Just nu sitter Robert Losbjer från Limedsforsen instängd på ett hotellrum i Bergen, Norge. Han har suttit där sedan i söndags och måste stanna kvar där tills nästa tisdag då hans 10 dagar långa karantän är över och han får sätta sig i helikoptern, som tar honom och hans kollegor på Kaefer Energy den 50 minuter långa flygfärden över Atlanten ut till oljeriggen ”Martin Linge A”. Under 14 dagar kommer han därefter att klättra upp- och nedför klätterrepen på riggen för att utföra diverse arbetsuppgifter. Robert har 4461 klättertimmar i bagaget och firar i år i tio år som yrkesklättrare.
Robert som ursprungligen kommer från Stockholm hamnade i denna kommun 2001 när han gick en utbildning till fjäll-vildmarksledare på Malungs Folkhögskola. Han fick jobb på Hundfjället som pistör där han jobbade i nio år, träffade sin fru Annika och de slog ned bopålarna i Annicas morföräldrars gamla gård i Limedsforsen. På hundfjället hade Robert hand om all stolliftevakuering och det var där klättringsintresset föddes och frodades. Att utbilda sig till yrkesklättrare blev Roberts mål. Under sina sista tre år på Hundfjället lade han undan all övertidsersättning, semesterersättning och slutlöner för att kunna betala de erforderliga kurser han behövde.
– Jag lade runt 100 000 kronor på olika kurser och utbildningar. Först gick jag hos Klätterteknik i Stockholm för att bli klättrare och därefter har jag byggt på med en massa olika kurser, ställningsbygge är en av dem. När man börjar jobba i Norge måste man dessutom gå fler av deras egna kurser. Man får exempelvis inte sitta i helikoptrarna som tar oss ut till riggarna, utan deras utbildning.
Precis som en pilot behöver flygtimmar innan han eller hon kan vidareutbilda sig, krävs praktik i form av dokumenterade klättertimmar för att till slut få kalla sig för yrkesklättrare. Robert var färdig yrkesklättrare 2011 och 2012 åkte han ut till riggen första gången.
– Sedan dess har jag alltid jobbat i två veckor och varit ledig i fyra. Under varje resa ut till riggen gör vi 168 arbetstimmar under 14 dagar (12 timmar om dagen red. anm.) vilket är lite mindre än en svensk heltidstjänst. Jag skulle säga att de allra, allra flesta som jobbar på Nordsjön gör det för att få ledigheten och en grundtrygghet, då det är bra betalt.
Robert beskriver livet ute på riggen som enkelt. Man vaknar, går upp, äter frukost och sedan går man till jobbet i 12 timmar. På kvällen äter man middag och om man har någon ork över så kanske man kör lite spinning eller går på gymmet en sväng, innan man stupar i säng för att vakna upp nästa dag och göra om allt på nytt igen.
– Man har ett liv där ute och ett helt annat här hemma. Inomhusmiljön därute ser ut som på en Finlandsfärja, vi bor i hytter som i princip är identiska med en färjas. Visst kan det bli tråkigt ibland, men man vänjer sig.
Rent praktiskt utför klättrarna jobb som skulle kräva byggställning om inte Robert och hans kollegor stod beredda att utföra uppdrag på allt från två meter över backen och uppåt, där det inte finns permanent räckverk. Det kan handla om mekaniska jobb där klättrarna drar rör eller kabel, eller om målar- och skruvjobb. Svetsjobb förekommer också ofta. Att använda sig av klättrare offshore är en kostnadseffektiv lösning för kunden, då de alla är multiarbetare och har ett yrke utöver klättringen. De kan snabbt ta sig till arbetsstället för dagen och där utföra ett fackmannamässigt arbete.
– En dag ute på riggen kanske vi knackar rost. En annan dag firar vi ned oss i 60 meter höga tankar för att måla om eller så bygger vi byggställningar under oljeplattformen där rörbyggare eller elektriker senare ska stå. Jag jobbar som arbetsledare och måste därför ha koll på alla säkerhetsregler som vi klättrare har och måste förhålla oss till. Det är mitt ansvar att se till att de följs.
Det innebär att Robert innan varje klätterjobb har kontakt med kunden och gör en riskanalys. Hans klätterlag påbörjar aldrig ett uppdrag med mindre än att det finns en räddningsplan. Klätterlagen om tre personer ska aldrig behöva ta hjälp av utomstående lag för att bli räddade, de ska kunna rädda sig själva.
