Han har slagits för det goda i FN:s tjänst, i både Kongo, Gaza och vid Suezkanalen. Han har studerat teologi, varit utropare åt en fakir, behandlat drottning Silvia för migrän och sånär hamnat i fängelse då han förevisade ett vargskinn i sitt korvhandlarstånd. Vild-Hasse är stormrik på upplevelser som han gärna delar med sig av och även om minnet sviker ibland, sitter ändå de berömda ramsorna där, i ryggraden. Om några månader fyller han 82, vilket är svårt att ta in, då man hör honom, till synes obehindrat, rabbla sina klokheter på rim hemma i Vallerås, i ”Vindarnas Tempel”.
Sportloven är igång och därmed fjälltrafiken. Det betyder högsäsong för Vild-Hasse, som har portarna till ”Vindarnas Tempel” öppna varje dag. Benen bär inte lika bra som i fornstora dar, men så fort han ser en bil köra in på gården, tar han sin rullator och möter kunderna inne i ladan bland allsköns prylar och ting, som han samlat på sig under livet som korvhandlare. Fast mestadels säger han sig ha samlat på människor. Minnena av dessa tar han fram på nätterna innan han ska sova – de kommer farande i huvudet och han samtalar med dem. I det stora uthuset finns även en hel del annat från hans upplevelser, innan livet som uppskattad knallare började. Även om man vill, så är det orimligt att tro att man hinner ta en titt på alla saker, skyltar och tidningsurklipp. De är högt, lågt, till höger, till vänster och dessutom i två plan. Det kan liknas vid ett museum över hans innehållsrika liv, mer än en butik där man kan handla korv av viltkött.
– Jaha, du tycker det du. Ja, kanske det, säger han leende och ber mig följa med honom in i ”kliniken”. Det är här inne det blir klirr i kassan nu för tiden, inte så mycket på korvarna, säger han med glimten i ögat. Jag spår de som vill bli spådda. Först kollar jag med hjälp av okularet om de får ett lyckligt liv eller inte. Om det är lyckligt så brer jag på lite och om det är motsatsen så säger jag bara det som behövs.
När kungen och drottningen kom på besök hade Silvia migrän och då fick hon behandling av Hasse i kliniken. Han visar en mindre spik och hammare som han använder för att råda bot på mindre krämpor, men till hennes majestät använde han en gigantisk rälsspik med tillhörande hammare och knackade lätt på den tredje halskotan. Därefter mådde hon bra. Så sant som det var sagt.
– Carl Gustaf och Silvia brukar tuta till mig när de far förbi på vägen här ute, som tack, skrattar Hasse.
Utanför kliniken hänger en djävulsfälla som han fått av ett syskonpar från Kilafors, efter att han berättat att han haft besök av mörkrets furste i sin lastbil. Fällan funkade och nu är det bara klöven som sitter kvar i den överdimensionerade råttfällan.
Hasse berättar hur tacksam han är gentemot sina föräldrar som alltid lät honom göra det han ville, trots att de från början hade andra planer för honom. Hans far Erik drev ett sågverk som familjen drivit i flera generationer och han hoppades att Hasse skulle ta över. Mor Gunhild hyste en förtröstan att han skulle slå in på den religiösa banan och bli präst eller missionär, så han skickades till den kristna Ekebyholmsskolan och dess internat. Men det blev inte som de tänkt sig. Hasse smet från skolan och mönstrade på en båt, med vilken han reste jorden runt ett par varv, innan han till sist hamnade på Cuba. Han hade följt med i nyheterna och visste vilket läge som rådde där eftersom han var politiskt intresserad och han anslöt sig till Fidel Castros armé. Han blev alltså varken sågverkspatron eller missionär och när han mor Gunhild fick frågan på ett kyrkomöte vart pojken hennes blev av, tvingades hon svara:
– Han är i Afrika, men inte som missionär… han är där och slåss.
Efter tiden på Cuba anslöt han sig nämligen till FNs trupper och tjänstgjorde i Kongo, vid Suezkanalen och vid Gazaremsan. Övervåningen i Vindarnas Tempel är full av minnen från denna tid och ur högtalare som är väl dolda bakom kartor, militärkläder, modellflygplan, och annat strömmar musik som handlar om soldaters öde. Ett litet bord i utkanten är fullt av gamla pipor. De visar sig alla tillhöra ”Mr Pipe”, alias soldat Bengtsson från Sverige.
– Jajemen, de är mina! Jag hade dem alltid i bröstfickan när jag jobbade för FN. Tobaken färgade tyget och det såg ut som att gevärskulor gått genom skjortan. Men så var det förstås inte.
När Hasse tyckte att han var färdig med sin militära bana åkte han hem till Malung för att skaffa sig ett civilt jobb och inte ”lalla omkring”. Alla förutsattes jobba med skinn. Folk trodde att Hasse kunde en massa språk då han rest mycket, så han skickades till Bulgarien för att titta på skinn. Han kunde ingen bulgariska, men Malungsmålet räckte långt. Han började exportera skinnkläder från Bulgarien till Sverige och är idag lite ängslig för att han kanske satte första spiken i kistan för Malungs skinnindustri…. Troligen är det idag ingen som beskyller honom för detta och han kan vara lugn.
Att han sedan blev korvhandlare är den berömda slumpens fel. På en dansresa till Sandgrund i Karlstad, stannade han och kompisarna till vid Ekshärads marknad och någon föreslog att de skulle börja sälja korv. Fast de hade ju inga varor… Hasse sträckte då upp handen i luften och låtsades greppa chansen när den flög förbi:
– Man tar chansen när den kommer!
