Hon vet inte var den kommer från, hennes kreativa sida. Ingen annan i släkten är intresserad av pyssel, knep och knåp, men själv har hon alltid gillat att vara pysslig på olika sätt. 2001 diagnostiserades hon med en muskelsjukdom och fick höra att ett bra sätt att bearbeta en sådan situation var att skriva av sig. Hennes tidigare dagböcker var en mix av kludd, bilder, collage, texter och akvarellmålningar. När hon nu började använda dem igen utvecklades hennes färdigheter i samband med att hon upptäckte konstformen ”Art journaling”.
I Sverige finns det några som, precis som Anneli, har journaling som hobby, men det är ingenting mot hur många det är i USA där det är oerhört populärt. Det finns otaliga youtubekanaler där folk visar upp sina alster och instruktioner för hur de gör, så kallade tutorials.
– Efter ett tag lade jag upp några av mina alster i några journaling-grupper på Facebook. Ett av dem var en ”Ancestors journal”, där folk skriver ner sina familjehistorier, kan man säga. Jag hade använt pappret från gamla familjebrev och fakturor som jag hittat i uthuset här på gården. En rätt känd kvinna från USA som själv gör journaler visade bilden i sin youtube-kanal och helt plötsligt lät det ”ding, ding, ding, ding” i min telefon. Det var folk som skickade meddelanden via Facebook att de vill köpa journaler.
Anneli berättar att det var en häftig wow-känska när folk från USA var intresserade av det hon gjorde hemma på sin lilla gård i Sverige. Hon beskriver en journal som en avancerad anteckningsbok ungefär. Man utgår oftast från en bokpärm som man klär och dekorerar med tyger, spetsar, papper, målningar, fickor, fack, sömmar – ja egentlig vad som helst, som man tycker passar. Sedan fyller man pärmen med diverse papper som man syr fast i pärmryggen, för hand. I journalen kan man skriva och samla på saker, till exempel fotografier, växter, biljetter eller liknande.
Annelis journaler växte i popularitet och enligt några av de 1600 entusiaster, mestadels från USA, som följer hennes egen youtube-kanal har hon en egen stil.
– I USA verkar folk vara galna i sådant som är gammalt. Jag använder gamla saker som jag hittar i uthuset. Det kan vara brev, gamla böcker, tyger och spetsar, så det blir en form av återbruk också. Amerikanarna älskar att jag bor på en gammal dalagård i Sverige verkar det som. En annan sak som jag tror utmärker just mina journaler är att jag färgar alla papper själv.
På somrarna och under hösten går Anneli ut i skog och mark för att samla växter, frukter och bär som hon sedan kokar tillsammans med papper och vatten i en långpanna, växtfärgning kort och gott. Samma sak gör hon med tyger. Hon använder också växterna för att skapa mönster på papper och som dekorationer som hon fäster på själva boken: pinnar, torkade blommor, löv, ull och så vidare.
Anneli får numera förfrågningar även på tillbehör till journaler. Det kan vara patinerade gem, små akvarellkort, bokmärken som hon målat små akvareller på, eller så kallade ”snippets” – små collage av tyger och olika typer av papper, vilka man lagt lager på lager och fäst ihop med bokbindarlim eller tråd. Ju fler lager, desto bättre.
– Det är egentligen helt galet att folk vill köpa det, för när de beställer blir portot dyrare än själva produkten.
Redan innan pandemin var denna hobby populär i USA, men senaste året har den fullkomligt exploderat i och med att folk blivit sysslolösa, när de tvingats vara hemma. Där finns det många som lever på att tillverka journaler på heltid, men det är långt ifrån verkligheten för Anneli.
– Nej, nej, det finns inte på kartan! Det tar oerhört lång tid att göra dem, så jag får aldrig betalt för den tid jag lägger ned. Men i mitt fall är det ju inte heller därför jag gör dem. Det är min medicin, terapi och min hobby. De nätter jag inte kan sova på grund av värk kan jag sitta och pyssla med en journal, vilket gör att jag mentalt kan tränga undan smärtan.
Anneli gissar att hon gör en journal i månaden, hon för ingen statistik och tar inga beställningar. Sjukdomen gör att hon påverkas av stress och att ta beställningar skulle bli för hög press. Däremot tar hon emot önskemål på vilken slags journal man vill ha och när hon gjort en journal som motsvarar dessa önskningar hör hon av sig till vederbörande. Om hon gör en journal som ingen önskat lägger hon den i webbshopen etsy.com. Det brukar ta ett par minuter innan den är såld…
– Ja, det är sant! De försvinner nästa snabbare än jag hinner blinka. En gång höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag såg att det var en japanska som beställt. Jag var tvungen att göra en screenshot av hennes namn på telefonen för att jag skulle kunna skriva det på kuvertet, skrattar Anneli. De flesta köpare är från USA, men en del av mina journaler har också hamnat i Australien, Norge och Danmark.
Att Annelies journaler är populära märks inte bara på att de försvinner direkt i webbshopen. Vid ett par tillfällen har utländska digitala magasin hört av sig för att göra reportage om hennes produktion. Kanske är det delvis tack vare hennes youtube-kanal där hon lägger upp egna tutorials (instruktionsfilmer) och berättar på engelska hur hon går till väga. Hon har även filmat när hon varit ute och samlat växter. Filmerna har närmare 200 visningar, var för sig.
– I början var jag rätt obekväm med att prata engelska, men nu för tiden känns det ok. I vilket fall som helst så är det helt klart värt det. Den här hobbyn har gett mig vänner för livet! Folk skickar bilder på sina barn till mig, frågar hur jag mår och så vidare – hobbyn har blivit en viktig del av mitt liv.
I journaling-världen är det vanligt att man skickar RAKs (Random Act of Kindness) till varandra.
– Man delar med sig av material till varandra som man har, men kanske inte behöver, eller bara för att man vill göra någon annan glad. En väninna som jag fått i Kanada skickade en gång femtio pärmar till mig för hon visste att jag gärna ville ha, säger Anneli med ett förvånat ansiktsuttryck. Det är ju helt fantastiskt! På så vis kan man få tag på material som inte finns i ens eget hemland, utan att beställa.
Inte helt otippat har Anneli fått förfrågningar, både från utlandet och Sverige, om att hålla kurser. Faktum är att hon precis före pandemins utbrott påbörjade en serie kvällsträffar, men den blev avbruten i och med restriktionernas införande. Dock vill Anneli ta upp dessa igen när vardagen åter är något sånär normal, men allt beror på hennes dagsform. Till dess pysslar hon på i sin egen lilla kammare, dit ingen fotograf tillåts tillträde.
– Nej, där inne är det fullkomligt kaos med saker överallt, högt och lågt. Dit får bara jag gå in, säger hon vänligt, men bestämt.
Högst sannolikt är det ett fullständigt normalt tillstånd i en konstnärs arbetsrum.