Coverbandet Crane Beach Band firar 40 år, men i replokalen i Idbäck verkar tiden nästan ha stått stilla. Här finns fortfarande den allra första låtlistan kvar på väggen och historierna från fyra decennier av musik och spelningar tycks aldrig ta slut.
De signalröda gardinerna lyser välkomnande när jag svänger in på gården i Idbäck. I uthuset, där Transtrands poporkester, som de ursprungligen hette, har sin replokal, samsas instrument och slingrande sladdar med skinnmöbler, gamla kassettband och affischer från bandets olika epoker.
På kortväggen vakar Marilyn Monroe över musikerna. Om hon är deras musa eller drömpublik förblir oklart.
På väggen hänger också den första replistan, utskriven i stort format med skrivmaskinsliknande typsnitt. Papperet har gulnat, men många av låtarna lever fortfarande kvar.
– Vi är lika unga än, konstaterar grabbarna med ett skratt.
Från Transtrand till Idbäck
Historien började 1986, med några musikintresserade killar från Transtrandstrakten. Anders ”Släggan” Eriksson, Björn Andersson Anderfjäll och trummisen Ingemar ”Zingo” Larsson spelade tillsammans. Så småningom anslöt Per-Eje Malmén med sin saxofon och Ulf Björlin kom med när musikerna delade replokal i det gamla Musikhuset bakom Kringlan i Malung.
Efter en kort tid flyttade de till Idbäck och började bygga upp sin repertoar och jaga spelningar.
– Vi fick spela på en av de första Ski & Rock i Sälen, med Mikael Rickfors som huvudnummer. Det var stort för oss! berättar ”Släggan” entusiastiskt.
Sälens Gästgiveri, i folkmun kallad Gästis eller Hasses krog i Sälens by, blev något av bandets hemmaarena.
– Det var en fantastisk rockpub. Vi hade många magiska kvällar där. Där satte vi till och med publikrekord, när 250 personer trängdes i den svettiga källarlokalen i början på 90-talet. Sådana ställen finns knappt längre, minns de nostalgiskt.
Från rock till pop och tillbaka
Genom åren har musiken skiftat med både tidsandan och sångarna. Efter de första åren lämnade Ulf bandet omkring 1990. Bland dem som därefter stod bakom mikrofonen fanns Helene Thrygg och Rune Sandbäck, innan Ulf återvände 2013.
– Jag skulle bara hoppa in tills Rune blev sugen igen, berättar Ulf roat.
Men Rune kom aldrig tillbaka och Ulf blev kvar.
Den musikaliska grunden har ändå varit densamma genom åren. Gitarrdriven rock med rötterna i den amerikanska rocktraditionen, ett rejält sväng med Per-Ejes saxofon som extra krydda.
Repertoaren har rymt allt från Creedence, Bruce Springsteen och John Mellencamp till Gyllene Tider, Ulf Lundell, Oasis och Blur. Bandet har också skrivit egna låtar, spelat in kassettband och till och med legat på Dalatoppen.
Men vilken låt är egentligen mest Crane Beach Band?
– Hurts So Good med John Mellencamp! Det var en av de första låtarna vi lärde oss och spelade in. Den är verkligen Crane, säger Per-Eje bestämt och får medhåll från de övriga bandmedlemmarna.
Äventyr på vägarna
När det begav sig som mest blev det 30–50 spelningar om året, från Sälenfjällen till Öland, Stockholm och Norge. Och alla resor gick inte riktigt enligt planerna.
Som den gången när växellådan på bandets Chevrolet gav upp mitt i skidbacken i Hundfjället.
– Det small till och sprutade olja över hela backen. Till slut fick de dra loss oss med pistmaskin! berättar grabbarna och skrattar åt minnet.
Eller när ett släpvagnshjul plötsligt kom farande förbi bilen på motorvägen. Och den iskalla hemresan från Trysil, när värmen i bussen slutade fungera.
– Vi var så genomfrusna att vi kastade oss på elementen när vi kom fram!
Men kanske slår ändå historien från en privat fest i Jägra det mesta. Den gången slutade det nämligen med en polisanmälan.
Den tidigare sångaren Rune minns hur bandets fest drog betydligt större publik än ett klassiskt musikarrangemang som samtidigt hölls på Värdshuset Lugnet. Arrangören Henry Melin var minst sagt missnöjd.
– Han lär ha sagt något i stil med att om man sätter en snusnäsduk på huvudet på en arbetsförmedlare blir det fullt hus, men tar man hit en världsartist kommer fyra betalande, berättar Rune med glimten i ögat.
Festen blev polisanmäld och Rune fick ett samtal från polisen.
– Det var lite nervöst, men polisen skrattade mest åt det hela. Vi hade ju skött allt enligt reglerna för privata fester, så det blev inga följder.
Vänskapen håller musiken vid liv
Sälenfjällen har haft en avgörande betydelse för bandet, både genom alla spelningar och genom kontakter som öppnat dörrar till andra delar av landet.
– Utan Sälen hade många av oss lokala band aldrig fått spela så mycket. Det har betytt otroligt mycket, understryker Ulf.
I dag blir det bara några spelningar om året. Jan Hedlund, som tog över trummorna 1996, konstaterar tillsammans med de andra att de kanske inte har samma energi som förr, men att de musikaliskt blivit bättre.
– Förr gick nästan alla låtar dubbelt så fort på spelningarna. Det var så mycket adrenalin! minns de skrattande.
Nu väntar ett alldeles särskilt återseende. Den 7 november firar Crane Beach Band sina 40 år med en jubileumskonsert på Kläppen. Där finns också en fin koppling till bandets tidiga år. Janne Söderberg, som idag är en av krögarna på Kläppen, arbetade nämligen i puben på Hasses krog när bandet började sin bana.
Det blir en kväll med musik från bandets olika epoker, gamla vänner och förhoppningsvis många kära återseenden.
– Vi ska njuta av kvällen tillsammans med folk som följt oss genom åren. Det blir nog en riktig nostalgitripp, säger Ulf förväntansfullt.
Och 50-årsjubileet?
– Har vi kommit så här långt är det väl bara att fortsätta!
Marilyn får nog fortsätta vaka över replokalen ett tag till.
Crane Beach Band
Bildades: 1986
Nuvarande medlemmar:
- Ulf Björlin – sång
- Per-Eje Malmén – saxofon och keyboard
- Anders ”Släggan” Eriksson – gitarr
- Björn Andersson Anderfjäll – bas
- Jan Hedlund – trummor (sedan 1996)
Text och foto: Timea Hedlund I Foto Crane Beach Band: Ulf Björlin