Han stegade in på ICA och köpte lite korv och började gå omkring för att sälja – det blev strykande åtgång direkt. Strax därpå såg han en annan korvhandlare som hade fler kunder så han smög fram för att se vad han gjorde annorlunda. Han skrek: Köp korv! Köp korv! Det måste gå att göra de där utropen betydligt mer roliga och intressanta…om jag säger något som är knepigt och lite konstigt så kanske folk lyssnar, tänkte han. Det var så han började med sina ramsor och det blev en omedelbar succé. Penningpungen, som för övrigt fortfarande hänger i bältet på hans högra höft, flödade över och han bestämde sig för att korvhandlarsysslan hädanefter skulle bli hans musik. Han skaffade fler korvar och packade bilen, en Mercedes 190 S1, full och började fara runt i gårdarna och ganska snart även till företag. Vid ett besök i Torsby kommunkontors matsal mötte han en herre som ville se hans papper på att bilen var godkänd och att han hade rätt att sälja livsmedel.
– Jag hade inga papper, man sa att jag skulle gå och hämta dem åt honom. Gud fader har en förmåga att alltid hjälpa till när det är kris, så när en långtradare körde förbi mellan mig och hälsovårdsgubben på andra sidan gatan så passade jag på att smita iväg med bilen. Det dröjde ändå innan jag skaffade papper och den nödvändiga kylbilen, det var väl inte förrän någon gång på slutet av 60-talet.
Det brukar ta en och en halv timme att gå runt och berätta om ditten och datten för de gäster, ibland hela busslaster, som kommer. Vi har nu under nästan två timmar långsamt tagit oss in och ut genom olika rum i ladan och upp och ner för trappan till loftet. Han berättar att det är längesedan han var där uppe. Att promenera omkring här och få en privat visning av denne legend känns priviligierat. Klädd i sin lysande röda tröja och halsbandet gjort av renhorn och vargtänder som han alltid bär, han känner sig oklädd utan det, visar han mig vargskinnet som höll på att skicka honom till fängelse.
– Jag hade det liggande i mitt marknadsstånd på Jokkmokks marknad och helt plötsligt kom en man och sa det var förbjudet att visa vargskinn. Hon tog det med sig och sa att jag kunde hamna i fängelse för detta! Det tog sedan lång tid innan jag fick rätt, men då fick jag tillbaka skinnet.
Min blick fastnar sedan på en knallgul overall, som vittnar att han varit en del av Knallelandslaget. Blicken vandrar vidare till ett av alla hundratals tidningsurklipp som sitter på väggarna:
Korvhandlare Vild-Hasse Bengtsson från Malung – Svensk mästare i munvighet!
– Ja! I fem år vann jag SM i munvighet och en gång blev jag nordisk mästare på en tävling i Vasa, Finland. På en del marknader var jag också utropare till Sveriges enda fakir på den tiden Mr. Barthon, det var en ära! Jag sköt pilar i ryggen på honom med ett luftgevär. Det geväret överlämnades till mig efter hans död. Jag har varit med om mycket och jag är oerhört tacksam för det.
Precis när högtrycket i korvbutiken är över efter påskloven, den 20:e april, fyller Vild-Hasse 82 år. Då kan han fira i lugn och ro och ta igen sig ett tag, innan turisterna och kunderna åter börja strömma till, lagom till midsommar. Han känner att åldern tar ut sin rätt, kroppen och knoppen är inte hela tiden på topp. Men! När korvhandlare Bengtsson får träffa alla trevliga människor, dra sina ramsor och sälja sina korvar så är han i sitt rätta element. Och där vill han fortsätta att vara. Innan vi skiljs åt utropar han med ett sjungande skratt:
– Allting har en ände, utom korven som har två!
”De fromma korvarna hava i himmelen sitt hem, där djävulens fönster och skattmasens list ej längre kan pina dem. En dag ska himlens alla stjärnor spela på gitarren och vet du vem som kommer ut? Petrus själv och bjuder på cigarr! Havanna ett eller Havanna två och er vän korvhandlaren han knackar på – på den himmelska pärleporten. Han kliver in och sätter sig på Gud Faders högra sida bolmande på varsin cigarr. Och vet ni mer?! Fem eller sex höviska jungfrur ska stå bakom oss och svinga palmblad och skingra röken så att vår fader och jag kan se varandra i ögonen. Så är livet uppe i himmelen. Och vid resans slut delas korvar ut.”
Vild-Hasse är den självklare huvudpersonen i ”Vindarnas Tempel” som blir titeln på en samling fotografier, filmer, inspelade korvramsor och nyskriven musik skapad av Lollo Bertilsson och Mats Ymell. I skrivande stund jobbar de för fullt med att sätta ihop allt material, men exakt i vilken form man kommer kunna ta del av det eller när det är klart för utgivning, är i dagsläget inte fastställt. Det kan bli via Spotify, i bokform eller liknande, det återstår att se.
FAKTA
Renkorven är Vild-Hasses favorit. Han har aldrig producerat korvarna själv, de har inhandlats från olika leverantörer. Blandningen i ”Vild-Hasses stora korvhandlar-låda” är det han som är pappa till.
I det stora uthuset har han förutom Vindarnas Tempel installerat ett litet korvmuseum och en tomteverkstad, där han förr om jularna klädde sig i röd rock och tomtade för de besökande barnen.