Han heter Rasmus Jernberg och kommer från Malung, eller närmare bestämt från Idbäck. Han tog bokstavligen sina första steg i garaget och har vuxit upp med bilar med både en pappa, mamma och bror som alla har kört Folkrace en gång i tiden. Inte undra på att han idag är en erkänt duktig förare och mekaniker, inte minst. Lite för bra kanske? Han får nämligen sällan behålla sin bil efter en tävling…
På det lilla trädgårdsbordet, där vi sitter i Idbäck, ligger en skrivbok. Ungefär hälften av sidorna är fyllda med prydlig handstil. Det är Rasmus egen loggbok över alla de tävlingar han deltagit i sedan 2017, totalt 39 stycken. Där står vilken bil han använt, heatplaceringar, finalplaceringar, väderlek och allt annat som kan vara av värde att dokumentera. 2019 är hans toppår hittills:
– Jag deltog i 17 tävlingar totalt ända härifrån ner till Småland. En del åker för skojs skull och det gör jag med såklart, men jag vill också vinna. Om jag inte kör med inställningen att vinna kan det lika gärna vara.
För att bli framgångsrik i Folkrace måste man vara duktig på att meka och man måste ha tålamod. Rasmus har tagit hand om otaliga bilar och vissa har han byggt från grunden, bland annat den allra första, som han har kvar än idag. Just nu har han 7 stycken. Tror han.
– En del bilar är bara så fantastiskt bra, så de vill man ha kvar. Inför en tävling kanske man skruvar i runt två veckor och sedan kör man effektivt med bilen i runt 8 minuter… Man lär sig mycket på skruvandet och till slut blir man bra. Jag går nu på Fordon- och Transport-programmet i Vansbro och det finns fortfarande mycket att lära, men jag har en bra grund efter alla timmar med mina bilar.
När du säger att du vill ha kvar dem…du menar att du inte vill sälja dem?
– Nej, jag menar att jag blir av med dem på tävlingarna. När en folkracetävling är över får man lägga anbud på de bilar som tävlat under dagen, man köper en lott på en bil helt enkelt. Varje anbud kostar 200 kronor som tillfaller den arrangerande föreningen. Sedan är det dragning på varje bil och den som vinner får köpa bilen för 8000 kronor. Jag blir nästan alltid av med mina bilar…
Vi kikar i boken igen och konstaterar att Rasmus under 2019 hade 321 anbud på sina bilar och som mest har han haft 78 anbud på en och samma tävling. Siffror som talar för sig själv. Rasmus kompis Hugo Bengtsson har stannat till med sin EPA för en snabbvisit och flikar in:
– Anbudsgrejen är för att hålla budgeten nere. Motorsporter är ju ganska dyra att hålla på med, så Folkrace startade en gång i tiden för att alla skulle kunna hålla på – det skulle vara bilar som inte kostade multum. Vet man att man bara får 8000 för sin bil så kostar man inte på den med en massa dyra delar och extrautrustning. Istället blir många väldigt duktiga på att skruva och Rasmus är definitivt en av dem. Alla vill ha hans bilar, till skillnad från mina, skrattar Hugo.
Rasmus och Hugo har ofta tampats med varandra på folkracebanan och mestadels är det Rasmus som gått segrande ur de striderna.
– Men det finns ett moment där jag slår Rasmus, skrattar Hugo. När det gäller att slå runt…där leder jag!
I depån är de goda vänner, men på banan är de konkurrenter. Rasmus är ett år äldre och har i år gått upp i seniorklassen, men hur mycket han får tävla visar sig när ytterligare besked kommer kring pandemin. Ett efterlängtat mål han hade nåddes förra säsongen och nu har han satt ett nytt.
– Jag vann en tävling som heter Nynäshamnsfestivalen förra året. Första pris var att få testköra en SuperliteCar för teamet Olsbergs MSE. Tanken var att jag då skulle åka till Frankrike i närmare en vecka och provköra, men när de ringde och frågade så tackade jag nej…det blev alldeles tyst i telefonen. Mitt mål var att vinna Femtåfestivalen för tredje året i rad i juniorklassen – det hade ingen tidigare gjort – och den gick samma helg.
Sagt och gjort, Rasmus åkte till Femtåfestivalen istället. Och vann. Nu får han behålla vandringspokalen för evigt. Chansen att testköra Superlite-bilen blev innestående, så den 19e maj får han åka till Höljes och testköra där. Han har aldrig tidigare suttit i en sådan bil. Den har bättre fjädring, dyrare utrustning, starkare motor, är fyrhjulsdriven, går fortare och är mycket svårare att köra, men Rasmus ser fram emot det. Han ser det som en häftig utmaning. Skulle han bli erbjuden att köra för ett team skulle han inte tacka nej, men oavsett vilket, kommer han aldrig att sluta med folkrace.
– Mitt nästa mål är att vinna Sveriges största tävling i seniorklassen, Semesterracet i Vimmerby med totalt 750 åkare och Femtåfestivalen har runt 120 åkare. Jag gillar banan i Vimmerby, den passar min körstil som är teknisk och så går det fort där. Banan i Likenäs är också en favorit. Jag har tävlat mycket i Värmland, det är trevligt där! Dels är det inte så långt att åka, dels så är det en härlig stämning och mycket publik.
Även mamma Susanne har anslutit till trädgårdsbordet:
– På tävlingar som löper över fler dagar tar vi med oss husvagnen och övernattar, folkracekulturen är som en enda stor familj. Det är en gemenskap i en depå som är svår att beskriva i ord. Alla är vänner och alla hjälper alla – det är mycket det som händer utöver själva tävlingen som bidrar till att man tycker det är så roligt. Det är inte gratis, men det är väl värt det.
Rasmus instämmer:
– Det är en härlig gemenskap, trevligt folk som alltid kommer fram och pratar. Det har alltid funnits i vår familj. Pappa lade väl av när jag började och brorsan har kört och kör fortfarande en tävling om året – Femtåfestivalen. För publiken är det en rolig sport att titta på, det händer alltid något: mycket sladdar, någon kanske slår runt, någon vinner med ett halvt varv, eller liknande. Det låter kanske dramatiskt med att slå runt, men bilarna är säkra. Vi sitter i en riktig skyddsbur med rörram, bälte, rätt skor, stödkrage och så vidare, så det går bra.
I Folkrace tävlar man inte för prispengarna, som är i princip obefintliga, man tävlar för äran. Rasmus sätter också en ära i att ha ordning på sin bil. Självklart går delar på bilar sönder då och då, men det kan man förebygga genom att ha bilen i topptrim, innan man far hemifrån. Men…ju mer Rasmus skruvar och fixar en perfekt bil inför tävling, desto större är sannolikheten att han blir av med den. En paradox som han valt att acceptera, eftersom han älskar sin sport.
