I år är det 30 år sedan Göran Eriksson tog över Ares Skor. Sedan dess har det blivit flyttar, expansion och uppskattningsvis 250 000 sålda par skor. Men hans historia med Ares började långt tidigare – som liten grabb hos grannen Are Olofsson.
Det är relativt lugnt i den stora, luftiga butiken när Malungsbladet kommer på besök en tisdag förmiddag. Men lugnt är knappast ett ord som beskriver Göran. Han är mitt uppe i att lära upp en nyanställd, hälsar välkommen och är sedan genast tillbaka i instruktionerna.
När vi en stund senare slår oss ner vid det lilla matbordet går det undan. Göran pratar snabbt och entusiastiskt, skämtar och kastar sig mellan minnen, siffror och nya idéer. Det är skor, fastigheter, snöröjning, traktorer och planer på en rullande skobutik. Han tycks alltid ha flera bollar i luften och verkar trivas allra bäst just så.
Själva Ares Skor har funnits i 64 år. Och när Göran blickar tillbaka på sina 30 år som ägare börjar berättelsen egentligen hos mannen vars namn fortfarande lever kvar på butiksskylten.
Are Olofsson.
Började hos grannen Are
Are var granne med familjen och drev skoaffär i en källare i Hole. Redan som sju–åttaåring sprang Göran över och hjälpte till att plocka skräp och ställa fram skor. Senare blev det arbete på skollov och lördagar.
– Jag visste att det var handel jag ville hålla på med.
Ändå gick han verkstadsteknisk linje och började efter gymnasiet som plåtslagare. Försäljningen följde dock med. Som ung sålde han jultidningar, blomfrön, DN:s helgbilaga och senare även hjortronsylt, sillfiléer och skoskrapor ute i gårdarna.
I augusti 1996 kom telefonsamtalet som förändrade allt. Are ville att Göran skulle komma. Själv hade han precis opererat blindtarmen.
– Jag sa att jag nyss opererat blindtarmen. Are tyckte inte att jag hade tid med det. Nu skulle vi prata affärer.
De hade tidigare pratat om ett framtida övertagande. Nu hade Are fått besked om långt gången cancer och allt gick fort. Göran var 25 år när han kastades in i rollen som skohandlare och presenterades för leverantörerna på skomässan i Nacka.
Sju veckor senare var Are borta.
Här försvinner något av det snabba och skämtsamma i Görans berättande.
– Han var som en far för mig.
Ares dotter Maria ”Meki” Olofsson blev ett stort stöd den första tiden. Göran fick lära sig verksamheten samtidigt som han förlorat den person som skulle ha kunnat lära honom mest.
Flytten blev räddningen
Vid midsommar 1997 flyttade Ares Skor från Lisagatan, där Noréns ligger i dag, till gågatan. Den första tiden som företagare var långt ifrån självklar.
– Jag tänkte: Vad har jag gjort? Vad har jag gett mig in på? Hur ska det här gå?
Men flytten blev avgörande. Under Dansbandsveckan kunde Göran så småningom omsätta nästan lika mycket på en enda dag som den gamla butiken tidigare gjort under hela juli.
– Min överlevnad var att flytta in på gågatan.
I början fanns knappt ekonomi för personal. I dag har Ares tre heltidsanställda och extrapersonal vid behov. En viktig vapendragare är Carina Eriksson, som började på Ares på sin 40-årsdag, samma datum som Göran tog över verksamheten 13 år tidigare.
– Det är lätt att hålla reda på hur länge jag har varit här, konstaterar hon med ett skratt.
I år har det blivit 17 år.
Det breda sortimentet har blivit ett av Ares signum. Färgstarka Hoka står mittemot klassiska läderskor och sommarens sandaler börjar ge plats åt höstens kängor och stövlar.
År 2004 utökades verksamheten med en butik i Mora, vilket gjorde det möjligt att dela lagret och behålla bredden.
– Vi är en privatägd butik och bestämmer sortimentet själva. Vi vet vad våra kunder vill ha.
