Per Lif från Lima är Dalarnas meste fågelskådare

När han får ett larm om att en sällsynt fågel synts någonstans i Sverige är det snabba ryck. Det gäller att ta sig till platsen så fort det går för att försöka få en skymt av en exceptionell art. Som längst har han åkt tio mil norr om Pajala på ett larm. Den gången gällde det en blåstjärt, som han lyckades få syn på och kunde ”kryssa” på sin lista. Under närmare 30 år har han fått ihop totalt 439 arter på sin lista och han hoppas på fler, men han åker inte på larm för siffrans skull – det måste vara en intressant art.

Hemma på gården i Husom lägger Per tubkikaren med stativ på axeln och vi börjar gå ned mot Västerdalälven för att se om vi lyckas få syn på några fåglar. Älven och vatten generellt är ett bra ställe för fågelskådning, dalgången används som flyttled för fåglarna. Så här långt in på hösten är det fågeltomt i markerna – de flesta har redan flyttat söderut.

– Fågelskådning styrs mycket av väder och vind, som är det som avgör om fåglarna stannar till eller ej. Vid fint väder flyttar de flesta på hög höjd över oss. Helst ska det vara mulet och lite lätt regn. Då kommer de ned till marken för att söka föda och avvakta bättre flyttväder. Gärna också ostliga eller sydliga vindar, så det finns chans att någon art från Asien eller Sydeuropa letat sig in över våra områden.

Att vara fågelskådare och bo i norra Dalarna är egentligen inte optimalt. Det är i södra sverige som de flesta arterna håller till. Kommer man till Mellaneuropa finns ännu fler, för att inte tala om regnskogen.

– I hela världen finns runt 10 000 olika fågelarter. I regnskogen på exempelvis Costa Rica kan man se runt 600 arter på några veckor. Här ser man knappt 450 arter på en hel livstid, skrattar Per.

Delar av Pers lista med totalt 439 arter.

Per och många av hans fågelskådarkollegor tillhör Club 300. Förr var det en gruppering där bara de som sett över 300 arter var med, men idag är den öppen för alla fågelskådare (Per har sett 299 arter hittills i år.) Via en app kan de larma varandra om de sett någon speciellt intressant art. Det finns ett par tusen personer runt om i landet som larmar. Just nu kommer det flera larm varje dag och förra helgen gick ett larm i Venjan som blev mycket uppmärksammat.

– Det var en Mongolfink som är en ny art för Sverige, så det var väldigt många på plats. Den här gången behövde inte jag åka så långt, men det fick däremot han som sett flest arter i Sverige göra, säger Per. Han kommer från Skåne och har 477 arter på sin lista.

För att man som fågelskådare ska få sitt kryss i listan måste arten som synts till, först godkännas av en kommitté i Birdlife Sverige (de hette tidigare Sveriges ornitologiska förening). Det händer ibland att arten anses befinna sig i landet av onaturliga skäl. Till exempel att den släppts lös från en bur och inte tagit sig hit på naturlig väg. Som bevis på att man sett en art fungerar det att skicka in ett foto.

Vi har tagit oss fram till älvkanten och Per fäller ut stativet. Han lyssnar lite och konstaterar att det finns domherrar i närheten, undertecknad hör inga fågelljud alls, bara bilarna som passerar på riksvägen en bit ifrån oss. Han tar av locket och börjar skåda.

Ingen i Dalarna har fler Sverigearter än Per på sin lista och han är bland de hundra som sett flest arter i Sverige. I år har han sett fyra nya arter och mycket mer än så är det svårt att komma upp i på våra breddgrader, trots att han flera gånger om året far iväg till södra Sverige på larm. De resorna anser han inte vara så märkvärdiga, de är ju bara 70 mil. Annat är det när arter synts i Norrland.

Azurmesen.

– I början av 2000-talet hade jag turen att få se en Azurmes i Masugnsbyn, nära Kiruna. Den är extremt sällsynt och en av mina favoriter med sin fina, blåvita täckning, ler Per.

Märket på Pers mössa avslöjar varför just de färgerna är hans favoriter.

