Jag har aldrig tidigare hört talas om artisten Yajna Panes, än mindre träffat henne. När jag kliver innanför dörren till hennes hus, på hyllan i Sälen, håller hon på att gå in ett par nya svarta, nitfyllda skor och hon ursäktar sig skrattande för att det kanske kommer att knarra av gummit i dem. Jag följer efter henne in i den del av huset där matsal, kök och vardagsrum samsas på samma yta. Ljuset från de enorma och höga fönstren flödar in och det känns som att det kommer bli en väldigt trevlig pratstund, när vi slår oss ned med varsin balja te vid Yajnas egenhändigt snickrade matbord. Ljuset faller på en vacker tatuering som hon har på insidan av handleden. Vid en närmare titt ser man att det är två namn som bildar motivet – det visar sig senare vara hennes livräddares båda namn.
Samtalet blir, som förväntat, trevligt men det Yajna berättar om och den resa hon gjort tillhör inte alltid de trevliga delarna, av det vi kallar livet. Trots den svärta hon beskriver så lyckas hon på något sätt inge hopp, livsglädje och styrka – ord som blivit drivande i det stora livsprojekt hon jobbat fram under de senaste två åren: Rising Phoenix.
Det finns människor som det är omöjligt att inte fascineras av och Yajna är tveklöst en sådan. Hela hon utstrålar energi, styrka och engagemang. Flera gånger under samtalet ställer jag i tysthet frågan till mig själv: Hur hinner människan med allt? Varifrån får hon sin energi? Var hittar hon sin styrka? Det är snudd på overkligt att få reda på att läget var det totalt motsatta för bara ett par år sedan. Då var allt mörkt. Nattsvart. Kolsvart.
För två år sedan hamnade hon, efter en jobbig skilsmässa, i en djup, djup depression. Under depressionen kunde hon knappt sova eller äta på ett halvår och rasade i vikt. Hon var ett vrak. Närmaste familjen och en trogen skara vänner var djupt oroade och fruktade att Yajna inte skulle klara sig levande ur depressionen. Kärleken till sina barn fick henne att söka professionell hjälp för att bli frisk. Hon ville finnas där för sina barn och det fick henne att kämpa sig tillbaka.
– Men! Under hela denna svarta tid hade jag alltid ett foto på mina barn med mig och det var kärleken till dem som räddade mitt liv. Någonstans, innerst inne visste jag att jag ville leva, jag ville inget annat än att bli frisk och fotot av mina barn hjälpte mig att bli påmind om det. Dessutom började musiken komma till mig, tiden mellan skilsmässan och fram till dess att depressionen tog sitt järngrepp om mig. Jag hann se en strimma av ljus och hopp innan jag föll in i det värsta mörkret så jag visste, fast omedvetet just då, att jag hade en stark livslust och kraft i musiken. Min familj har berättat för mig att de enda två sakerna jag pratade om när jag var som sjukast var mina barn och musiken, att jag ville finnas där för mina barn och att jag ville göra musik, berättar Yajna.
Yajna är född i Stockholm, men uppvuxen i Kiruna i en familj fylld av musik. Mamma är kompositör och kyrkomusiker, pappa spelar gitarr, brorsan trummor och själv har hon sjungit i gospelkör sedan barnsben. Hon fick börja sjunga solo när hon var sju år och skrev sin egna första låt när hon var tio. Att jobba med musik, som är hennes passion, har varit hennes dröm sedan hon var liten. Ändå har det, av olika anledningar, aldrig blivit så. Hon har alltid varit en aktiv tjej, duktig atlet och tävlat i snowboard (idag är hon snowboardtränare i Sälens IF) och alltid älskat naturen, vilket är en av anledningarna till att hon hamnade i Sälen.
– Tydligen krävdes det en skilsmässa och depression för att jag skulle hitta hem, för nu gör jag plötsligt allt det jag drömt om!
Efter behandlingen mot sin depression tillfrisknade Yajna förvånansvärt snabbt och redan efter en månad började hon åter jobba 100% på sin tjänst som säljare på Skistar Living, med musiken ständigt närvarande. Ett projekt började ta form i hennes huvud och hon började skapa rätt kontakter för att kunna förverkliga det. Det föll sig naturligt att ta projektet till den stad som hon trivs allra bäst i, nämligen London.
