Buffrat och klart!

Buffrat och klart!

I söndagens arla morgonstund var det något på gång i fjöset i Jägra. Både kor och getter kände på sig och kanske till och med visste att nu, NU… ska vi äntligen få bege oss till Arvselen. Och de hade rätt. Klockan sex begav sig de fyra getterna och de fem killingarna på vägen österut och en timme senare var det dags för de tre korna och de två kvigorna.

Buffringen tar sin början.

Alla djuren var alla ledsagade av Täpp Lars och hans något decimerade följe. Normalt sett brukar det vara mellan 40 och 50 personer som följer med på buffringen, men med hänsyn till det rådande läget var de i år knappt 20. Sju av dem var deltagare i den fäbodkurs som startar på Malungs Folkhögskola i morgon och som leds av Täpp Lars.

Ett par stopp i Malung för att hälsa på de gamla.

Vid vårdhemmet i Malung och vid ålderdomshemmet Orrmyrgården gjorde fäbodföljet ett par sedvanliga stopp.

– Det är lika rörande varje gång. De gamla är så glada och tacksamma att vi tittar förbi. Alla kan inte komma ut, men vi försökte att göra det lättillgängligt genom att gå förbi fönstren som personalen öppnade, så att de kunde klappa korna genom fönstret, säger Täpp Lars.

Från vårdhemmet gick vägen rakt genom rondellen. Möjligtvis till några förvånades bilisters förtjusning?

Under den 16 kilometer långa vägen till fäboden visade sig vårens väder från en skaplig sida, men när sällskapet vid tolvtiden tågade in till Arvselen välkomnades de av hagel med inslag av snö.

– Jag aldrig buffrat så tidigt som i år och det har att göra med det förutspådda vädret, som i princip visar hällregn i två veckor från och med nu. Korna kan lika gärna äta hö här ute i Arvselen som hemma.

Lars hade gärna sett att det varit lite grönare i markerna vid det här laget, men nu är det som det är.

– Det är bra för backen att det här regnet kommer, jag klagar inte på vädret – jag bara rättar mig efter det.

Lars dotter Kerstin har mjölkat kor sedan barnsben.

Lars berättar att buffringsdagen är som julafton för både honom och hans barn.

– Vi älskar alla julafton, men buffringen hit på våren och hem på hösten smäller ändå lite högre, det är en högtidsdag. Därefter kommer julafton och sedan midsommar. Min dotter Kerstin är uppvuxen med detta sedan barnsben. Under en studiedag som skolan hade här ute för årskurs sex lärde hon eleverna att mjölka, fast hon själv bara var fyra år… Jag tror att det inspirerade eleverna att testa – om en fyraåring kunde klara av det så måste väl även de göra det, skrattar Lars.

Täpp Lars och Marie.

Att buffringen är speciell även för många andra kan en av Täpp Lars vänner Marie Folkesson från Leksand vittna om. Hon har vandrat i buffringssällskapet i många år, men inte just i år. Dock är hon på plats för att hjälpa till med fix och trix runtomkring som också behövs.

– Vissa år har familjer från Småland kommit hit för att vara med på buffringen. Det är en exklusiv händelse att få vara med om detta. Man får uppleva ett gammalt kulturarv, säger Marie.

Lars har eldat i veckan så att huset ska vara varmt när de nu ska sova där.

I den gångna veckan har Lars varit på plats för att elda i boningshuset så det ska gå att sova där i denna kyliga vår och nu påbörjar han sin 28:e sommar i fäboden. Sommaren inleds som sagt med en sex veckor lång fäbodkurs och avslutas likadant. Däremellan kommer han att anordna berättarkvällar, konstutställning och den populära klockutställningen från i fjol kommer åter på besök. Därutöver kommer han bara ha möjlighet att ta emot förbokade besök.

Lars och hunden Karo njuter av att vara på plats i Arvselen.

Det märks på Lars att han är lycklig över att åter vara på plats i Arvselen. Nytt för i år är att grannen har avverkat en del skog framför hans grind, vilket kan tyckas lite kalt för en besökare.

– Men jag är jätteglad för detta! Förr i tiden såg man till alla de andra gårdarna här i fäboden så det påminner lite om den känsla som fanns då.

Entrén till fäboden ser lite annorlunda ut efter att en del träd fällts.

Jag undrar om Lars tror att korna och getterna är lika glada som han över att nu vara på plats i Arvselen igen, när allt är buffrat och klart?

Lyckliga kossor...

– Oh ja! Det märker man på dem, det spritter i kroppen på dem innan de får komma iväg. När vi kom fram hade de dock hunnit bli trötta efter den långa färden och gick rakt in i båset. Det var ingen som vägledde dem – de gick ändå direkt till det bås där de stod ifjol, de vet var de hör hemma.

...och lyckliga getter!