Hon använde sin skatteåterbäring till att resa till Tanzania som volontär. Tre veckor senare hade Julia Eriksson från Malungsfors inte bara fått minnen för livet, utan också bidragit till att ge en by tillgång till vatten.
Tanken att åka iväg, se något annat, göra något som faktiskt betyder något hade funnits där länge. Men den hade stannat vid just en tanke. För dyrt, för långt bort, något som fick vänta.
När skatteåterbäringen kom i mars föll bitarna på plats.
– Jag ringde och dubbelkollade så det gick att åka på så kort varsel med tanke på alla vacciner som bör tas. När jag fick klartecken fanns det ingen tvekan, säger hon upprymt.
Två veckor senare sitter hon på planet mot Tanzania.
Bakom beslutet finns också något annat. Bilder i ett flöde, en berättelse som fastnat.
Via TikTok hade hon följt Hanna Wendén, som själv volontärarbetat i Tanzania och senare startat Moyo Travels. Upplägget kombinerar volontärarbete med safari och andra upplevelser. Deltagarna bor hos en lokal familj och arbetar i projekt på plats. Det som först kändes långt bort blev plötsligt möjligt.
En annan vardag
Utanför Arusha, Tanzanias tredje största stad, bor Julia tillsammans med andra volontärer hos en mycket engagerad lokal familj. Familjen bor på övervåningen och det finns plats för upp emot 20 volontärer. Under Julias vistelse var de som mest fem volontärer på plats.
Huset ligger en bit från stadens mer trafikerade delar, där vägarna övergår i dammiga stigar och där vardagen pågår närmare marken.
Elen fungerar, oftast. Ibland slocknar allt. Vatten finns, men inte alltid.
Men känslan är tydlig.
– De gjorde verkligen allt för att vi skulle ha det bra, berättar Julia.
Dagarna börjar tidigt. En promenad på ungefär tjugo minuter leder till förskolan där hon arbetar.
Byggnaden är enkel, med cementgolv och väggar målade i klara färger som blekts av solen. Det går drygt 20 barn här. De minsta är bara ett par år gamla. Skolan är varken gratis eller obligatorisk. Långt ifrån alla har möjlighet att gå i skolan.
Undervisningen just där sker på engelska och utan böcker. I stället skrivs varje uppgift upp för hand, för varje elev.
– Vi fick skriva alla uppgifter själva till varje elev.
Julia sitter böjd över bänkarna, visar bokstäver, hjälper till med enkla räkneuppgifter. Allt går långsammare än hemma, men också mer direkt.
Mellan lektionerna förändras stämningen. Musik sätts på. Barnen dansar, skrattar, springer över gården.
– De hade aldrig lekt lekar som vi gör, säger Julia och berättar att de lärde barnen lekar som ”hela havet stormar”.
Maten och dagarna
På förskolan serveras enkel mat. På förmiddagen får barnen en tunn majsgröt, porridge, och senare på dagen bönor och ibland ugali, en fast gröt gjord på majsmjöl och vatten som formas till små bitar och äts med händerna.
För Julia och de andra volontärerna lagas maten på boendet. Risrätter, grytor, färsk frukt.
– Vi åt mycket mango och avokado, det var jättegott.
En av rätterna hon lär sig laga är pilau, ett kryddat ris där kött kokas tillsammans med riset tills buljongen drar in och ger både smak och färg.
– Det var en av mina favoriter, berättar hon.
Det är enkelt, men mättande.
Under en av utflykterna lämnar de området kring skolan och åker ut till en mindre by.
Här är förutsättningarna annorlunda.
Barnen som möter dem har smuts som satt sig djupt i huden, i håret, i kläderna. Flugor rör sig över ansiktena utan att de ens försöker vifta bort dem.
– De reagerade inte ens, berättar Julia sorgset. Jag fick gå undan en stund för att samla mig.
Det är en bild som stannar kvar.
– Man fattar verkligen hur bra vi har det hemma.
Det är också här behovet av vatten blir konkret.
I området finns visserligen vattenpumpar. Men de drivs av en generator som måste sättas igång manuellt. När den är avstängd finns inget vatten att hämta.
Det innebär att människor kan gå långa sträckor för att hämta vatten, bara för att komma fram och tvingas vända tillbaka.
– Då kan man ha gått jättelångt och ändå inte få något vatten, säger Julia.
Lösningen som föreslås är enkel i sin konstruktion, men avgörande i praktiken: vattentankar.
När generatorn är igång pumpas vatten upp och lagras. Därefter finns det tillgängligt även när pumpen står stilla.
Julia bestämmer sig för att försöka bidra.
Ett inlägg läggs ut hemma i Sverige. Pengar börjar komma in. Arbetet sätter igång nästan direkt.
– Jag lade ut det på kvällen. Dagen efter började vi bygga.
När tankarna väl står på plats förändras något i vardagen.
Barnen samlas kring kranarna, dricker, tvättar händerna, fyller kärl att ta med sig hem.
– Det var ett av de finaste ögonblicken på hela resan, säger hon med ett leende.
Små förändringar
På skolan görs också mindre, men tydliga förändringar.
Ett rum som tidigare använts som förråd töms, målas om och möbleras. Nya bord och stolar ställs in. Ett klassrum tar form.
– Det tog bara en dag, men det gör stor skillnad.
Mitt i vardagen görs också en resa bort från arbetet.
Safarin blir något helt annat än Julia föreställt sig.
Långa dagar tillbringas i jeep, på dammiga vägar som skär genom savannen. Timme efter timme av körning och sedan plötsligt djuren.
Giraffer som rör sig långsamt mellan träden. Elefanter i flock, med ungar tätt intill. Zebror och antiloper breder ut sig över landskapet.
– Det var helt sjukt att få se allt i verkligheten, säger Julia.
Flodhästar svalkar sig i vattnet, till synes oberörda av bilarna runt omkring.
Nätterna tillbringas i tält. En tunn madrass, sovsäck, sval luft som kryper in när mörkret faller.
– Det var kallt på nätterna, säger hon och skrattar lite.
Perspektivet som följer med hem
Tre veckor går snabbt.
– Det kändes som tre dagar.
När Julia kommer hem är det inte bara minnena som följer med.
Det är kontrasten.
– Här klagar man på småsaker, säger hon efter en paus. Där har de ibland inte ens vatten.
I dag befinner hon sig i Kroatien, där hon arbetar som Vingvärd på ett hotell.
Men Tanzania finns kvar. I minnena. I bilderna. I känslan.
– Jag vill åka tillbaka.
Nästa gång vill hon göra mer. Samla in pengar i förväg, bidra till fler projekt.
Resan som började med ett besked i mars tog inte slut när hon kom hem.
Den fortsätter.
Text: Timea Hedlund Foto: Privat