Kunderna kommer från hela Västerdalarna och längre bort. Många Morakunder har fortsatt att åka till Malung sedan butiken där stängde 2020.
– Nu låter det kanske kaxigt, men har vi väl fått in en kund en gång så kommer den oftast tillbaka.
Men även gågatans tid skulle ta slut.
På en skomässa i Stockholm 2016 fick Carina och Krister, som arbetade i Morabutiken, Göran att tänka om. Handeln i centrum hade dalat och de tyckte att han måste börja tänka på sig själv och butikens framtid.
Göran ägde redan lokalerna vid brofästet men ville absolut inte lämna gågatan.
– Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.
Till slut lyssnade han. I september 2017 flyttade Ares till nuvarande läge.
– Jag hade inte varit kvar om butiken legat kvar på gågatan. Min räddning var att flytta hit, säger Göran.
Genomfartstrafiken, framför allt sommartid, har sedan dess blivit viktig för butiken.
Trivs när det går emot
Att driva ett litet företag innebär många roller. Carina konstaterar att det handlar om allt från lokalvård till inköp och personalansvar.
När vintrarna var för lugna för att sysselsätta personalen hittade Göran dessutom ett nytt ben att stå på: snöröjning. Det började med fyrhjuling och handskottning. I dag finns traktorer.
– En betald hobby brukar jag säga.
Problem verkar snarare ge Göran energi än ta den. På frågan om vilken period som varit roligast svarar han:
– När det går emot.
Han skrattar, men menar allvar.
– Är det tufft blir jag motiverad. Jag blir väldigt effektiv när jag får ett problem att lösa.
Båda ska vara nöjda
På 30 år har skomodet förändrats. Finskorna har tappat mark medan sneakers och bekväma vardagsskor tagit över.
– Folk vill gå skönare.
Trots näthandelns framfart tror Göran att Ares klarat sig tack vare sortimentet och den personliga servicen.
– Kunden ska bli sedd. Vi ska försöka lösa kundens behov.
Och även om den bästa merförsäljningen är när någon kommer in för ett par och går ut med fem, finns en tydlig princip.
– Man ska inte trycka ut grejer. Kunden ska känna sig nöjd och jag också. Då är det en bra affär.
Efter 30 år finns gott om kundhistorier. Som kvinnan som ofta handlade skor men vägrade ta butikens gula påse.
– Hon ville inte att maken skulle förstå att hon varit här och handlat.
Skorna tog hon i handen och ställde sedan in i garderoben. Undrade maken över dem hade hon förstås haft dem länge.
En halv miljon skor senare
Att ha fått förvalta Ares Skor i 30 år betyder mycket för Göran. När han tog över hade verksamheten redan funnits i 34 år.
Och att byta namn har aldrig varit aktuellt.
– Ares Skor kommer aldrig att byta namn. Aldrig.
Idéerna framåt är många. Närmast ligger en gammal plan om en rullande skobutik som kan besöka mindre orter och utveckla försäljningen av dansskor.
– Skobussen. Den vill jag absolut få till, säger han entusiastiskt.
Framtiden handlar också om sönerna Joel och Anton, som redan finns med i verksamheten. Göran hoppas att någon av dem så småningom vill ta över. Själv tänker han sig att hoppa in i butiken när de yngre vill vara lediga och sköta snöröjningen på vintern.
Den 4–5 september firas hans 30 år med Ares med representanter från skoföretag, rallybilar, traktorer, MHF:s vältbil, delar av företagets maskinpark och lättare förtäring.
– Jag har haft bra personal. Det har gjort mycket, säger Göran.
Hur många skor som passerat genom verksamheten är svårt att säga exakt. Efter lite räknande runt matbordet landar uppskattningen på omkring 250 000 par.
Eller en halv miljon skor.
Ganska många steg från den där källaren i Hole där en sju–åttaårig Göran en gång började plocka skräp och ställa fram skor åt grannen Are.
Text och foto: Timea Hedlund
