Den som kan sitt Skinnarspel känner till Middagsberget och de allra flesta är bekanta med hur Brus Britta blir ombedd att ta alla sina dyrbarheter och lägga dem i en säck. Lisbet från Lingärdes replik lyder: ”Och sen ska du ta den där säcken och gå alldeles ensam bort till kallkällan under Middagsberget. Där finns en stubbe och på den ska du ställa ifrån dig säcken och gå hem ikväll igen.” Visste du att Middagsberget och kallkällan faktiskt existerar på riktigt och att de finns att hitta bara ett stenkast från Malung? Ja, i alla fall med jättars mått mätt.
Från toppen av Middagsberget, dryga 500 meter över havet, är utsikten milsvid, i både nordlig och sydlig riktning. I östlig och västlig riktning står skogsridån i vägen. Att ta sig hit är rätt fort gjort. Åk 10 kilometer söder om Malung mot Råforsen, på västra sidan av älven och sväng höger in efter Långselsvägen. Passera den skarpa hårnålskurvan och parkera bilen vid vägen. 75 meter längre fram finns skylten som visar var stigen börjar, den är det sedan bara att följa i en knapp kilometer.
Innan regnet börjar falla på måndagens förmiddag tar jag sällskap med Inge Groop, som tar täten uppför den branta sluttningen.
– Man ska inte ha bråttom när man går här, eftersom det är så brant. Man går en liten bit, sedan tar man en paus och njuter av utsikten. Sedan knatar man på en bit till och när man vänder sig om igen blir man förvånad över hur mycket mer man ser här, jämfört med hundra meter längre ned. Personligen tycker jag att det är gudomligt fint här uppe! Man ser dalar, berg och sjöar som ligger flera mil bort.
Inge visar i den sydliga horisonten var vindsnurrorna på Rämsberget, Korpfjället, Hundflen och Röbergsfjället står och i framkant av utsikten ser vi ett helt sjösystem med Skepphussjön, Gårdsjön, Storkappsjön, Lisskappsjön och Borgsjön. När vi kommit ytterligare några hundra meter upp ser vi även Nässjön.
Min första bekantskap med Middagsberget slöt jag i somras när det var högsommar och träden var betydligt grönare och lummigare. Sett till utsikten så funkar det nästan bättre så här på vårkanten, då nyanserna mellan bergen blir tydligare. Det gör det inte svårt att instämma i Inges utsago om att det är gudomligt fint.
På vår fortsatta promenad upp över det hygge som skapades för några år sedan, på bergets södra sida, passerar vi några ståtliga tallar som sparats och Inge berättar att det på vintern går en populär skoterled upp på berget. Sedan några år tillbaka står toppen på berget under biotopskydd via Länsstyrelsen, vilket de vitmarkerade träden man passerar när man närmar sig högsta punkten, vittnar om.
Anledningen till dagens promenad är ett inlägg på Facebook förra veckan där Inge nämnde Middagsbergs-Ragnhild, som väckte min nyfikenhet. Vem är det? Var finns hon? Varför heter hon så? Precis när vi gått under en stor kroktall med en 90-graders böj på tre meters höjd, stannar Inge vid en brevlåda och ber mig titta närmare på den. Där står fler saker inpräntade, men det som är tydligast, skrivet i versaler är: MIDDAGSBERGS-RAGNHILD. Är det hennes brevlåda?!
– Ja, vem vet, kanske har även väsen en egen adress? Här står i alla fall Middagsvägen 1, 782 00 Malung, ler Inge.
Aha, Middagsbergs-Ragnhild är alltså ett väsen! Inge berättar att hon ska ha bott på eller kanske till och med i berget förr i tiden, hon är nämligen det lokala skogsrået (eller rondan) i det här området. Inge och många andra i hans generation känner väl till henne och har fått höra fascinerande berättelser om henne, både skrämmande och uppmuntrande varianter. Han visar en bok från 1925 vid namn ”Malung – Med Dalälven från källorna till havet””, skriven av Karl-Erik Forslund. I den finns flera berättelser om Middagsbergs-Ragnhild. Där får man veta att hennes far var jätten Middagsbergs Raggi och att det om Ragnhild berättas många historier.
