Jan ”Fritte” Fridberg är rikskändis i bilkretsar: ”När bilplåten är så dålig så att ingen annan vågar ta i den – då skickas den till mig.”

Jan ”Fritte” Fridberg är rikskändis i bilkretsar: ”När bilplåten är så dålig så att ingen annan vågar ta i den – då skickas den till mig.”

I garaget på Mobygärdet står för närvarande fem amerikanare på det pepitarutiga golvet: Tre Dodge Cab -59:or, en Imperial Cab -59:a och en Ford Skyliner, också -59:a. Det är snudd på att man kan spegla sig i lacken på de bilar som har karossen på plats, men de flesta står ”i bara mässingen”, eller rättare sagt; i bara chassit.

Sakta med säkert ska alla bilarna rustas upp så att de får såväl skinande chassin som blänkande och polerade kläder, i form av karosser. Ägaren till bilarna och ”skräddaren” i sammanhanget heter Jan ”Fritte” Fridberg och är en eftertraktad bilplåtslagare, som med varsam precision i fingrarna tar sig an de mest medfarna exemplaren. Allra helst jobbar han med modeller från Chryslerfamiljen, gärna -59:or.

– Har man en cab så är det nästan alltid gjord av canvas eller vinyl, men den här Ford Skylinern är unik eftersom caben är av plåt. Den tillverkades bara från 1957-1959, sedan insåg man att konstruktionen blev för dyr i tillverkning. Det är en häftig bil, men det tar lång tid för mig att fixa med den, för jag kan inte lika mycket om den som jag kan om Chryslermodellerna.

En Imperial Cab -59:a.

Han köpte sin första bil när han var 16 och började intressera sig för att laga och reparera när han var runt 18. I tjugoårsåldern började han lyfta av karosserna från dess chassin och gå ”all-in”. I höst fyller han 64, han närmar sig med andra ord 45 år i branschen. Han har arbetat med lite allt möjligt, men de senaste 10 åren har han livnärt sig på att jobba på olika ställen med att reparera bilar. Han ställer också ofta upp och hjälper kompisar med deras olika projekt.

Efter ett snabbt svep med blicken i hans garage är det ingen tvekan om att det är Chrysler som gäller. Längsmed ena väggen finns skåp med glasdörrar, innehållande flera hundra reservdelar till olika Chryslermodeller. Han byggde skåpen för att det skulle se bra ut, istället för att delarna skulle ligga utspridda överallt. Det är nästan som ett museum.

I de egenhändigt byggda glasskåpen förvarar han reservdelar som han samlat på sig under åren.

Vad är det med just Chrysler som fascinerade dig?

– Jag tycker de är fräckare än Amazoner, PW och Opel till exempel. Amerikanska 50-tals bilar överlag är snyggare, större och roligare. För trettiotalet år sedan passade jag på att köpa både bilar och originaldelar till Chrysler, innan de hunnit bli så dyra. Idag har jag de delar jag behöver och kan i princip allt om bilarna.

Som liten intresserade han sig inte nämnvärt i skolgången, men han var framåt och driven. På 70-talet gick han en ettårig bilplåtslagarutbildning i Hedemora, där han lärde sig att svetsa, men han menar att man aldrig blir fullärd.

– Än idag dyker det upp problem som jag inte har en aning om hur jag ska lösa, till en början, men utmaningen ligger i att försöka klura ut det. Jag kan få in karosser som gått av på mitten och är förstörda, men jag löser det. På den bil jag jobbar med just nu har jag bytt ut precis allt, utom bakskärmar och två tredjedelar av bakre hjulhusen. Resten är lagat och bytt.

Ett pågående projekt där Fritte har bytt och gjort om i princip allt, i plåtväg.

Bilar var hans hobby och han utvecklade det sedermera till att även bli hans arbete – ett arbete som annars inte funnits i Malung. Förutom bilarna i garaget har han ytterligare ett 15-tal ”objekt” som han kallar dem, i en annan fastighet i Malung.

– Jag har två Dodge Polar av 1960 års modell som jag brukar vara ute och köra med på somrarna, men i somras blev det knappt någon gång man körde, på grund av corona. Härom året däremot bilade jag och sambon ned till Italien, där vi stannade en hel månad.

Den modell av luftrenare som Fritte ville ha till sina bilar fanns inte att få tag på, så han bestämde sig för att tillverka egna.

En bra bil är en snygg bil, menar vissa. Andra menar att en bra bil är en som går att köra. Fritte tillhör den senare kategorin, men när det gäller de jobb han gör, så är det perfektion som gäller.

– En plåtdetalj som tar fyra timmar att göra med ett sjuttiofemprocentigt resultat, vilket skulle duga för 95% av folket, lägger jag hellre ned fem timmar på för att få ett hundraprocentigt resultat. Jag höjer ribban och blir pedant. Det är förmodligen en av anledningarna att folk kommer till mig och ber om hjälp.

