Som första barnbarn till sin mormor, som hade hand om ”Hela kyrkan sjunger-kören”, var hon ofta i kyrkan som liten. Hon har minnen från hur hon sitter i kyrkbänken och leker med plastdjur i väntan på mormor och mamma och från hur hon somnade i kyrkbänken under en julotta, när hon låg och tittade upp i taket, för att hon kände sig så trygg. Och för att hon var trött efter julfirandet. Hon gick på kyrkans barntimmar och som femåring ställde hon sig på en sten under ett midsommarfirande och pratade om ditten och datten inför folk, varvid hennes morfar frågade vad hon gjorde? Hon svarade: Jag predikar! Innerst inne tror hon sig alltid ha vetat att hon skulle bli präst, men som man säger: ”Outgrundliga äro herrens vägar”… Det tog många år innan hon på riktigt förstod vilket hennes kall var.
– Konfirmationstiden i Malungs var superkul! Vi hade Lars Häggberg och Anders Jers som ledare och vi sjöng mycket, åkte på läger och en massa andra roliga saker. Efter den tiden tappade jag kyrkan i flera år. När jag senare skulle ta studenten gick jag till studieledaren och fyllde i en enkät och resultatet visade att jag skulle passa bra som någon form av beteendevetare, prästyrket var ett av förslagen som dök upp. Där och då visste jag.
Hennes närmaste var inte förvånade när hon som nittonåring flyttade till Uppsala och började studera på religionsprogrammet. Men sessionen i Uppsala blev kortvarig. Efter ett halvår träffade hon en man från Malung, hon flyttade tillbaka och bildade familj, åt vilken hon gav sig hän med glädje och tacksamhet. Det var inte menat att hon skulle bli präst, resonerade hon då.
– Jag jobbade istället som instruktör på gymmet i Malung, utbildade mig till barberare, drev eget företag och en massa annat. Men…som en badanka som ploppar upp oavsett hur många gånger du försöker gömma den under vattnet, så fanns känslan och längtan där… till kyrkan.
Sandra blev erbjuden en halvtidstjänst som barn- och ungdomsledare i Equmeniska församlingen i Malung där hon fick växa och blomstra. Efter några år kände hon att hon ville prova något annat och fick börja jobba med barn, ungdomar och familjer i Malungs Församling. Hon hade under denna tid små barn att ta hand om och var nöjd med tillvaron.
– Efter en tid i Malungs församling kom jag till en punkt där jag var tvungen att bestämma mig. Anette, vår kyrkoherde, föreslog att jag skulle gå Svenska kyrkans grundkurs på stiftsgården i Rättvik, under en helg i månaden, i ett års tid. Jag tackade ja och efter första helgen där gick det inte längre att hejda. Jag grät massor i kapellet där och samma kväll registrerade jag mig åter på universitetet. Hur klyschigt det än låter så är detta inte en väg jag valt, men det är heller inget som någon ålagt mig att göra – det är helt enkelt Gud som har kallat mig till detta. Inför det känner jag mig överväldigad och tacksam, samtidigt som det känns så naturligt och så rätt.
Genom livet hittills har Sandra upplevt både stark glädje och sorg, men hela tiden har där funnits en spirande livslust och tro på det goda och hoppet. Hon trodde att det kom från henne själv, men insåg till slut att det var Gud. När hon lägger pusslet idag kan hon se en tydlig tråd, som inte fanns där när hon var nitton.
– Jag behövde få leva och uppleva både ljus och mörker. Jag var också tvungen att landa i acceptansen att jag klarar detta. När man väljer att bli präst väljer man ett speciellt sorts liv och det är en mognadsfråga att förstå vad det innebär. Vi vigs till löften som gäller livet ut.
Trots hennes ambition och vilja att studera till präst så sticker hon inte under stol med att det periodvis varit tufft att till exempel leva på studiebidrag med tre barn, så ibland har hon tvivlat på själva situationen, men däremot aldrig på sitt kall.
– Som tur var, kunde jag tillgodoräkna mig de poäng jag fick första gången jag studerade i Uppsala och jag fick även jobba kvar på 50 procent i församlingen, men när jag var framme vid året där jag skulle studera grekiska i två terminer blev det så avancerat att jag var tvungen att ägna mig helhjärtat till studierna. Jag sade upp mig i hopp om att få komma tillbaka.
När det varit som jobbigast har hon undrat varför hon måste göra det så svårt för sig? Kunde hon inte valt ett enklare yrke…? Idag är hon dock tacksam för att hon orkat kämpa och hon poängterar det stora stödet hon har fått från nära och kära och från Malungs församling. Utan dem hade lördagens högtidsstund i Västerås Domkyrka aldrig kunnat äga rum.
Slutåret när man studerar till präst är en slags yrkesutbildning då man får träna på och vara delaktig i till exempel dop, begravningar och vigslar. På grund av pandemin har Sandra och hennes studiekamrater blivit lite snuvade på praktiken, då kyrkorna har haft väldigt begränsad verksamhet, men de har försökt göra det bästa av det
– Vi har kört väldigt mycket digitalt och det har känts lite lurigt att stå hemma vid köksbordet och duka upp till nattvard och examinatorn sitter på andra sidan skärmen, skrattar Sandra. Församlingen har ställt upp så att jag fått vara i kyrkan och öva på till exempel begravning med kameror uppsatta överallt, så jag kunnat filma det hela och sedan skicka in till universitetet. Från och med lördag får jag göra allt på riktigt, det är en underlig och häftig känsla.
