Från svetsloppor på Göteborgsvarvet till ett långt och prisbelönt författarskap. När Aino Trosell återvände till Malung för att berätta om sin nya roman Sos bjöd hon på både humor, självdistans och allvar. Det blev en kväll fylld av berättelser om skrivandets glädje, samhällets utsatta och en alldeles särskild romanfigur som en gång dök upp mitt i natten.
Det är fullsatt till sista stolen när Aino Trosell gästar Malungs bibliotek.
Klädd i en elegant buteljgrön skinnstass från PG Elfström och vit blus hälsar hon på besökarna. Många är gamla bekanta och det märks att hon trivs i sina hemtrakter.
– Det är fantastiskt att ha förmånen att kunna återvända till sin hembygd och kalla sig författare utan att bli utslängd, säger hon med glimten i ögat.
– Och ändå har jag ju bränt ner Lisellska huset och ställt till ett helvete här i mina böcker. Men ni är ett fritt folk!
Skratten låter inte vänta på sig.
Från socialkontoret till svetsverkstaden
Aino lämnade Malung som 17-åring och hamnade så småningom i Göteborg. Efter socionomstudier började hon arbeta på en av stadens hårdast belastade socialbyråer.
– Jag var inte alls förberedd på den misär som mötte mig. Jag kunde inte skratta, inte äta och inte sova.
Efter knappt ett år orkade hon inte längre. På Arbetsförmedlingen förklarade hon att hon kunde tänka sig vilket arbete som helst.
– De frågade om jag kunde tänka mig att bli smutsig under naglarna. – Javisst, sa jag!
Samma dag fick hon jobb som fartygssvetsare på Arendalsvarvet.
– Det var underbart! Jag fick uppleva en normal arbetsgemenskap. Och det allra bästa var att när jag gick hem var jag ledig.
I svetsverkstaden, omgiven av buller och svetsloppor, började berättelserna ta form. Tankarna vandrade tillbaka till människorna hon mött inom socialtjänsten. Hon skrev ner sina funderingar på lösa lappar som samlades i en kartong därhemma.
En flygande start och ett rejält magplask
År 1976 fick Aino sin första novell publicerad i fackförbundstidningen Metallarbetaren. Fler texter följde och fackförbundspressen blev hennes författarskola.
Två år senare kom debutromanen Socialsvängen, som fick lysande kritik.
Aino minns hur förmannen kom springande mellan fartygssektionerna på varvet.
– Aino! Aino! Du är i tidningen!
Hon hade fått en fantastisk recension i Göteborgs-Posten.
– Jag trodde inte mina ögon. Det var superlativ efter superlativ!
Författarkarriären fick en flygande start, men hennes tredje bok blev långt ifrån någon försäljningssuccé. Restupplagan hamnade i garaget hemma i Malung.
– Det tog ungefär 20 år att sälja slut på den.
Dessutom lyckades lastbilschauffören som levererade böckerna köra sönder garageporten.
Historien lockar till skratt, men lärde henne något viktigt.
– Du kan inte bara sätta dig och skriva. Du måste tänka också.
Sedan dess låter hon berättelserna mogna. Idéerna liknar hon vid hästar som står och stampar i ett stall.
– Till slut sparkar de upp dörren och galopperar iväg. Då måste jag sätta mig och skriva, säger hon entusiastiskt.
Tillbaka till socialtjänsten efter nästan 50 år
Hennes nya roman Sos, den trettionde i ordningen, sluter på många sätt cirkeln tillbaka till Socialsvängen. Båda skildrar socialtjänsten, men med nästan ett halvt sekel emellan.
Aino har länge funderat över varför så få romaner skildrar arbetet inifrån. Medierna berättar ofta om tragiska fall, men sällan om människorna som försöker hjälpa utsatta barn och familjer.
– Jag ville ge en kompletterande bild av den som allmänheten får genom medierna.
För att skriva trovärdigt behövde hon veta hur arbetet såg ut idag. På ett årsmöte i bostadsrättsföreningen träffade hon en granne som arbetade som socionom i Göteborg.
Två dagar senare satt Aino på anställningsintervju.
År 2022, vid 72 års ålder, började hon återigen arbeta inom socialtjänsten, nu med barn och unga i Bergsjön.
Det blev en omtumlande återkomst. Datorer, dokumentationskrav och ständig tidsbrist präglade vardagen.
– Jag fick inte kontakt med klienterna. Det var den där förbaskade datorn som låg emellan!
