Nedanstående reportage är publicerat i samarbete med tidningen ”Sälenweekend” (Nummer 3, 2021)
Termometern visar -28 grader när jag vaknar och jag tänker: Nej! Nu blir det igen snöskovandring idag… Efter några sekunders eftertanke inser jag att mitt boende ju faktiskt är beläget i dalgången nedanför fjället och att det enligt naturens lag om att kyla sjunker, borde det vara varmare uppe på fjället. Efter en snabb titt på telefonens väderapp kan jag konstatera att det stämmer. Jag stiger ur sängen, äter havregrynsgröt och klär mig i fyra lager.
I bilen på väg upp längsmed fjällvägen ser jag hur temperaturen stiger kontinuerligt och väl framme vid Högfjällshotellet visar termometern -13. Solen står högt och inte ett moln på himlen! Mina förväntningar inför den stundande ”Gastronomy walk” höjs, om möjligt ännu lite till, vilken dag!
Turen tar sin början vid Kungsledens startportal, mittemot Högfjällshotellet. Jag välkomnas av några andra hugade fotgängare som redan är på plats, tillsammans med guiden Kristoffer på Explore Sälen. Jag spänner på dagens färdmedel på fötterna – snöskorna. De anpassas enkelt efter hur just min känga ser ut, utan krånglande bindningar eller risk för felvallning – bara att knäppa på! Vi greppar stavarna och får en kort instruktion av vår guide var vi kommer att gå och ungefär hur lång tid det kommer att ta. Med lätta steg, i dubbel bemärkelse då jag inser att skorna knappt väger någonting, ger vi oss iväg.
Ni vet det där knarret man hör under fötterna ibland när det är kallt ute och man går en promenad…? Föreställ er det, blunda (fast läs detta stycket till slutet först) och lägg sedan till en vy framför ögonen med hundratalet snöskulpturer inbäddade i ett landskap i gnistrande vitt, så långt ögat når. Känslan av en lätt kyla mot kinderna och ingen vind över huvud taget, måste ni också ta med er. Då kommer ni ganska nära sanningen, men ändå inte helt, av det vi upplever efter bara 50-talet meters färd. Nu kan ni blunda några sekunder.
Vandringen tar sig i lagom takt uppför den lätt sluttande fjällsidan och snölandskapet runtomkring uppslukar oss alla. Jag blir nästan förvånad när Kristoffer säger att vi ska göra vårt första stopp. Va? Redan?! Man glömmer tid och rum i den här miljön. Man ägnar sig åt att insupa upplevelsen. Så till den milda grad att jag heller inte upptäckt förrän vi stannar att lager fyra måste bort. Eftersom det är dubbelt så ”varmt” här uppe jämfört med i dalgången åker extratröjan ned i ryggsäcken från och med nu.
I snön dukas det fram enbärsdricka och marmelad från Grangärde och mjukt tunnbröd från Rättvik. Det sägs ju att mat smakar som bäst utomhus, vilket jag inte alltid håller med om, men i det här fallet stämmer det faktiskt. Kombinationen av den söta vinbärsmarmeladen tillsammans med tunnbrödet som innehåller fänkål och anis smakar riktigt gott. Enbärsdrickan, som påminner om julmust i smaken, är precis rätt dryck både för det som serveras och för detta tillfälle.
Det krävs ingen avancerad teknik för att gå med snöskor, bara man lyfter lite mer än vanligt på fötterna så går det galant, så himla enkelt. Inte konstigt att det blivit så populärt. Våra förfäder visste vad de gjorde när de en gång i tiden uppfann dem. Vi går vidare och njuter. Man vill bara se mer av omgivningarna runt oss och undrar om det är möjligt att det dyker upp en ännu vackrare vy bakom nästa krön? Det är det.
När vi når toppen av vår tur ser vi avlägsna berg och fjäll i 360 graders vinkel. Någon undrar om det är vatten där längst bort, men det är både svenska och norska fjäll och berg som ligger så långt bort i fjärran att de lurar ögat till att tro de är något annat. Det är magiskt fint.
Vid vårt andra stopp packar Kristoffer fram en liten korvbuffé ur ryggsäcken i form av älg-, ren-, och björnkorv, från Karelius – ett lokalt slakteri i dalgången nedanför fjället. Till det serveras en blåmögelost, en grönmögelost och fröknäcke från Leksand. Som pricken över i häller han upp mousserande svart vinbärsdricka i våra kåsor. En i sällskapet äter inte kött, så hon får njuta av lax med citron- och dillsås istället. Turen vi är ute på har ju namnet ”Gastronomy walk” och har man inte förstått det innan, så gör man det efter buffén. Say no more.
På vägen hem sluttar det lätt utför. Var det då jobbigt att pulsa uppför, kanske någon undrar? Nej. Visst hinner man få lite puls, men inte mer än vid en vanlig rask promenad på ”slät” mark. Dessutom går vi bitvis efter en skoterled som är fast och fin. Flera av oss väljer dock att gå utanför leden många gånger för att få vandra i den lösa pudersnön och pulsa på riktigt. Det fina med snöskor är ju just det – att man inte sjunker.
Snökristallerna som hoppar och far runtom oss är just idag så vackra. En av tjejerna som är med på turen uttalar en klockren liknelse: ”Det ser ut som att titta ned i en gigantisk burk med flingsalt!”
Hon har helt rätt! Varje gång vi lyfter foten och små moln av kristaller yr framför våra steg så hörs ett frasande ljud, precis som man kan tänka sig att det låter när man slänger en hög med flingsalt framför sig på backen. Inte för att man brukar göra det, men ni fattar.
Dags nu för vandringens tredje och sista stopp och vad är väl en tur på fjället, oavsett fortskaffningsmedel, utan en kopp varm dryck. Kåsan fylls med rykande varmt specialkaffe från ett rosteri i Säter och i handen får vi smakprover på olika chokladkakor från Dalachoklad i Rättvik. Mörk choklad med havssalt och ljus choklad med blåbär- och youghurtcrisp. Ja, ni hör ju – en ljuvlig upplevelse för smaklökarna!
Den sista biten ned mot Högfjällshotellet går alla som om de vore i sin egen lilla värld. Även jag. Man vill liksom suga in känslan i stegen och vyerna av de böljande fjällryggarna och de glittrande granarna, så man kommer ihåg dem riktigt, riktigt länge efteråt.
När vi spänner av oss skorna under Kungsledens startportal frågar Kristoffer om vi haft det bra under turen. Någon svarar: ”Ja! Jag ville inte att det skulle ta slut”. Det sammanfattar denna ”Gastronomy walk” väldigt väl. Det var galet vackert. Och galet gott.
Om det rekommenderas? Har det inte framgått när ni läst ända hit?! Då avslutar jag med att vara övertydlig: Bara gör´t! Ni kommerinte att bli besvikna.
