Hans läromästare var från Finland och utbildad i Italien. Själv har han gått som lärling i Schweiz där några av Stradivarius lärling Storionis instrument var inne på reparation. 1986 fick Jan sitt Gesällbrev och 1990 fick han sitt Mästarbrev. De musiker i Sverige som vänder sig till ”Master Violin Maker Jan Larsson” för att köpa en ny fiol kommer inte att bli besvikna. Jan har varit bland världens hundra bästa fiolbyggare, varje gång ett ”mästerskap” hållits. Som bäst har en av hans fioler rankats som nummer nio.
Jan började sin yrkesbana som snickare, men när han såg att hans farfar och dennes bror började bygga fioler, lutor och gitarrer som hobby, blev han nyfiken. Jan hade dessutom precis börjat spela fiol. Han bestämde sig för att byta bana och påbörjade en fyraårig utbildning vid Hantverkets Folkhögskola i Leksand. Jan och hans klasskamrater visade sig bli den första kullen av tre som utbildades där, därefter lades utbildningen ned på grund av en rädsla för överetablering av fiolbyggare.
– Vår läromästare var Carlo Bergman. Det kändes unikt att få ha honom som lärare. Han var ett original från Finland, en riktig konstnärstyp som gick omkring i kostym och gummistövlar. Han utbildade sig i fiolbyggarnas huvudnäste, Cremona i Italien, under den så kallade gyllene perioden 1959-1963. Det var en fantastisk person, som jag har mycket att tacka för.
Via en av utbildningens assistenter hamnade Jan strax efter utbildningens slut på en lärlingsplats i Basel (Schweiz) hos den legendariske Ursus Scheifele. I dennes verkstad fanns instrument för över en miljon, bland annat några som var byggda av Storioni, som var lärling till den mest berömde violinmakaren av dem alla – Stradivarius. Dessutom fanns där en cello, gjord av Pressenda (Giovanni Francesco), ytterligare en mästrare i yrket.
– Jag har nog aldrig känt mig så ensam som under det dryga halvåret i Schweiz. Jag sov ute i verkstaden på tre soffdynor. Det var så kallt att jag på kvällarna värmde sovsäcken med en hårtork innan jag gick och lade mig. Men det var ändå värt det! Scheifele var enormt duktig. När jag var där gjorde han enbart reparationer, men jag lärde mig massor på det genom att studera hur de äldre instrumenten var gjorda. När jag började min egen verksamhet var den övervägande delen reparationer, men idag är det ungefär 20 procent reparationer, rengöring och allmän service. 80 procent är nybyggen.
När Jan kom hem från Schweiz bodde han närmare sju år i Gävle, där det fanns en symfoniorkester som behövde hjälp med mycket reparationer, men sedan började det berömda gummibandet dra i honom… Han ville hem till trakterna av Transtrand och Lima. Sedan 1993 finns han därför med hem, familj och verkstad på höjderna ovanför Lima kyrby. Från sitt verkstadsfönster har han fin utsikt över kyrktornet och älven.
En av väggarna i hans verkstad skvallrar om att han gör sig mer än välförtjänt av namnet ”Master Vilolin Maker”, som alla fiolbyggare med Mästarbrev får. På diplomen står, förutom hans namn: ”Triennale”. Jan är blygsam, men tillstår till slut lite motvilligt att han med åren blivit ett etablerat och välkänt namn, med högt renommé, i fiolbyggarvärlden, mycket tack vare den redan nämnda ”Triennalen” (sv. översättning).
– Triennalen arrangeras i Cremona (Italien) vart tredje år, under stort hemlighetsmakeri. Det är mellan 300-400 instrument som skickas in från hela världen och de måste lämnas in anonymt. Man skickar ett förslutet kuvert med CV och reservsträngar med sitt instrument och så måste man hänga en lapp med ett motto, skrivet på latin, på fiolens eller cellons hals. Vid den fysiska överlämningen måste man skicka en bulvan, man får inte göra det själv. Det ska vara omöjligt att spåra vem som gjort instrumentet.
Inlämningen sker i augusti. I oktober hålls en utställning innehållande de hundra bästa instrumenten som väljs ut av en expertjury: fyra fiolbyggare, fyra musiker och en huvuddomare. Det är alltså både hantverk och ljud som bedöms. De tio bästa går till final.
