Som liten fick hon ofta stort A eller litet a i betyg när hon skrev uppsats, vilket inte var något hon lade någon större vikt vid. Att hon en dag skulle bli författare var inget hon föreställde sig eller önskade. Hon utbildade sig till socionom och enligt egen utsago misslyckades hon med sitt första arbete, vilket ledde till en personlig kris. Ur krisens kölvatten föddes hennes författarskap som fram till idag omfattar noveller, antologier, filmmanus, pjäser, sångtexter och inte mindre än 26 böcker. På onsdag släpper hon sin senaste bok ”Gränsmark” i Falun och dagen efter kommer hon till Malung för signering. Möt bygdens stora författare: Aino Trosell.
Då Aino fyllde 71 år i maj tillhör hon riskgrupp och har sedan i februari suttit i karantän i sin sommarstuga, utanför Göteborg. Hon ser därför mycket fram emot att få träffa folk igen, i och med lanseringen av sin nya bok, nästa vecka. Om än det blir på avstånd. Arrangörerna har lovat att vara utomhus om det är möjligt och att de ska ordna uppstyrda köer.
– Boksläppet var egentligen planerat att äga rum under Kultur i Tiomila-skogen, eftersom boken utspelar sig på Finnmarken. Jag skulle sitta i Östra Näsbergets Skyttepaviljong bland näverkorgar och stickade strumpor. Det hade blivit en väldigt rolig och flygande start för boken! Det kändes så deppigt när jag fick besked om att arrangemanget ställts in i år, men självklart fullt förståeligt.
Istället blir släppet nu i Falun på onsdag med efterföljande besök och signering på bokhandeln i Malung, dagen efter. Hennes 26:e bok har fått titeln ”Gränsmark”. Den utspelar sig på Finnmarken och beskrivs av förlaget som ”en samtidsroman som är en storslagen berättelse från glesbygden”. Det är inte första gången hon skriver om glesbygden i sina böcker. 2010 skrev hon romanen ”Hjärtblad” som vid sidan om ”En gränslös kärlekshistoria” anses vara hennes viktigaste roman.
Varför tror du att det är just dessa två böcker som lyfts fram som dina viktigaste?
– Jag tror det har att göra med att båda, men kanske framför allt ”Hjärtblad” lyfter upp tidigare osynliga kvinnohistorier. Det finns några få sådana berättelser beskrivna i vetenskapliga skrifter, men inte i skönlitteraturen. Dessa kvinnor hade aldrig tidigare fått komma fram, i sin fulla rätt. Jag blev själv förvånad när jag under researcharbetet upptäckte att över 300 unga kvinnor lämnade Malung under dalkullornas arbetsvandringar. Männen och deras arbetsvandringar i skinnarlag däremot, har vi kunnat läsa mycket om.
Nämnda böcker är alla romaner, men hon har många andra genrer på sin omfångsrika palett av litterära verk. Och hon behärskar dem alla. Hennes största ångest i författandet är att hon inte kommer hinna med att skriva allt hon vill skriva. Det är så mycket. I en novell till exempel, berättar hon om hur författaren tillåts måla en hel värld på få sidor, vilket i sig är spännande och utmanande, men hon beskriver också hur härligt det är ”att ha en bra roman på kokning”.
– Har man gjort sin research väl, så är det otroligt spännande att skriva! Man vet vart man vill, men inte riktigt hur det ska gå till. Men jag har lärt mig av mina misstag. Jag skriver inte längre en historia direkt när den kommer till mig. Jag vet att ivern kan resultera i en sämre berättelse. Den brinnande lusten att skriva kan vara som hetsiga hästar instängda i ett stall. I mina två första böcker lät jag hästarna springa fritt, utan förbehåll. Under arbetet med den tredje fattade jag galoppen och i bok nummer fyra visste jag vad jag höll på med. Då tappade jag inte tråden eller energin i skrivandet. Nu för tiden håller jag därför hästarna instängda tills jag har en disposition. Då får de sparka sig ut. Historien i ”Gränsmark” har legat och pyrt i närmare 20 år, innan den tillät sig skrivas.
Aino minns skoltiden där hon alltid uppmanades att skriva dispositioner, vilket var det värsta hon visste. Hon skrev dem alltid i efterhand. Hon liknar arbetet med den viktiga dispositionen som byggnationen av ett hus – för att kunna bygga måste man ha en ritning, där man på förhand har klart för sig var fönster, dörrar och andra viktiga delar ska sitta. På vägen kan det hända att man upptäcker att man lagt till delar som inte tillhörde ritningen från början, då måste man våga ta bort dem. Kill your darlings.
– I ”Gränsmark” har jag tagit bort runt 70 sidor. Det svider, men jag gör det, för läsarnas skull. De måste få en chans att hänga med och orka med. Dessutom finns det inget som säger att jag inte kan använda det materialet i någon annan bok i framtiden. Med dagens datorer till hjälp är det enkelt att radera och spara, på ett smidigt sätt.
Under läkningsprocessen efter hennes misslyckande som socialarbetare skrev hon ned noteringar om sin kris. Hon upplevde att vokabuläret hon varit tvungen att använda på socialbyrån gav henne munkavle. I anteckningarna fick hon äntligen använda sina egna ord. Det resulterade till slut i en novell som publicerades i fackförbundet Metalls tidning. En dag ropade chefen på varvet i Göteborg, där hon då jobbade som svetsare:
– Aino, det står om dig i tidningen!
Där och då föddes hon som författare.
