Det finns de som vet mycket. Och så finns det de som vet extremt mycket. Fall Jan-Olof Ohlsson blir ibland lite förargad när han hör folk säga att saker och ting som har med hjärnan att göra beror på åldern, i negativ mening. Så länge man är frisk och inte lider av någon demens är hjärnan fantastisk. Ju äldre man blir, desto mer lär man sig att ta vara på det man har. Alltså kan man nyttja hjärnan bättre med åren. Han är själv ett levande bevis på att hans teori stämmer. Han är 57 år och har sedan 2017 memorerat in alla 975 nobelpristagare och vilket pris de fått. Han borde nästan få en egen kategori – de som vet exceptionellt mycket
När Jan-Olof var 12 år kunde han alla världens länder, som då var 154 till antalet. 20 år senare fanns ungefär hälften kvar i minnet, men nu har han lärt om dem och idag är de ytterligare 50 stycken, alltså 204. Han kan också alla amerikanska delstater.
Anledningen till hans fascination för listor, siffror och årtal har mer med lusten till lärande att göra, än de olika fenomenen i sig:
– Jag vet inte om det handlar om siffror och listor egentligen, jag tycker om att lära mig saker helt enkelt, för det gör att jag aldrig har tråkigt. Det är nyttigt att träna hjärnan.
Han minns hur han för tiotalet år sedan bara kunde namn och årtal på Selma Lagerlöf och kanske någon mer. Att han började lära sig just nobelpristagare hade att göra med antalet – det var en utmaning att de var riktigt många. När det går för fort att lära sig blir det tråkigt, tycker han.
– Jag började på sommaren 2017 med att lära mig alla pristagare i litteratur och efter ett tag lyckades jag räkna upp alla. Sedan tänkte jag att om jag klarade det, så borde det väl inte vara omöjligt att lära sig alla…och på påskafton i år kom jag i mål!
Målet ändras dock hela tiden eftersom antalet pristagare utökas varje år. Teoretiskt sett skulle antalet pristagare om ett par eller tre år kunna vara 1000 stycken. Jan-Olof har ändå redan nu tagit sig an ännu en utmaning – att lära sig varför var och en av pristagarna fått priset.
– Albert Einstein är kanske den mest kända av alla nobelpristagare och många tror att han fick priset för sin berömda relativitetsteori, men så var det inte. Han fick det för upptäckten av den elektriska fotocellen.
Hittills tror han sig kunna femtiotalet anledningar till att olika pristagare fått ta emot den ädla medaljen. Det återstår att se hur lång tid det tar innan han kan alla.
Förra veckan när årets nobelpristagare offentliggjordes konstaterade Jan-Olof att det var två kvinnor som fick dela på kemipriset och att det aldrig tidigare hänt. Han hörde av sig till Lena Nordlund (programledare på Sveriges Radios program Vetenskapsradion, i P1) och tyckte att detta borde uppmärksammas. Efter en stunds samtal undrade Lena om Jan-Olof forskade om nobelpristagare.
– Jag svarade att så inte var fallet, utan att jag jobbar på en taltidning, då jag är synskadad. Men att jag genom mitt intresse memorerat allihop. Hon testade mig lite på några årtal och några pristagare och efter ytterligare en stund undrade hon om jag ville vara med i hennes podd – vetenskapspodden.
Självklart ville Jan-Olof det och Lena sade i P4 Extra med Erik Blix, att Jan-Olofs samtal var det roligaste som hänt henne under den gångna veckan. Det gav honom en tår i ögat.
Under hela intervjun hemma vid Jan-Olofs köksbord återkommer vi ständigt till årtal och händelser som inträffat under dessa, han rabblar årtal på löpande band. Tydligt är också att han ofta satt upp olika siffermål i sitt liv.
– Jag har intervjuat 500 Malungsbor inför olika reportage jag har gjort och jag har sjungit på 500 begravningar fram till 2016. Nu gör jag inte det längre, jag höll på i 31 år och nådde upp till 500 och det tycker jag räcker. Dessutom tycker jag att man ska släppa fram yngre förmågor.
Jan-Olof är skolad tenorsångare vid bland annat musikkonservatoriet i Falun. När han var yngre var det bara sången som gällde för honom, men numera använder han sitt sjungande mer som en medicin för att må bra. Han framträder inte längre utan sjunger för sig själv hemmavid.
Tack vare sin far Fall Arne Ohlsson, som bland annat var chef för Skinnarspelet 1967-1974, har Jan-Olof en hel del kontakter i musikvärlden. Bland dessa fanns Rolf Björling (son till Jussi Björling), som under några år spelade Lustigs Per. Av honom fick han en gång kommentaren:
– Din jävla uppslagsbok!
Har man träffat Jan-Olof förstår man med vilken humor och värme denna kommentar uttalades. Han pratar snabbt och med inlevelse. Visst, han kan en hel del årtal, händelser och mycket fakta, men det slutar inte där. Runtom alla personer och årtal han berättar om finns även anekdoter och lustiga skildringar som är minst lika intressanta som årtalen, som oftast är utgångspunkten i hans resonemang.
Det är svårt att i ord beskriva hur häftigt det är att sitta och lyssna på Jan-Olof när han berättar. Kanske kan man prova genom att en del av hans inlärningssätt är att sitta för sig själv och högt rabbla alla 975 nobelpristagare. Och att det förloppet, idag på förmiddagen, tog honom 34 minuter. Trettiofyra. Minuter.
Men, nej – det ger ändå inte en riktig bild av hur snabb och säker han är på sin sak. Vi bestämde oss därför för att testa Jan-Olof och plockade upp mobilkameran ur fickan. Se filmklippet nedan och låt dig imponeras.