Runt 1500 tävlande gjorde i helgen närmare 4500 starter (och målgångar) uppe vid Lindvallens toppstuga, Snögubben. Många var de orienterare som var svältfödda på att få tävla och som hade åkt till Sälen från hela landet för att äntligen, i tävlingssammanhang, få ta ut kompassriktningar och leta efter de orange/vita skärmarna. Tävlingen 3+3 bjöd på kluriga banor i vacker fjällterräng, i sällskap av ett fantastiskt väder!
Den första maj lättade restriktionerna kring barn- och ungdomars idrottande och de fick åter börja tävla utomhus. Eller rättare sagt, nästan alla. Då hette det att: ”Idrotter som använder tävlingsområden som är tillgängliga för allmänheten och som inte kan avgränsas faller under regleringarna för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.” Idrotter som till exempel orientering och segling var därmed diskvalificerade och ungdomarna fick inte tävla. Från och med 1 juli blev det dock åter tillåtet att tävla, med begränsningar.
Dessa begränsningar innebar exempelvis att tävlingarna i Sälenfjällen under ett par dagar hade tre olika tävlingsområden med tillhörande mål (mot normalt ett). Starterna var utspridda från tidig morgon till sen eftermiddag, allt för att sprida ut människor så långt det var möjligt. Ingen dusch/omklädning fanns och ej heller någon speaker.
– Det är riktigt kul att tävlandet nu äntligen är igång och att vi kan arrangera i större skala. Det märks att folk är sugna på att tävla. Vi märker det på att vi 2015 hade vi strax över 1200 deltagare, men sedan dess har vi inte haft fler – fram till nu då vi har 1500 anmälda, fastslår biträdande tävlingsledare Oskar Sandberg från Malungs OK Skogsmårdarna.
Arrangörerna ville bjuda deltagarna på riktig fjällterräng från början till slut och hade därför förlagt både start och mål uppe på fjället, dit de tävlande tog sig med hjälp av stolliften.
I en av liftarna satt Maja Sveder tävlandes för Domnarvets GOIF och syskonen Alva och Moa Jäderberg som tävlade för Leksands OK. Fredagens tävling löpte på bra för tjejerna och de var taggade inför lördagen.
– Det är kul att springa orientering på fjället, det är lite annorlunda terräng och så får man åka lift till starten, säger Maja.
– Det finns inte lika mycket detaljer på kartan som på en vanlig skogskarta, så det är svårt att hitta saker att läsa på. Man måste använda kompassen mer än vanligt, säger Moa.
Maja, Alva och Moa tävlande i D10 och D12 (tjejer som är 10 respektive 12 år gamla). Överlag var alla klasser ganska stora men ungdomsklasserna D16 och H16 stack ut med närmare nittio anmälda, vardera. Anledningen till det, var att många av dem deltog i det tre veckor långa kombinerade konfirmations- och orienteringsläger, som Malungs OK Skogsmårdarna arrangerat.
Tävlingens namn ”3+3” syftar till att de som vill kan träna i fjällmiljö och sedan tävla i ytterligare tre dagar.
– Många väljer att göra tävlingen till en veckas fjällsemester, berättar Oskar.
Lars Strinnholm från Östersunds OK fick fyra benbrott i axeln i januari, efter ett olyckligt fall, men det är inget som hindrar honom från att åka på orienteringstävling.
– Jag har sprungit 3+3 flera gånger tidigare och jag sprang även O-Ringen när det gick här. Efter den här tävlingen åker jag vidare till en annan 3-dagars-tävling i, jag har kompledigt från min fru, skrattar Lars.
För kompisen Gunnar Hedberg från Åre är det tävlingspremiär för i år.
– I går (fredag) var det svårt och jag missade mycket, men det var kul! Det är inte lika branta fjäll som hemma i Åre, men nog så jobbigt ändå. Speciellt i den här värmen.
– Ja, igår var det ”grönsaker” överallt (områden med grön färg på karten som innehåller snårig och/eller tät vegetation, red. anm.) och få detaljer att läsa på. Du vet, vi är inte så vana att gå kompass, så hamnar man lite snett så är det plötsligt grönt överallt – det enda man vet då är att man är där man inte borde vara.
De båda herrarna som tävlar i H70 (herrar 70 år) konstaterar båda glatt att det förmodligen beror på orutin.
Den övervägande majoriteten av deltagarna verkade vara nöjda med tävlingarna och tackade för fina arrangemang vid målgång. Arrangörsstaben tyckte också att det allra mesta lycktas bra och att anpassningarna till rådande begränsningar fungerat väl.
– Som arrangör hittar du alltid saker du kan göra bättre, men huvudsaken att terräng och banor är till deltagarnas belåtenhet – det är det viktigaste. Det känns som att vi träffat rätt i de fallen och vi är nöjda. Att vädret varit på vår sida har inte gjort det hela sämre direkt, avslutar Oskar.