En av dem lyder som följer:
”Två karlar var ute och letade efter hästar, den ene hade dan förut gräft en grav på kyrkogården och hade vigd mull i skorna, honom kunde Bergfolket ej ta, men den andre försvann, det var Annika Erik från Myckelbyn – somliga säga att han mött Middagsbergs Ragnil i skogen och blivit fast. Några träffade honom sedan, än vackert utstyrd, än som en tiggare; åt en man som mötte honom sa han:
– Stig på min vänstra fot och se under min vänstra arm, så får du se hur det lyser hos Rangela i Middagsberget.
Enligt andra fick han fara hem, men längtade tillbaka och stod om kvällarna och visade grannarna hur det lyste i Middagsberget. Han skall också ha sagt att om de ville hjälpa honom komma lös, skulle de ringa med kyrkklockan 3 torsdagar å rad, men prosten Godenius ville ej ge tillstånd därtill. Sedan visade han sig inte på länge, men på en marknad i Värmland mötte några Malungskarlar honom åkande i en vacker vagn med två svarta hästar och bredvid satt Middagsbergs Rangnhild, som nu var hans hustru. Sen dess har just inte så många sett till dem. Men det finns nog folk som tror att Annika Erik lever än hos Rangila i Middagsberget!”
Säkerligen kan äldre generationer berätta just sin historia om Ranghild (som hade lite olika namn, som synes i texten ovan, beroende på vilken by man kom ifrån), då de enligt boken är; ”…otaliga, säkert fler än om något annat skogsrå.”
Inge öppnar locket på brevlådan och tar upp en plastpåse innehållande gamla gästböcker där många av de vandrande besökarna skrivit en liten hälsning eller en notering om vädret. Vi blir nyfikna och börjar bläddra i dem för att se om vi kan utröna hur gammal den äldsta är. Vi bläddrar och bläddrar och kan till slut, nästan förvånat konstatera att det äldsta årtalet går så långt tillbaka som 1952. Nästan 70 år! Det är inget konstigt alls med att folk har vandrat här i 70 år, men att gästböckerna är så väl bevarade med endast en plastpåse som omslag – det känns speciellt! Bläcket i en av pennorna är dock slut, så vi byter ut den mot en ny.
Uppe på Middagsbergets topp i nordlig riktning ser man hela Malungs samhälle och kan urskilja både kyrktorn och några större industribyggnader, JOFA till exempel. På måndagen kunde vi tydligt se Gnupen, Byråsen och Kyrkberget och hade det varit klart väder skulle vi sett de ännu snöklädda Transtrandsfjällen, men de täcktes för stunden av oväder. Rakt nedanför berget syns också Vallsjön. Återigen får man tillstå att det är ett maffigt landskap vi lever i, i den här bygden och att det är en enastående plats vi står på just i den stunden.
Tiden för dagens utflykt är inte tillräcklig för att sitta ned en stund vid grillplatsen och njuta längre av utsikten till ljudet av en sprakande eld och en bulle till kaffet. Istället kan vi lyssna till vårfåglarnas uppmuntrande sång och Hacke Hackspetts flitiga arbete i en närliggande tall. Och det är gott nog.
Om vi såg Ragnhild, kanske någon undrar? Inte okulärt, nej. Men vänta nu…varför kunde vi inte urskilja alla skrifter i gästböckerna, trots att de var så välbehållna…? En del var som om de vore bortsuddade. Var det för att någon inte ville att vi skulle se? Någon som vill bevara Middagsbergets hemligheter…
Och i vems händer hamnade Brus Brittas dyrbarheter? Lustigs Pers eller någon annans…?