fått sällskap av Staffan Eklund som ny Skinnarmäster, en roll han iklär sig med tydlig pondus. Staffan går mot ett mer dramatiskt uttryck än sina föregångare, och även om timingen svajade något vid genrepet har han potential att sätta en tydlig prägel på rollen.
Den eminenta orkestern under ledning av Hans Backenroth levererar med sedvanlig elegans, och flera av skinnarnas musiknummer har fått nya tolkningar. Gärdevisan ges ett mer teatralt uttryck, medan Ryktet är mer mystisk med en enkel men effektfull koreografi. Jesper Karelius sköter sig fint som ny Blötpojke.
Regissören har i år valt att ge barnen en mer framträdande plats – en satsning som började redan i fjol men som nu utökats till hela tio barn på scenen. Resultatet är livfullt och charmigt. Inmarschen med friare, bybor och barn tillsammans förstärker känslan av en levande bygemenskap.
Humorn i spelet är som vanligt närvarande. Friarnas karaktärer har utformats något mer, och det är inte svårt att roas av Peter Isakssons och Henrik Nilssons tolkningar av Lissmo Olle respektive Blomster Eskil.
Delar av Skinnarmästers dialoger har fått sig en uppdatering – det klassiska symaskinsskämtet är borta, men har ersatts av andra träffsäkra skräddarvitsar om nålsögon, garvning och att synas i sömmarna.
Det märks att Täpp Lars och ensemblen har arbetat lekfullt med både språk och skådespeleri, och flera karaktärer har fått ett nytt liv. Särskilt gäller det Kerstin Arnesson och Lars Johansson i rollerna som Bolla och Näver Jon – det gamla paret som i årets uppsättning tycks ha fått en nytändning i kärlekslivet, med både värme och humor i samspelet.
Genrepskänslan gick inte att ta miste på – en del repliker missades och vissa scener hade ännu inte hittat sin fulla rytm. Men den sammantagna upplevelsen bådar gott. Den som sett Skinnarspelet förr kommer att känna igen sig – men också upptäcka nya detaljer och nyanser. Ännu en gång har spelet förnyats utan att tappa sin själ!
Text och foto: Timea Hedlund