Är någon nyfiken på att börja fågelskåda så rekommenderar Per att man tar sig antingen till fågeltornet i Tisjön eller flygfältet i Malung. På båda dessa ställen är det gott om fåglar att skåda, speciellt under våren.

Många som känner till Per och hans intresse skickar bilder till honom från sina fågelbord, för att få hjälp med att artbestämma, eller få hjälp med att ringmärka fåglar, framför allt ugglor. För att få ringmärka ansöker man om tillstånd hos Naturhistoriska riksmuseet. Ringmärkning av fåglar görs i forskningssyfte för att kunna följa olika stammar och hur de förändras från år till år. Uggleungarna märks i början av juni. I år var ett dåligt sorkår, vilket fick till följd att inte så många ugglor fanns att märka.  

Pers otaliga resor har gjort att han inte bara fått se fåglar, utan hela vårt avlånga land med 290 kommuner. Per har varit i alla dessa. Han har också varit utomlands och fågelskådat på platser som: Arizona, Egypten, Israel, Island och Västindien för att nämna några.

– Fågelskådningen har tagit mig till platser som jag aldrig annars hade besökt. Vissa ställen faller man alldeles speciellt för och ön Rödkallen i Bottenvikens skärgård är ett sådant ställe. Jag kom hem därifrån för någon vecka sedan. Det var meningen att vi skulle vara där i en vecka, men skådarvädret blev så bra, så vi stannade lite längre. Det var mitt femte besök på ön som ligger ett par mil utanför Luleå.

Även om resan var bra så fick han inte se några nya arter och han missade en ovanlig art på hemmaplan. För ett par veckor sedan syntes nämligen en ängssparv på flygfältet i Malung.

För de som vill prova på fågelskådning rekommenderar Per boken/appen ”Fågelguiden”, den är i särklass bäst tycker han.

Vilken fågel ser du allra helst i kikaren?

– Min favorit är strömstaren. Hur kallt det än är dyker den ned i det strömma vattnet och letar föda. När den kommer upp på isen igen skakar den bara av fjädrarna och fortsätter som om inget hänt. Det är en riktig hårding!

Strömstaren är svart och har en vit teckning på strupen, den ser ut lite som en präst och på norska heter den just ”Fossekallen” – forsprästen. För den som vill få en skymt av den berättar Per att några ofta håller till i forsen bakom Sixten Jernbergs Restaurang i Limedsforsen på vintern.

Tillbaka vid Pers hus ser vi en massa grönfinkar.

Det är väldigt dåligt med fåglar i farten denna dag. Trots 70 gångers förstoring i kikaren har han inte lyckats få syn på någon fågel än så länge. Inte ens någon bofink som annars är bland de mest vanliga häromkring. Men han har hört desto fler och tror sig känna igen några hundra olika läten. Vi börjar vandra tillbaka mot bostaden och jag undrar vad det är som Per upplever som mest fascinerande med fåglar. Han funderar lite och svarar:

– Jag tror det är deras flyttbeteende. Sättet de flyttar på, till exempel silvertärnan som flyttar till Antarktis… och år efter år hittar den tillbaka, efter att ha flugit över hela jordklotet.

Biätaren.

Tillbaka vid Pers hus kommer så äntligen en hel svärm med grönfinkar och sätter sig i en björktopp, tjugo meter från husväggen och man undrar varför vi gick på en promenad… För att få frisk luft såklart, men fåglar har Per runt huset varje dag, tack vare ett par fågelbord i trädgården. Biätaren är en fågel som han förmodligen aldrig kommer att se där och kanske just därför är den hans bästa fågelskådarminne:

– När jag fick se biätaren för första gången på Öland – det är något som alltid kommer att finnas kvar i minnet som något extra häftigt. Det är en väldigt färgglad och vacker fågel. Det lustiga var att några år efter resan till Öland den gången, dök samma art upp i östra Lillmon, norr om Tandö här i kommunen.

Folk i allmänhet säger att de kan två-tre arter, men Per tror att de i själva verket kan många fler. I Malung-Sälens kommun finns 255 sedda. Här nedan har Per listat de 50 vanligaste – testa dig själv och kolla hur många du känner till. Visst är det fler än två?!