Efter ungefär halva utbildningen åker alla prästkandidater på en antagningshelg, där biskopen, stiftets rekryterare och domkapitlet är med. Helgen innehåller samtal och tankar kring prästkallet, möten med psykoterapeuter och lite olika tester.
– Hela ens personlighet och väsen granskas, men jag tror inte det handlar så mycket om vem som passar till präst eller inte, utan mer att vi som är där ska ställa frågan till oss själva vad det är man säger ja till. Att öppna brevet från biskopen några veckor senare där man visste att det skulle stå om man var beviljad till yrket eller inte, det var nervöst. Det gick vägen och därmed fick jag mitt val bekräftat.
Efter prästvigningen kan biskopen välja att placera de nyvigda prästerna var som helst i stiftet. Sandra har varit lite orolig för att behöva flytta till annan ort och riva upp barnen med rötterna från deras vardagsliv, men den oron var obefogad.
– För ett halvår sedan fick jag ett lättande besked om att jag får tjäna församlingen i Malung, vilket känns väldigt fint. Under åren jag jobbat i Malung har jag knutit många kontakter och skapat många relationer till människorna som bor här och att få komma tillbaka och möta dem i vigsel, dop, begravning eller vad det nu kan vara, känns fantastiskt!
Sandra kommer att arbeta i Malungs församling under sitt adjunktsår. Som präst i dag är man eftertraktad av många och hon har fått erbjudanden från andra håll, men det är i Malung hon vill verka.
– Jag värnar om Malung, det är ett bra samhälle. Jag vill verka för att aktörer av olika slag ska hjälpas åt att bevara vår fina kommun. Vi ska inte konkurrera med varandra, utan stötta varandra. Den livskvalitet vi kan erbjuda här i glesbygden är framtiden tror jag!
Vid lite närmare efterforskning kommer jag fram till att det verkar som om Sandra är den första personen som är uppvuxen i Malung, som prästvigs och sedan även tjänar Malungs församling. Det finns personer från Malung som är prästvigda, men ingen av dem har arbetat under en hundraprocentig, fast anställning i församlingen.
– Är det så?! Det känns i så fall stort och överväldigande, men lite förvånande. Jag tycker vi har en fin kyrklig tradition här, finns det verkligen ingen mer? Ja, i så fall kanske jag kan skapa en nyfikenhet bland alla åldrar och någon mer från Malung vigs till präst och verkar här, om några år.
Jag undrar vilka förväntningar hon har på prästyrket och att få tjäna just i Malung? Hon tar in frågan, tystnar under en lång stund och säger sedan:
– Jag tror inte att jag har en romantiserad bild av yrket. På många sätt är det som vilket annat yrke som helst, men på andra inte. Jag har en förväntan att skapa nyfikenhet och inge hopp i samhället. Om allt ljus skulle försvinna i samhället, så skulle allt bli så mycket jobbigare. Jag vill bidra till att människor fortsätter vara medlemmar i kyrkan och ta del av det trygghetspaket som vi erbjuder. En tro på någonting högre än människan ger trygghet och en förtröstan att vi finns här av en anledning. Jag vill att människor ska förstå att kyrkan inte bara är byggnaden – den finns överallt där vi samlas och möts ute i samhället. Jag ser fram emot att få representera svenska kyrkan som för mig är någonting gott!
Idag (fredag) åker Sandra till Västerås för att gå in i ”prästvignings-bubblan” tillsammans med hennes övriga kollegor. I morgon kommer hon att för första gången få ta på sig en mässhake, som bara får bäras av vigda präster.
– I vanliga fall är vigningen över en hel helg, men på grund av pandemin har man förkortat det till ett dygn. Vi börjar med att samtala och be tillsammans med biskopen. På lördag morgon hålls en gammal, formell del av vigningen som innebär att vi alla får stå var för sig inför domkapitlet och svara på några frågor, för att sedan få ett JA att man får vigas under dagen. Kanske är det en något förlegad del av ceremonin, men vissa saker ska bara göras.
Under vigningsgudstjänsten kommer Sandra att få knäfalla, få handpåläggning från biskopen och avge sina prästlöften. Ut ur domkyrkan går hon sedan som präst och två dagar senare börjar hennes tjänstgöring.
– Jag ser fram emot det med glädje och förväntan, men också med en del nervositet. Det blir underbart att få möta sin familj efteråt! Tack vare att man släppt på restriktionerna får jag faktiskt ta med mig 24 gäster (endast två präster vigs samtidigt, red. anm.) och det är jag jätteglad för. Det här blir bland det största jag gör i livet. Vi kommer att fira på en restaurang efteråt, men rullar hem till Malung samma kväll.
Det kommer ta ett tag att hitta balansen mellan rollerna som präst och fotbollsmamma på Skinnarvallen, tror Sandra. Men med hjälp av det stora stöd hon känner att hon har och har haft under hela sin utbildning, från sin församling är hon övertygad om att det kommer att ordna sig.