– Jag har presenterat projektet för folk i musikbranschen här i Sverige, men ingen har förstått vad jag ville göra eller vidden av mitt projekt, det var för stort för dem. Här råder den bekanta jantelagen som är det dummaste någon kommit på – du ska inte tro att du är något. Jo, det ska du visst, säger jag! Om du inte tror på dig själv och dina ideér kommer ingen annan heller att göra det. I London berättade jag att jag hade världens mest fantastiska projekt och att de måste ta chansen att jobba med mig. Jag fick kontakt med en musiker som presenterade mig för en studio och jag fick börja spela in, det var som terapi! Jag blev accepterad som artist och kände mig hemma. Via en musikervän i London fick jag kontakt med en musikproducent i Moskva och låtskrivare i Los Angeles. Ett och ett halvt år har gått och idag har jag ett eget skivbolag, eget entertainmentbolag, management- och PR-team i både England och USA. Jag har spelat inför fullsatta hus i Kapstaden och startat en organisation i Sydafrika som hjälper ensamstående kvinnor. Nu står en internationell lansering för dörren som började den första november, då jag släppte min första engelska singel. Jag har även, förutom musikvideos till mina låtar, spelat in en dokumentärfilm där man får följa mig under ett drygt år – den filmen skickas just nu runt till filmfestivaler, världen runt.
Jag blir stum. Det är nästan för mycket att ta in. Jag funderar en kort stund och frågar sedan: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om dig som artist, med hemvist i Sälen, förut?
– Det är inte så konstigt, ler Yajna. Projektet med min musik och filmen är mitt skötebarn. Jag har velat jobba i stillhet med det, tills jag känt att det är fullbordat och nu känner jag mig redo. Jag är fantastiskt stolt över resultatet av det jobb som jag och mitt team åstadkommit. Jag tror att många kan identifiera sig med min musik och når jag fram med mina budskap till publiken så är målet nått. Jag sjunger om sådant som jag själv upplevt, jag vill beröra, inge hopp, mod och en tro på dig själv – jag vill att folk ska upptäcka den inre styrka som finns hos oss alla, lära sig att använda den och ta hjälp av den.
Hon kallar sitt projekt för ”Rising Phoenix”, symboliken med hennes egen pånyttfödelse efter den svarta tiden är uppenbar – hon reser sig ur askan, precis som den berömde fågeln Fenix. Första steget i lanseringen av projektet är en trilogi av låtar som släpps på tre olika datum i november. Låtarna i trilogin berättar Yajnas historia från mörker till ljus – att man ska acceptera sig för den man är och att man växer och bli starkare av motgångar.
– Jag vet att det finns många fler som jag, som har liknande upplevelser och jag vill att de ska känna att de inte är ensamma, vi är många! Man kan ta sig ur mental ohälsa, jag vill lyfta människor och få dem att förstå att de inte får sluta kämpa, de kommer att vinna så småningom. Idag vet jag inte hur man gör när man ger upp – det existerar inte – får jag mothugg idag så kämpar jag bara ännu mer. Aldrig att jag skulle ge vika! Dokumentärfilmen handlar mycket om det, extraordinär kämpaglöd.
Filmen har spelats in i London, New York, Miami och Sverige. I somras åkte Yajna, hennes barn och filmaren och affärspartnern Jatin Vats från London, på roadtrip genom Sverige, upp till Kiruna och Riksgränsen för att visa sina barn den miljö Yajna härstammar från. Man hann även med att spela in en musikvideo till en av hennes låtar vid Versjön, söder om Sälen. Detta i kontrast till andra videos som hon spelat in i Miami och på motorcross i sanddynerna utanför Las Vegas.
Hon kallar sin musik för athmospheric/cinematic, soul R&B och önskar att musiken skapar bilder i huvudet på den som lyssnar. Hon ser idag London som sitt andra hem och är överväldigad över all den kärlek hon mötts av där via sitt artisteri. Och nu är det dags att låta övriga världen få ta del av det. Nu får inte projektet längre växa i stillhet – ”Rising Phoenix” är redo att möta världen. Och det är Yajna också.