Från alla de bilar han ägt och skrotat plockar han delar när han ska laga, reparera eller bygga en helt ny bil. Lägg därtill det tusenfaldiga reservdelslagret som döljer sig i glasskåpen. Härom året sålde han en bil som han byggt från scratch. Det är egentligen inte hans mål att sälja sina bilar, men när en bil är färdig är den mest i vägen, så han tvingas sälja den för att få plats med nya projekt.

En gammal (fungerande) klenod - en jukebox från 50-talet.

Av en slump upptäcker jag en skapligt stor samling av pokaler, inträngda i ett hörn på golvet, knappt synliga. Jag undrar vad det är.

– Jag är inte så mycket för utställningar och sådant, men folk har pushat iväg mig på några ändå och det där är priser som mina bilar vunnit då. Jag brukar åka till Bollnäs Motorrevy, Extreme Car Show i Lahti (Finland) och till Kustom Kulture Show i Helsingfors. Kustom Kulture är rätt roligt för där handlar det inte bara om bilar utan om hela Rockabillykulturen med frisörer, tatuerare och allt man kan tänka sig, på plats på eventet. Ibland blir mina bilar inbjudna att delta i andra utställningar, men då brukar jag fråga min kompis Magnus om han vill åka på dem i mina bilar och det gör han gärna, det är schysst av honom.

Jukeboxen innehåller 200 olika låtar.

Pokalerna skymtade fram bakom en färgglad klenod från Rockabillyeran i mitten av 50-talet, en jukebox. Den har ytterligare några kompisar, från samma årtionde, bredvid sig – fem stycken närmare bestämt. Det visar sig att två av dem är fullt fungerande. Fritte plockar fram en uttjänt gammal enkrona, släpper ned den i myntfacket, väljer låt och väntar. Man ser hur maskinen letar och plockar fram rätt skiva, bland de 200 som finns att välja på. Sekunderna senare drar låten ”Somebody to love” med Brad Newman igång. Fritte höjer volymen, men långt innan den når maxläget inser man att han inte alls har överdrivit när han berättat att jukeboxen ”håller” för en lokal med 300 personer i. Jag törs inte ens gissa på hur många decibel vi är uppe i.

Är vi i ett garage eller hos en bilförsäljare?

I garagets nostalgihörna, som i alla fall jag väljer att kalla den, hänger reklamskyltar från Chrysler i taket, en bar är placerad i mitten och på väggen sitter mängder av planscher och fotografier på bilar, samt ett par ljuslådor som användes av bilförsäljare i USA, på den tiden det begav sig. I dessa visar Fritte hur man kan byta filter så att kunden lättare skulle se hur bilen såg ut i olika färger. Efter besöket i 50-talets musikliv återgår vi till nutid.

I garagets intilliggande lackeringsrum ligger nymålade luftrenare på rad. Vid ett tillfälle när Fritte behövde ett par sådana så upptäckte han att de inte fanns att få tag på. Han bestämde sig då för att tillverka egna och kontaktade verktygsmakarlinjen i Mora som hjälpte honom att ta fram verktyg. Samma sak gäller för instegslister till Dodge, Chrysler och De Soto, som han alltså tillverkar själv.

Delarna till alla bilar har ”Fritte” stenkoll på, men bara han vet var de är. Han funderar lite och verkar komma på en bra syssla inför sommaren:

– Ja, egentligen borde jag väl lägga ett par veckor i sommar på att sortera upp allt så att alla delar ligger vid rätt bil och skriva lappar om var alla saker finns, så att nästa generation kan hitta dem. Kanske borde jag sälja någon bil också, men vi får se.

Att lyssna på Fritte när han berättar om sin passion är fängslande, oavsett om man är bilintresserad eller ej. För även om mycket av det han säger är rena grekiskan för mig, så rycks jag med av hans entusiasm när han berättar om kulbultar, hammare, mothåll hit och luftbulor, förkromningar och blästringar dit. Han skrattar när han talar om att hans före detta sambo en gång sagt: ”Att ha en hobby är bra, men för dig har det blivit en böjelse”.

Fritte säger själv att han sysslar med en "urartad hobby". Så dedikerad är han.

Hans kunskaper i engelska är också en härlig historia, i sig.

– Första gången jag skulle ringa till USA och beställa bildelar var jag tvungen att dricka något stärkande först – jag var riktigt nervös. Men det gick det med. Oaktat att jag inte var en mästare i skolan så har jag klarat mig och för 15 år sedan hade jag en hög amerikaner här på kurs för att de skulle lära sig banka plåt och de förstod mig. Så något måste jag ju ha lärt mig på vägen.

Oavsett vilket språk han eller någon annan bilplåtslagare pratar, så talar hans goda rykte och hantverksmässiga kunnande sitt tydliga språk som han själv sammanfattar mycket bra i en mening:

– När bilplåten är så dålig så att ingen annan vågar ta i den – då skickas den till mig.

Detta ljusskåp var till bilförsäljarnas hjälp på 50-talet. Man kan dra i de olika plastfilerna i skåpets topp och därmed ändra färgen på bilen. I nederkant syns de olika klädslar som fanns att välja på.