Som svensk klättrare på oljeriggar i Nordsjön tillhör man sällan samma arbetslag från gång till gång, en klättrare är sällan stationerad på en och samma rigg, utan får ofta byta rigg från arbetsperiod till arbetsperiod.
– Alla jobb har sina för- och nackdelar. Här saknar man att ha nära arbetskollegor ibland, då lagen ofta splittras efter varje uppdrag. På riggen kallas det att man tillhör ett ”ring och spring-lag”, man blir inkallad till den plats där man behövs bäst just för tillfället. Jag skulle ändå rekommendera alla som vill försöka jobba på rigg att göra det – det är utmanande och roligt.
När Robert lever sitt liv på oljeriggen lever hans familj, hustrun Annika och deras två barn Alva och Arvid, sitt liv hemma i Limedsforsen.
– Annica får ta hand om allt här hemma själv, när jag är borta. Det är en speciell situation och något man bör vara medveten om innan man tar jobb på Nordsjön, om man har familj. Den del av familjen som står bakom någon som jobbar offshore måste vara beredd på att med jämna mellanrum bli ”ensamstående” i upp till 14 dagar eller ännu mer, som det varit nu under coronapandemin.
Annika sköter skottning, skjutsningar till aktiviteter, föräldramöten, städning och allt som hör vardagen till. Därutöver har det hänt ganska många gånger hon och barnen fått åka iväg på semester själva och spenderat högtider som jul och påsk, utan pappa på plats. Om alla är ”med på tåget” är denna situation inga problem, vilket varit fallet i Robert och Annikas fall. De menar båda att det är en förutsättning för att det ska fungera i långa loppet.
Saker som stormar eller flygstrejker gör att de aldrig sagt till barnen exakt vilken dag han ska komma hem från en arbetsresa, för att inte göra dem besvikna. Än idag när barnen är 12 och 13 år gamla kommer det därför ett överraskande glädjeskutt när pappa oväntat stiger över tröskeln efter sina dagar ute till havs. Barnen sammanfattar det hela på sitt vis:
– Det är coolt att ha en pappa som jobbar på Nordsjön, men han är borta alldeles för mycket och så missar han en massa roliga saker här hemma.
I mars och april förra året när pandemin slog till blev Robert först permitterad. I maj fick han börja jobba igen, men var tvungen att sitta i karantän i Norge i sju dagar och under den tiden ta två coronatest. I augusti var han tvungen att sitta i karantän i 10 dagar och ta ett coronatest under tiden. Vilka villkor som gäller varierar beroende på vem hans arbetsgivares kund är.
– Nu är det fjärde gången jag måste sitta i karantän. Denna gång blir det 10 dagar och jag var tvungen att visa upp ett färskt, negativt coronatest innan jag fick komma över gränsen. Jag var tvungen att bära munskydd på flyget till Bergen och det skulle sitta på ända fram till hotellet. Här på hotellet från jag gå till matsalen, jag får ta långa promenader utomhus, besöka apoteket och mataffären, men absolut inget annat. Jag är tacksam över att Netflix finns, om vi säger så.
Vid förra tillfället han satt i karantän fick han ingen lön, men det får han denna gång. Även detta beror på vem arbetsgivarens kund är.
– Det är tråkigt att sitta i karantän, men jag är glad att jag fortfarande har ett jobb och tacksam för att pandemin tas på allvar även ute på riggen. Där jag var innan jul var vi tvungna att ha engångshandskar på oss i matsalen. Om jag jobbar mer än 15 minuter inom två meters av stånd från någon som inte tillhör mitt klätterlag måste jag skriva upp den personen på min personliga lista för att de ska kunna smittspåra, om jag skulle bli sjuk.
Om man jobbar heltid i Norge i sju år eller mer har man rätt att ta ut minsta pensionbeloppet från det norska pensionssystemet, när den tiden kommer. Robert hängde kvar ännu lite längre och har nu varit där i tio år, men han ser inte sig själv vara kvar i ytterligare tio.
– Barnen vill att jag ska komma hem och själv vill också vara mer hemma. Jag håller på att starta upp en firma som är tänkt att vara verksam inom klätterutbildning. Jag vill utbilda främst i fallskydd.
Robert tar även en del klättraruppdrag hemma i dalgången, då han hjälper bland andra Lasses El med att byta lampor i backbelysningen i Sälenfjällen.
– Det är stolpklättring när den är som bäst, avslutar han.