Gränsmark handlar om Siv Dahlin, som är huvudkaraktär i fyra av Ainos tidigare böcker, kriminalromaner alla fyra. I denna bok arbetar Siv som brevbärare på Finnmarken. På sin dagliga runda på nätta 16 mil lär hon känna människorna bakom postlådorna, som alla lever sina liv i ödemarken. En smällkall vinterdag hittar hon ett lik i en snödriva och allteftersom tiden går blir hon ofrivilligt indragen i än det ena, än det andra. Boken är, enligt Aino, inte en renodlad kriminalroman, även om den givetvis är skriven för att vara spännande.
– Kanske ligger det i tiden att skriva om glesbygd och oberättade berättelser. För även denna är det. Just den här nutidsgestaltningen är fram tills nu, så långt jag vet, ännu en litterär vit fläck. Jag hoppar bland flera olika genrer så den är svår att genrebestämma. Vissa kanske skulle säga feel-bad-roman, skrattar hon. Andra benämner den nog som en episk roman – det ligger i betraktarens öga.
Det är några år sedan du skrev om Siv Dahlin. Har du saknat henne?
– Oh, ja! Hon har inte figurerat i mina romaner på slutet, men däremot i novellsamlingar. Hon är min bästa arbetskamrat. Vi har en skön relation – hon är som en avslappnad lillasyster. Hon är orädd och hamnar ofta där hon inte borde vara. Jag håller henne högt, mitt liv blir mindre ensamt med henne vid min sida. Men vad hon tycker om mig vet jag inte. Jag utsätter henne för rätt jobbiga saker.
I boken figurerar ett stort antal olika, färgstarka karaktärer. I arbetet med att skapa dem har hon haft väldigt roligt, men de är alla total fiktion. Aino känner inga människor på Finnmarken. Boken berättar om Sverige i ett mikroperspektiv och kan bitvis uppfattas som politisk, vilket är ofrånkomligt eftersom det är en nutidsskildring.
De Malungsbor som läser boken kommer att känna igen sig i både miljöer och fenomen som förekommer. Ett exempel är de populära radannonserna i det lokala Bladet, som Siv Dahlin tycker om att läsa under dagens heliga stund, när hon dricker sitt morgonkaffe.
– Jag skulle säga att Bladet är ett sammanhållande kit i det lilla samhället. Alla känner till det, alla vet vad som står där och det ligger framme i många hem. Charmen är den geografiska begränsningen. Ett typiskt och omtyckt glesbygdsfenomen
Nog så viktigt som bokens driv, handling, karaktärer och miljöer är själva omslaget. Speciellt i tider som dessa, menar Aino, när bokförlagen fullkomligt sprutar ut nya titlar, så gott som hela tiden. På omslag av idag ska alltid författaren lyftas fram i ljuset och hon tycker att själva berättelsen ibland hamnar i skymundan. Aino har varit med och bestämt hur alla hennes omslag ska se ut, utom det första.
– När jag såg det tryckta omslaget till den första upplagan av ”Socialsvängen”, började jag faktiskt gråta. Så fult var det. Sedan dess har jag alltid haft ett ord med i laget. Ibland vet jag precis vad jag vill ha, ibland ger förlaget förslag och det blir helt rätt från början. I andra fall stämmer det inte alls och då får man diskutera sig fram. När det gäller ”Gränsmark” är jag väldigt nöjd med omslaget. Det är kanske det finaste omslaget på mina böcker hittills, säger hon eftertänksamt. Det är en stark vinterskildring, den vackra bilden ser ut att vara tagen på Finnmarken och postbilen är med. Den är visserligen gul och de flesta postbilar idag är blå, men gul var mer effektfullt!
Gränsmark skildrar Ainos hembygd i nutid och många av hennes tidigare böcker gör också det, men i andra epoker. I mailkonversationen inför denna intervju skriver hon på ett ställe: ”som en snigel bär jag med mig hemtrakterna överallt”. Hon växlar givetvis skickligt mellan klingande göteborgska och klockrent Malungsmål under intervjun.
Så när får vi läsa ett verk av dig skrivet på Malungsmål?
– Jag bestämt mig för att inte göra det. Malungsmål är främst ett verbalt, talat språk och jag tycker inte man gör det rättvisa i skrift. Det är en totalupplevelse att höra det pratas. Man måste få det via örat, annars är det svårt att ta till sig. Så tyvärr, det kommer inte att hända.
Efter att ha läst bokens tre första kapitel kunde nyfiken i en strut, som sitter bakom tangenterna, inte hålla sig från att ställa en avslutande fråga om det eventuellt finns något av Aino själv i karaktären Siv Dahlin? Hon svarar snabbt, med mångbottnad röst:
– Nej, det kan jag aldrig tänka mig!
Det svaret är öppet för fri tolkning. Det ligger i betraktarens öga.
→ Född och uppvuxen i Malung.
→ Hon har sedan barndomen bott omväxlingsvis i Göteborg och Malung.
→ Debuterade som författare som 29-åring med boken ”Socialsvängen”, 1978.
→ Heltidsförfattare sedan 1985.
→ Genom åren har hon fått väldigt många utmärkelser inom litteraturen. År 2000 utnämnde exempelvis Svenska Deckarakademin ”Om hjärtat ännu slår”, till Årets bästa svenska kriminalroman och 2010 nominerades hennes roman ”Hjärtblad” till Sveriges Radios romanpris. Malungs Kulturstipendium fick hon 1994.
→ 2015 var hon en av deltagarna i SVTs ”På spåret”.
→ I slutet av oktober kommer hon på besök till Malung igen, på författarafton.
Utdrag ur ”Gränsmark”:
Den mörkgröna himlen förebådade en fortsatt smällkall dag. I denna landsända kunde folk inte tänka sig att detta var lika utmanande och farligt som i realityprogrammen från Alaska där alla gormade och var arga. I en sträng natur och ett bistert klimat var människan människans bästa vän: en värmande eld, kaffe och mat. Finnmarkens folk hade ännu detta mjuka beteende som satt det i generna.