Den 25 februari 1943 lyfte tolv flygplan av Flygvapnets modell B-17, tillverkade av Saab, från Skaraborgs Flygflottilj vid Såtenäs, intill Vänern. Målet för flygningen var Östersund. Därifrån skulle de vidare till Gällivare för att delta i en tre veckor lång vinterutbildning. Men så blev det inte för alla i besättningen. Någonstans över Värmland hamnade planen bland låga moln med snöyra och ett av dem försvann.
Landsfiskalen (kunglig tjänsteman som bland annat fungerade som åklagare, polismästare och utmätningsman red. anm.) i Malung vid den här tiden, Einar Stamberg fick i uppdrag att påbörja sökandet av det förmodat störtade planet. Hemvärnet och många frivilliga engagerades och även Flygvapnet deltog i spaningarna, i början med 25 flygplan och senare med ett mindre antal.
Avmätaren Erik Bergman från Böle jobbade på den aktuella dagen med en avverkning på östra sidan av Norra Skördrisberget. Han kunde berätta för spaningsorganisationen att han hört motorljud som tystnat och tätt därefter några rejäla smällar. Fram till den 8 mars flögs det över området, utan att något plan hittades. Ej heller skallgångskedjorna, som bedrevs i djup snö och i avsaknad av skogsbilvägar och snöskotrar, gav några resultat. Det hela framstod som en gåta – hur kan ett störtat plan bara försvinna…?
Föräldrarna till de två männen i besättningen utlyste en belöning på 1000 kronor till den eller de som hittade planet och regeringen utfäste en belöning på ytterligare 250 kronor. En anonym person skänkte senare 1000 kronor som var avsedda att ersätta den av föräldrarna utfästa belöningen, då han/hon inte tyckte det var rätt att de anhöriga skulle behöva bidra till att deras söner hittades.
Inte förrän den 17 april samma år fann man svaret på gåtan.
– Skogsarbetaren Albert Matsson från Lisskogsåsen råkade helt enkelt gå förbi planet vid Kutåsen, en dag när han var på väg hem från skogen. Han gick till Lisskogsåsen där det fanns en telefon och ringde Landsfiskalen, men han svarade inte. Då ringde han till bröderna Erikssons Skinnfabrik i Hole som tog med sig några karlar från byn och ryckte ut för att hjälpa till, berättar Lars Henriksson.
Det visade sig att skallgångskedjorna passerat platsen för nedslaget med bara något stenkast, men ändå – hur kunde de inte se det?
– Troligtvis för att skogen där var väldigt tät och planet var översnöat. Dessutom hade planet bara knäckt en enda intilliggande gran och stod, som folk beskrivit det, ”som ett spjut i backen” med nosen rakt ned och bakdelen rätt upp i luften. Det syntes helt enkelt inte tydligt alls varken från ovan eller från marken, om man inte var alldeles intill, förklarar Lars.
Hemvärnet kallades åter in för att föra de döda till Malung och vidare till sina respektive hemorter. På eftermiddagen den 17 april vajade flaggorna på halv stång vid husen i Lisskogsåsen för att hedra de omkomna flygarna. Landsfiskalen blev den som drev frågan om att upprätta ett minnesmärke vid olycksplatsen och han ledde även insamlingen för att täcka kostnaderna för detta. 1800 kronor lyckades han få ihop. 1000 kronor gick till själva upprättandet och 800 kronor överlämnades till hembygdsföreningen för att de skulle sörja för bevarandet av platsen.
Den 27 augusti 1944 avtäcktes minnesmonumentet där runt 300 personer närvarade. Män ur Malungs hemvärn, liksom representanter från polisen, gick parad och kyrkoherden höll invigningstalet. 50 år senare, den 27 augusti anordnade Försvarsmakten en minnesceremoni vid platsen.
På grund av flyghaveriet utanför Malung i början av 1943 tillsatte regeringen en utredning om att bilda en egen vädertjänst för Försvaret. Utredarna uppmanades att hantera ärendet skyndsamt, vilket de också gjorde och redan den 10 maj nästa år kunde de lägga fram ett betänkande och förslag till ”den militära vädertjänstens organisation”. Därmed blev inträdet i Försvarsmakten, av meteorologerna som yrkesgrupp, ett faktum.
Källor: Skinnarebygd 1989, (text av Hugo Gustafsson), Försvarsmaktens hemsida och samtal med Lars Henriksson.