Samtidigt var mycket av den mänskliga problematiken densamma som på 1970-talet. Och precis som då hade hon svårt att lämna arbetet bakom sig.
En äldre kollega varnade henne för att ta med sig jobbet hem och liknade bekymren vid ringsvanslemurer som smög sig ner i väskan.
– Jag kunde inte hindra dem! Det var fullt med lemurer i hela lägenheten. De gjorde torpedrullningar i sängen på nätterna!
Bakom humorn finns ett stort allvar. Socialsekreterarnas arbetsvillkor och ansvaret för utsatta människor engagerar henne djupt.
En roman om människor, inte paragrafer
Titeln Sos har en dubbel betydelse. Dels anspelar den på den internationella nödsignalen SOS, ett rop på hjälp. Dels finns kopplingen till Signs of Safety, en metod inom socialtjänsten där man söker trygghet och stöd kring utsatta barn för att om möjligt undvika placering utanför hemmet.
– Det borde egentligen vara en självklar metod, konstaterar Aino.
I romanen möter vi den 37-åriga socialsekreteraren Åsa Björk, som med sin familj flyttar från en mindre ort till en storstad som påminner om Göteborg.
Hon hoppas på en nystart, men möts av hög arbetsbelastning, svåra ärenden och hot mot personalen.
– Jag vill att läsaren ska gå i Åsa Björks skor och förstå hur det är.
Aino betonar att hon inte skrivit någon fackbok eller debattbok.
– Det är en roman och den ska läsas som en roman. Men jag vill ge någonting som inte kommer fram på andra sätt.
Hon är kritisk till hur välfärden organiseras och menar att socialtjänsten måste skydda de mest utsatta. Trots det allvarliga ämnet beskriver hon Sos som en berättelse med ljus i slutet.
Siv Dahlin dök upp mitt i natten
Ett igenkännande sus går genom publiken när Aino avslöjar att Åsa Björk har en mamma som läsarna kanske känner igen.
– Hon heter nämligen Siv Dahlin!
Siv har tidigare varit huvudperson i flera av Ainos kriminalromaner. En orädd och ibland dumdristig kvinna som ständigt hamnar i märkliga situationer.
Men hur kom hon egentligen till?
Efter framgångarna med thrillern Ytspänning ville förlaget ha ännu en deckare. Aino drabbades av sin första och hittills enda skrivkramp.
Poliser, advokater och rättsläkare kändes redan upptagna av andra författare. Så en natt, vid halv fyra, vaknade hon med känslan av att någon talade till henne.
– Det är inte dem du ska skriva om. Skriv om mig! Jag är en vanlig kvinna ur folkdjupet.
Och där föddes Siv Dahlin.
– Hon är ju en antideckare, egentligen. Lite dumdristig, okonventionell och orädd.
I Sos har Siv en mindre roll som spårvagnskontrollant, något som gör dottern Åsa bekymrad.
– Hon är så trött på sin mamma som alltid tar risker.
Men trots att Siv inte står i centrum är hon viktig för berättelsen.
– Hon finns där som en basklang.
Berättelserna som inte vill släppa taget
Efter framförandet får Malungsbladet en pratstund med Aino om hennes skrivande.
Ibland börjar en berättelse med en novell, som Tranorna, vilken blev utgångspunkten för romanen Gränsmark. Andra gånger väcker en människa eller ett yrke hennes nyfikenhet.
Så var det med djuphavsdykarna som inspirerade till Ytspänning. Hon fascinerades av deras farliga arbete och ägnade tio år åt efterforskningar. Hon intervjuade yrkesdykare, reste till Stavanger och läste dykteknik på Chalmers.
– Jag måste kunna detaljerna. Det är detaljerna som skapar det litterära.
När hon väl var redo skrev hon romanen på fem månader.
Trots trettio böcker verkar skrivlusten lika stark som någonsin. Mot slutet av kvällen kommer en liten bekännelse.
– Så fort kontraktet för Sos var påskrivet öppnade sig en dammlucka. Plötsligt kom en ny berättelse!
Hon skrattar åt sin oförmåga att sluta skriva och liknar det vid ett missbruk.
– Jag kan inte låta bli!
Kanske blir nästa bok hennes sista, funderar hon. Men något definitivt besked verkar knappast aktuellt.
För så länge berättelserna fortsätter att tränga sig på finns det nog anledning att hålla stalldörren öppen.
Text och foto: Timea Hedlund
