Flertalet av er har säkerligen hört talas om Tandövarden med Linnéstenen på toppen och dess omkringliggande naturreservat. För inte alltför länge sedan klassades Tandövarden som Sveriges sydligaste fjäll, då man med fjäll menade markyta ovanför trädgränsen. Enligt länsstyrelsens mer moderna och specifika normer gäller inte denna definition längre och man håller numera Transtrandsfjällen för att vara de sydligaste i landet. Ett av Dalarnas största naturreservat är området dock fortfarande och med en areal på hela 2000 hektar innefattar det givetvis fler toppar än en.
Kladdgubben finns att beskåda på en av dem: Kladdklitten. Runt 70 höjdmetrar ned från Tandövardens topp och mellan 7-8 kilometers riktning norrut (fågelvägen) hittar du en gubbe…? Eller i alla fall en formation av stenar… vi kanske kan kalla det för en dala-rauk?! Vad det än är så har den fått namnet Kladdgubben, men har som synes ingenting med varken kladd eller gubbe att göra. Att höjden fått namnet ”kladd” har förmodligen att göra med marken runtomkring som förr ansågs vara väldigt kladdig, så kallad jäsjord (inte riktigt som myrmark utan lite mer fast). Kladdgubben i sig är kanske varken Limaskogarnas fagraste eller mest tillgängliga sevärdhet, men utsikten från hans plats är däremot väl värt mödan att ta sig dit. Han spanar ut över milsvida nejder och vid klart väder ser man över till både Norge och Värmland. Fjällen och de mer närliggande höjderna skiftar i olika nyanser av grönt, svart, grått och blått och på hösten glimrar sannolikt de böljande bergen i guld och koppar. Som ett gammaldags vykort eller som en snygg instagrambild med filter. Fast utan filter.
Det finns ett litet krux med gubben dock och det är ta sig fram till honom. Den smala, riktigt fina stigen dit är bitvis ganska brant, men sträckan på drygt är 4 kilometer är fullt överkomlig om man har vana, om än så lite, av att promenera i skogen. Problemet, för oss som inte hittar jättebra i Limskogarna, ligger mer i att hitta dit. En lokal vägvisare är då att föredra. Den glada gruppen på bilden hade under en fin förmiddag i juli förmånen att ha just en sådan vid sin sida i form av limasonen Patrik Turesson. Han känner till området sedan barnsben och hittar i det som om det vore hans egen bakficka. Det är säkerligen också därför som han lägger ner mycket tid på att röja gamla buffringsstigar, märka upp dem på ett för naturen så skonsamt sätt som möjligt (det är ju naturreservat och Länsstyrelsen har strikta bestämmelser över vad man får och inte får göra) och skapa kännedom om dem så att folk i bygden ska kunna hitta och enklare ta sig fram.
– Jag önskar verkligen att fler kunde ta sig hit för att få se och uppleva den smått unika miljön som finns strax runt husknuten, för oss alla som bor här. Men det är klart att det inte är så lätt, när man inte hittar och det inte finns uppmärkta stigar som kan leda en fram. Men jag jobbar på det!
Med Patrik och hans trogna kompanjon, gråhunden Nalle som guider, knatade vi upp mot gubben i rask takt och avvek ibland från stigen för att inventera årets hjortron- och blåbärsbestånd. På vägen passerade vi fäboden med det självklara namnet Kladden – en stor och nyslagen äng med några vackert grånande timmerstugor på, mitt inne i urskogen. Patrik berättar att fäboden flyttades hit år 1878 från Svindalen som ligger i närheten. Anledningen sägs ha varit att det fanns för mycket Björnar i området kring Svindalen… Väl uppe hade jag föreställt mig hur jag handhälsade på gubben, men det visade sig vara omöjligt, då han ju saknade både armar och händer. Istället vilade vi våra ögon på de fantastiska vyerna, diskuterade vilka berg och fjäll det var vi egentligen tittade på och njöt av våra smörgåsar, kanelbullar och kaffetårar. Skrattade högt gjorde vi också över de dialektala missförstånd som kan uppstå mellan Limabor och Transtrandsbor och de olika sätt på vilka de uttalar bokstäverna U och Y… Men det kräver en helt egen historia.
Har du aldrig varit på Kladdklitten och hälsat på Kladdgubben?! Vid tiden för frågan svarade jag, som tidigare Limabo, lite skamset: Nej… Men nu har jag äntligen besökt honom och kan uppriktigt svara:
Jo, hä a je, ô han va görstekkt trevlen!
