Med kännedom om att det körs knattecross på Malungs Motorklubbs bana, strax öster om Malung, på onsdagskvällar, svänger jag in på parkeringen. Jag förväntar mig att det kommer att stå ett tiotal bilar och släp där, vars passagerare är i full färd med att packa ur sina cyklar inför träningen. Jag förväntar mig inte fyrtiotalet bilar…vilket visar sig vara fallet.
(Missa inte filmklippen på knatteförarna, längst ned i reportaget.)
På ett av släpen står 10-åriga Emil Jernberg och sätter på sig sin utrustning, med hjälp av pappa Stefan och mamma Lena.
– Med stövlarna, som har stålhätta, kan man växla bättre och sätta ned fötterna i kurvorna, så man kan ta dem bättre, berättar Emil.
Stefan spänner fast nackskyddet innan Emil drar hjälmen över huvudet. Solen gassar i den riktigt varma sommarkvällen, men de heltäckande och förmodligen inte ens lite svala munderingarna som förarna har på sig, verkar inte bekomma någon. De har fokus på något helt annat – att få starta sina crosscyklar och köra!
Från den stora banan hörs och syns de äldre ungdomarna som redan påbörjat sin träning lite smått. Ljudet från gasande crossar som snabbt accelererar är inte öronbedövande, men tillräckligt högt för att ett corona-avstånd människor emellan är ett minimum, för att höra vad den andra säger. Lukten, (eller doften som inbitna motorfans säkert hellre skulle kalla det) av bensin ligger som en tunn, tunn slöja över området. Gillar man kurvor, hopp, snabba starter, inbromsningar och höga farter så är det här ”the place to be”, en vanlig onsdagskväll i Malung.
På väg uppför backen mot den lilla banan knallar den sjutton stora skara av knattecrossförare som kommit till kvällens träning. Tränaren Marcus Nises möter dem i depån.
– Vi började med organiserade träningar här på banan igen för nästan två år sedan och efter det har intresset vuxit och blivit enormt stort, vi har fått ett fantastiskt uppsving! Härom veckan hade vi över 30 knatteförare, bara här på lilla banan. Vi har barn från fyra upp till tio år som är med och kör, både killar och tjejer. Det är roligt att få ha hand om dem, säger Marcus.
Knattarna vill igång på momangen, men jag ber om att först få ta en bild och passar på att ställa frågan som jag redan anar det självklara svaret på, men ställer den ändå.
Hur kul är det att köra cross?
Det är svårt att urskilja alla sjutton svar när de svarar samtidigt, men ett överröstar de andra. På bredaste Malungssvenska ropar ett av barnen:
– Det är det bästa som finns på joooooorden!
Jag inser sedan snabbt att jag kommer bli väldigt impopulär om jag inte flyttar på mig snarast – jag står mitt i deras körväg.
Blir man inte snurrig i huvudet av värmen är det nästan så man kan bli det av att titta på knattarna som för det ovana ögat (alltså mitt) ser ut att åka kors och tvärs över och mellan grushögarna. Men snabbt räknar man ut att de självklart har full kontroll och följer banans avgränsningar till punkt och pricka. De vet att när banvakterna, alias föräldrarna, håller upp gul flagg längs med banan ska de sakta ned och köra försiktigt, för någon kompis har fått stopp på sin cross längre fram eller liknande och när den röda flaggan höjs ska man stanna crossen helt.
Dock orsakar ivern att få köra, ett mindre allvarligt kaos denna kväll, varvid Marcus höjer den röda flaggan och återsamlar alla i depån.
– Ni måste vara rädda om era kompisar och köra försiktigt när gul flagg visas. Det är viktigt att ni höjer handen när ni är på väg in och ut ur depån och att ni ser er för.
Knatteförarna väljer snabbt själva att dela upp sig i två grupper, så ena halvan stannar kvar på lilla banan och kör medan den resterande delen åker över till den intilliggande teknikrakan. Där tränar de startteknik och efter varje start får de personliga tips av deras andre tränare Magnus Jansson, om vad de ska tänka på när det gäller kroppshållning, handen på gasen och så vidare. Efter en stund blir det paus där det ges möjlighet till att fylla på vätskeförråden och trixa med krånglande crossar. Jag hinner knycka ett par korta ord med några av de små atleterna.
