Hos Stig Lekare i Andersviksberg växer en nestor bland äppelträd

Hos Stig Lekare i Andersviksberg växer en nestor bland äppelträd

Den lilla byn Andersviksberg ligger i en bördig sluttning på Malungs Finnmark. Byn har 16 invånare fördelade på tio hushåll. Sju av invånarna är över 80 år. Annat var det när Stig Lekare var liten, då de var 22 barn i den lilla folkskola som fanns i byn på den tiden. Den bördiga marken är dock i ursprungligt och gott skick. Därom vittnar Stigs 138-åriga granne som står ute i trädgården. Visserligen är hans variant inget som längre håller för äventyrliga klätterlekar – det är märkt av tidens tand. Icke desto mindre reser det sig fortfarande ståtligt nästan åtta meter mot skyn – hans äppelträd.

Det har stått pall för en hel del genom åren, Stigs äppelträd. Vid minst tre tillfällen har det knäckts av tyngd, under snörika vintrar. Senast var den 17 maj 2008.

– Vi åkte till Norge på dop och det var bart när vi for, men när vi kom tillbaka ett par dagar senare var det massor av snö. Jag måste såga någon gren lite här och där varje år så att det inte blir så mycket snö på ett och samma ställe.

Trädet är till stora delar ihåligt då det vid flera tillfällen knäckts.

Stigs farmor Elisabeth ”Lisa” Larsdotter var född 1854 och hon berättade att hon 1883 satte fröet till det träd som idag alltså hunnit fylla hela 138 år. En aktningsvärd ålder även för ett träd i den pomologiska familjen. Förklaringarna till att trädet uppnått denna ålder är givetvis flera. Stig tror sig veta några av dem.

– När jag var barn fanns det kor i varje gård i byn och bättre gödsel än det de gav, det får du leta efter idag. För länge sedan fick vi också obränd kalk i lösvikt, direkt från järnvägen – ett riktigt dundergödsel skrattar Stig. Sätter man ett frö idag så vill jag påstå att förutsättningarna för att det ska växa till sig och bli riktigt stort är sämre.

Stig hemma vid köksbordet i Andersviksberg.

Stig har aldrig ympat det, men däremot har han planterat flera andra äppelträd av olika sorter runtom i sin trädgård.

– När vi byggde huset här i början av 60-talet kom det folk från Hushållningssällskapet som skulle hjälpa till med att planera trädgården. Det var en tjänst de erbjöd till byar på landsbygden för att hjälpa till och ge liv till dem. Jag vet att gårdar här ute förr i tiden också fått hjälp med att införskaffa slaktmaskar från samma sällskap.

Hushållningssällskapets ritning över trädgården med förslag över vad som skulle planteras när Stig byggde huset.

Stig följde deras föreslagna ritning över trädgården och planterade flera äppelträd och under åren har han hunnit med att testa ännu fler.

– Vi har haft alla möjliga olika varianter av fruktträd ute i trädgården. Sävstaholm, Astrakan, Risäter, Göteborgs diamant och Transparente Blanche är några av de jag kommer ihåg namnen på. Vi hade också ett Åkerö i över 20 år, det luktar så gott av de äpplena vid jul så det kan du aldrig tro!

Idag har han och hustrun Maj Lis 12 olika fruktträd i sin sluttning ned mot grusvägen som går mellan Malung och Tyngsjö. Sju olika äppel- och päronträd och fem plommonträd, eller egentligen krikonträd, en underart till plommon. Och just det, några körsbärsträd finns också i deras alldeles egna lilla arboretum. Syftet med deras planteringar har dock aldrig varit i studiesyfte, de gillar att sköta om träden och att ta reda på frukten från dem.

– Jag plockar dem och bär in dem till Maj Lis som syltar och saftar, berättar Stig.

– I fjol fick vi 80 flaskor saft vill jag minnas. Plus en massa syltburkar, tillägger Maj Lis.

Stig och Maj Lis trädgård innehåller många fruktträd.

De äpplen som trädgårdens nestor ger nu för tiden äts emellertid mest av rådjuren.

– Numera är äpplena som trädet ger, små och väldigt sura. Man drar rejält på smilbanden om man tar en tugga. Men för rådjuren smakar det nog annorlunda. Så fort första snön lägger sig på grenarna kommer de hit för att äta den fallfrukt som de vet dimper ned då.

