Brothers of Metal Open Air gjorde verkligen skäl för namnet när himlen öppnade sig över Skinnarvallen. Mellan solglimtarna bjöds det på både skyfall och muller – nästan som om Tor själv ville vara med på hårdrocksfesten. Men vädrets makter rådde inte på vare sig band eller publik.
Redan från lunchtid fylldes Skinnarvallen av gitarriff, dubbla bastrummor och headbangande hårdrockare. På Alec Stage och Johan Perjos Stage, båda uppkallade efter unga musikervänner som gått bort i cancer, blandades etablerade namn med lokala och regionala band och några av Dalarnas yngsta hårdrockare.
Först ut är Winding Road som får äran att öppna festivalen. Med melodisk, svängig och trallvänlig rock, starka 80-talsinfluenser och coola gitarriff blir det en mjukstart på en dag som ska bli betydligt hårdare. Här finns en tydlig doft av Europe och den melodiska hårdrockens storhetstid.
Bakom scenen gör sig Hellforce redo. En scentekniker går igenom vad som gäller och förklarar bland annat vad femminutersskylten innebär. Leo Mullback, 13, William Ols, 14 och Leonard Hansson, 16, ser betydligt mer taggade än nervösa ut.
– Är ni taggade?
– Ja, som fan! svarar Leo innan det bär iväg upp på scenen.
Trots sin unga ålder har Hellforce hunnit bli rutinerade. Spelningen på Skinnarvallen är deras 17 under det senaste året.
Från första EP Dawn of Evil drar de igång med högt tempo, drivande trummor och friskt headbangande. När Leo river av ett extatiskt trumsolo är det svårt att begripa att trummisen bara är 13 år.
– Den här låten handlar om er och den här festivalen, förklarar sångaren och basisten Leonard innan Metal Nation drar igång.
Även Johan Berg, basist i Xion och engagerad i Dalapop, imponeras av de unga kollegorna.
– Hellforce är riktigt grymma och har marscherat på som bara den det senaste året. Trots deras unga ålder har de redan visat sig otroligt kvalificerade för en stor plats på Sveriges metalscen.
Vädret stoppade inte festen
Under dagen avlöser banden varandra och vädret skiftar nästan lika snabbt. Ena stunden skiner solen, nästa vräker regnet ner. När ett strömavbrott sätter stopp för Insanias sista låt tar Frida Hedlund och hennes band vid och håller musiken igång.
För Frida blir dagen något alldeles extra.
– Det var jätteroligt att få stå på en festival och spela, och att så många i publiken var med och på hugget. Jag tittade själv på nästan allt och hade en otroligt rolig och härlig dag trots regnet.
När Mimikry kliver upp på scenen har regnmolnen skingrats och solen tittat fram. För Mia Mästerbo blir spelningen på hemmaplan speciell.
– Det gjorde mig stolt, varm och glad att bynn faktiskt visade att de ville ha en rockfestival. Det var ett väldigt varmt välkomnande av publiken.
Till vardags arbetar Mia även på Dalapop, som hjälpt till att boka flera av festivalens unga band.
– Alla var jättenöjda med sina spelningar och sin vistelse i Malung. Det finns grymt duktiga band i det här länet och jag är helt säker på att många i publiken blev imponerade.
Näst sist ut på Alec Stage är internationella Gloryhammer, som bjuder på samtida power metal i världsklass. Här är musiken bara en del av upplevelsen. Bandmedlemmarna gestaltar karaktärer i en pågående fantasyberättelse och på scenen blandas storslagen power metal med kostymer, rekvisita och teater.
Framåt sena kvällen är det dags för Xion, som öppnar med Zero Light, en singel från bandets kommande album. Bandet är tajt och tungt och sångaren Robin Björks kraftfulla röst imponerar.
För basisten Johan Berg blir dagen minst lika mycket en chans att träffa andra i musiklivet som att själv stå på scenen.
– Det roligaste var nästan att komma in på festivalområdet och bara gå runt och träffa kompisar överallt. De allra flesta banden känner vi ju, men också många i dagens fantastiska crew. Så ja, jag skulle nog säga att det blev en firmafest.
Eldsprakande final på festivalen
När mörkret lagt sig över Skinnarvallen är det till sist dags för festivalens värdar Brothers of Metal. Bandets fornnordiska värld känns denna kväll ovanligt passande. Mats Nilsson väver som berättare samman musiken med historier om gudar och mytologi och när Yggdrasil och The Other Son of Odin ljuder över området har vädergudarna redan gjort sitt bästa för att bidra till dramatiken.
Det åtta personer starka bandet fyller scenen med tung, melodisk metal, mäktiga gitarriff, stadiga basgångar och refränger som snabbt fastnar. Ylva Erikssons klara och kraftfulla stämma möter Joakim Lindbäck Erikssons betydligt råare sång, medan Mats för berättelsen vidare mellan låtarna.
Och när Brothers of Metal väl står på scenen håller sig regnet borta. I stället är det bandet självt som står för himlafenomenen. Eldflammor, uppemot 10 meter höga, vandrar över scenen och lyser upp Skinnarvallen i mörkret. När de sista tonerna klingat ut avslutas både konserten och festivalen med ett stort fyrverkeri.
För Pähr Nilsson blir spelningen speciell. Brothers of Metal är vana vid festivaler och turnéer runt om i Europa, men att få stå på scenen hemma i Malung är något annat.
– Häftigast av allt var att våra familjer och så många vänner och bekanta i Malung kom dit. Väldigt roligt också att träffa folk på Skinnarvallen som vi ibland träffar på festivaler och turnéer lite varstans i Europa.
Och vädret? Ja, det hade förstås också sin plats i berättelsen.
– Tor höll sig ju tydligen i närheten också. Men både publiken och banden stod kvar och verkade likväl ha en mycket trevlig dag och kväll, trots regnet.
En cirkel som slöts
Även Malungs IF summerar dagen med ett stort plus. Totalt kom omkring 2 200 besökare till Skinnarvallen.
– Som arrangemang är vi väldigt nöjda och har fått så många positiva kommentarer och feedback från både besökare, band och andra aktörer, säger Maria Wiklund från MIF.
Att festivalen lyckades pricka in en av sommarens sämsta dagar vädermässigt var förstås oturligt.
– Vädret verkar inte ha bekommit besökarna i någon högre grad. Däremot tror vi att spontanbesökarna tyvärr uteblev av den orsaken.
För Brothers of Metal blev spelningen samtidigt något alldeles extra. Inför återkomsten till Malung hade bandet storsatsat på showen, inte minst på pyrotekniken.
– Vi ville göra något utöver det vanliga och ge tillbaka till publiken och Malung, men också till oss själva. Visa att det började i lilla Malung och att vi nu kan komma tillbaka och visa något stort, på riktigt, säger Mats.
För honom blev återkomsten till platsen där allting en gång började speciell.
– Det var väldigt fint. En cirkel som slöts.
Text och foto: Timea Hedlund