William Sundqvist är fem år och den yngsta åkaren för dagen. Han fick sin cross i höstas. På sidan av banan står mamma och kusinen Troj, som tittar längtansfullt ut på banan när de större barnen kör. Själv är han för liten, men upplyser oss om att han har en elcross som han kör med hemma på gården.
Edwin Svensson och Melwin Nises är 8 och 7 år, de har båda kört cross i 5 år redan och hunnit avverka inte mindre än 3 crossar vardera. De är helt överens om vad som är roligast med att köra cross:
– Det är att hoppa, köra fort och spruta sand!
Bredvid killarna sitter pappa Kalle Svensson och skruvar på Edwins cykel. Han jobbar som ambulansförare i Trysil, så skulle olyckan vara framme finns praktiskt nog sjukvårdspersonal på plats, kan det bli bättre än så?
– Som förälder har man ibland hjärtat i halsgropen, när de flyger högt i luften. En del av de här grabbarna har cyklar med 15 hästkrafter – de genererar en del fart… Men de har väldigt bra tränare i Marcus och Magnus. De ger tips om hur de ska sitta och stå på cykeln, hur de ska vinkla armarna, när de ska ut med benen och hur de använder bakbromsen, inte minst. De är väldigt kunniga.
Det visar sig att Marcus slutat med cross för fem år sedan och är nu 28-årig ”cross-pensionär”, som han själv ödmjukt uttrycker det. Men de som står runtom honom talar om att han som ungdom kört SM-tävlingar. Det uppdagas också att Marcus inte är ensam om denna merit på motorbanan ikväll. På den stora banan som är längre och har fler och större hopp står Fredrik Helmersson och samtalar med Stefan Abrahamsson under en paus. De är tränare för den äldre ungdomsgruppen. Fredrik har kört cross på elitnivå och Stefan har suttit på en cross sedan barnsben.
– Vi fick en förfrågan från en förälder om vi ville träna ungdomarna. Det har varit dött i ungdomsverksamheten under jättelång tid. De som velat köra cross har fått åka till Hagfors och träna, fast vi har en så fin motorbana här, berättar Fredrik.
Stefan och Fredrik var rädda att det bara skulle dyka upp två-tre personer på de första träningarna, men det kom över 15 personer och de fick lov att dela gruppen i två delar.
– Vi har fått det att rulla på bra. De som är med tycker det är skoj, för att inte tala om hur roligt vi själva tycker att det är, skrattar Fredrik.
De äldre förarna tränar på samma moment som de yngre, med den skillnaden att deras cyklar är på mellan 65 och 250 kubik. Pausen är slut och Stefan och Fredrik springer iväg till sina adepter för att prata lite taktik om att det kanske inte alltid är det lättaste spåret i banan som är det bästa och snabbaste. Strax därefter tränar de grindstarter och nu är plötsligt ljudet öronbedövande.
Gruset sprutar och trots att jag står långt ifrån banan när de swishar förbi, vill jag nästan ta ett steg bakåt, som för att akta mig. Herre jisses så fort det går! Till råga på allt flyger de flera meter upp i luften när de passerar hoppen utefter banan. Säkert en häftig känsla för dem, men en skräckblandad känsla för en första-gångs-åskådare.
På väg tillbaka till bilen träffar jag åter Magnus och Marcus, vars knatteförare nu har hunnit åka hem. De står och tittar ut över banan på sluttampen av de äldre ungdomarnas träning. Magnus konstaterar glatt:
– Det är helt otroligt att så många kommer till varje träning! Så här mycket verksamhet på crossbanan har vi inte sett på över 20 år.
Jag måste tillstå att till och med jag som i grunden har noll motorintresse kan tänka mig att åka och titta (att själv prova på skulle dock aldrig falla mig in) på ytterligare någon träning. Ni äldre må förlåta mig, ni var hur duktiga som helst och jag hisnade när jag såg er flyga, men mitt intresse skulle främst vara hos de små knattarna.
Det är bäst att jag ber även er mindre om förlåtelse redan nu…men något mer bedårande gulligt än er, små tuffingar där ni puttrar (förlåt igen!) fram, har jag nog aldrig sett.