Jan har varit med i Triennalen vid varje tillfälle som givits efter att hans Mästarbrev var på plats, totalt sju gånger. Alla dessa gånger har hans instrument varit bland världens 100 bästa. Som allra bäst hamnade en av hans fioler på nionde plats, det var 1994. År 2000 var väldigt speciellt, då huvuddomaren bestämde sig för att bara välja ut 30 instrument i stället för 100.
Om Jans var ett av de 30…? Japp!
Senast tävlingen gick av stapeln var 2018, vilket innebär att en ny skulle ha hållits i år, men den är inställd på grund av pandemin.
– Ja, då min bransch är leverantör till underhållningsbranschen så att säga, så har det varit totalt stiltje senaste året.
Detta är dock inget som fått Jan att dra ned på takten eller sluta bygga. Nej, nästan tvärtom. Under ett och ett halvt år har han byggt sammanlagt åtta instrument. Han saknar just nu en cello, men den är under produktion, innan han har två kompletta kvartetter, som han planerar att sälja efter pandemin. En stråkkvartett innehåller två fioler, en altfiol och en cello.
– Jag försöker se det som att det jobb jag gjort med kvartetterna under det här året är pengar på banken, skrattar Jan. Jag hoppas att allt vänder snart och att vaccineringarna löper på i rask takt.
I Stockholm har Jan en person som hjälper honom lite med marknadsföring och kontakter med filharmoniska orkestrar. Att prata för sina instrument ligger inte för honom. Han ser hellre att de instrument han gör talar för sig själva, så att han slipper göra det.
Jan är 66 år men har inga planer på att pensionera sig.
– Jag går med glädje till mitt jobb varje dag och kommer att hålla på så länge jag kan. Det är ett privilegium att få ha sin hobby som jobb. Stradivarius var 93 år när han dog och han var verksam ända till dess.
Ofta arbetar Jan ensam i sin verkstad men på sistone har han fått lite sällskap i form av en lärling och ytterligare en kommer att ansluta framöver. Dessutom brukar Kalle Almlöf sitta i Jans verkstad och bygga fioler till sig själv. Jan tycker det är trevligt att ha någon att prata med och att bolla idéer med. Han hinner med att göra runt sex instrument per år, totalt har han tillverkat över 200 instrument, varav 24 är celli och lika många är altfioler. När han har färdigställt ett instrument lämnar han det åt sidan och koncentrerar sig på nästa, han kommer sällan ihåg hos vem hans instrument hamnar, men han vet att de flesta idag används i symfoniorkestrar.
Jan spelar själv fiol, men är inte klassiskt skolad som många av hans kunder. Han spelar folkmusik, men att alls kunna spela på sina instrument, kolla lite klanger, känna hur det känns, prova, justera och så vidare är en stor fördel, menar han. Det händer rätt ofta att kunder har önskemål om en viss klang, när de beställer exempelvis en fiol.
– Yrkesmusiker kan också ha specifika önskemål om stråkarna. Deras stråkar kostar mellan 25 000 kronor upp till 150 000 kronor. Dock går det att köpa stråkar för flera miljoner och då är det säkerligen gamla franska stråkar vi pratar om. Om stråken har en riktigt bra kvalitet så är den mjuk och spänstig. De väger olika mycket, men det skiljer bara något enstaka gram – ändå kan skickliga yrkesmusiker känna skillnad.
Att prata om fördelarna om just Jans instrument och vad det är som gjort att han har så gott rykte tycker han är lite småjobbigt, ödmjuk som han är, men om vi lekmän som läser detta ska förstå, så måste han förklara:
– Alltså, jag tror att jag har en speciell stil och jag tror att kännare kan se på en fiol att jag har gjort den. Jag gör kraftfulla instrument och det ser man till exempel på välvning av locket, eller på hörn och inläggningsåder. Men framför allt handlar det troligen om noggrannhet. Jag är väldigt noggrann och jag vill att det ska synas.
FAKTA
– Cremano ligger i norra Italien, på Poslätten, 7 mil sydväst om Milano. Här finns runt 250 fiolbyggare.
– De flesta med Gesällbrev för att bygga fioler i Sverige håller huvudsakligen på med reparationer, medan endast Jan och ytterligare 3-4 kollegor koncentrerar sig på att bygga helt nya instrument.