Längre upp på berget ovanför Andersviksberg är det så kallat ”berg i dagen”, där vattnet enkelt rinner vidare ned till byn och gör marken bördig eftersom vattnet tar med sig näringsämnen på vägen ned. Dessutom ligger Andersviksberg på 420 meters höjd över havet.

– Byn ligger lite högre än Tyngsjö och jag tror vi tillhör växtzon 5. Klimatet här är lite mildare än i Tyngsjö. Vi fick hit krikonträd från Västmanland ett år och de förökade sig själva så pass att vi fick lov att ta bort några av dem, för att det inte skulle bli för många.

Stig mäter omkretsen. I ihåligheten lägger han hö som rådjuren äter.

Med åren har trädet som troligen träffades av sina första solstrålar på vårkanten 1885 vuxit på sig och blivit grövre och grövre. Har du någon gång mätt omkretsen? frågar jag Stig. Han tror sig veta att det är ungefär åtta meter högt, men nej omkretsen har han aldrig mätt. I garderoben letar han snabbt fram det långa måttbandet han använt i sin yrkesroll som skogvaktare på den tiden det begav sig och vi bokstavligen traskar ut till nestor, där det står i all sin prakt. Med flinka händer mäter han kvickt och konstaterar:

– Omkretsen är 3,41 meter!

Stig är ingen kort herre. Ändå är han kort i jämförelse med hans nestor i trädgården.

Tre komma fyrtioen meter. Wow, tänker jag och känner mig oerhört liten (och ung) där jag står under de snötyngda grenarna, vars sammanlagda omkrets jag inte ens törs gissa på. Jag fylls med en känsla av vördnad inför allt vad detta träd fått utstå och genomlevt. Hade jag haft en hatt på huvudet  hade jag lyft på den och bugat inför alla de respektingivande erfarenheter som trädet hade kunnat berätta om. Om det hade kunnat tala. Verkligen synd att inte träd kan just det – tala.

I avsaknad av hatt funderar jag på att istället niga, men det känns fånigt när jag inte heller har kjol på mig, så jag nöjer mig med att sända en tacksamhetens tanke till Stigs farmor Lisa som planterade fröet och hälsar till henne genom att blinka mot himlen. Till nestor vinkar jag diskret, så inte Stig tror att jag är tokig, farväl för denna gång och håller tummarna för att de kommande dagarnas väntade snöfall inte bokstavligen tar knäcken på det. Men varför skulle det göra det förresten? Är det inte något man brukar säga om äpplen och vinter…eller vinteräpplen…? Just det – de mognar sent och håller länge. Jag hoppas och tror att det gäller även för trädet som bär dem.

Ett något yngre äppelträd, i sällskap av rådjur.
Vid flera tillfällen har trädet knäckts, men det har ändå stått pall.
Höstskrud.
Sommarskrud.

Är Stigs äppelträd ett av Dalarnas äldsta!?

Efter besöket i Andersviksberg växte min nyfikenhet kring gamla äppelträd. Kunde det vara så att Stigs träd var ett av de allra äldsta? Jag tog kontakt med Statens Lantbruksuniversitet och Fil. Dr. i Frukt- och bärväxternas odling och fysiologi, Inger Hjalmarsson.

Nej det är inte det äldsta i Dalarna, men faktum är det äldsta äppelträdet i hela Sverige inte ligger så långt ifrån Finnmarken i Malung. Det växer i byn Nibble, utanför Hedemora. Det kallas Snilsträdet och sägs vara planterat på 1600-talet, berättar Inger.

Inger berättar om en nyligen framtagen bok som beskriver gamla äppelsorter som används i dagens trädgårdar. I boken finns 75 olika äppelsorter ur olika nationella genbankers klonarkiv beskrivna. Efter en snabb genombläddring av boken dyker mycket riktigt Snils-äpplen upp och även Åkerö-äpplen, som Stig pratat så gott om.

I boken beskrivs Åkeröäpplet som:  ”…ett fantastiskt äpple. Äpplet kan se lite olika ut, men smakar man så vet man att det är ett ´Åkerö´ för smaken är unik.” Och vidare: ”…ska du plantera att nytt Åkerö-träd så välj en växtplats med optimala förutsättningar, det vill säga väldränerad god jord och en solig och öppen växtplats”. Det låter nästan som en viss sluttning på Finnmarken…, eller hur?!