När vi kliver ur bilen hör vi ljudet av kobjällror på avstånd. Långt, långt västerut i Limskogarna, alldeles nära värmländska gränsen och högt belägen med utsikt över Tåsasjön, ligger den fina fäbodvallen Gräsbrickan. På en liten höjd omgiven av vajande slåtterängar, mossbeklädda stenar och ytterligare några grånande timmerbyggnader, ligger den lilla stugan med tillhörande fjös, stall, matkällare och några hus till. På farstubron lyser röda pelargoner och under takstolen sitter en broderad bonad: ”I sommarens soliga dagar”. Här huserar Agneta och Christer Gunnarsson tillsammans med barn, barnbarn och djur i ett harmoniskt virrvarr.
I många år har fäboden varit målet för vandrarna i den årliga Gräsbricksmarschen, som arrangerats sedan 1967. I år blev marschen inställd på grund av Coronapandemin. Riktigt tråkigt eftersom det hade varit första gången på över 40 år som deltagarna hade fått uppleva en fäbod med levande djur.
Agneta ler med hela ansiktet när hon berättar:
– Att återigen få ha djur här på fäboden har varit vår dröm i många år och nu har det äntligen blivit möjligt – jag är så glad och tacksam! Jag tog pension i början av maj och när jag inte längre behöver anpassa mig till fyra veckors semester så var det ingen tvekan. Under våren frågade jag runt på flera ställen om det fanns möjlighet att låna några kor under sommaren. Det var inte helt lätt att hitta, då jag ville att de skulle skötas på gammaldags vis – alltså att man mjölkar och släpper ut dem på morgonen och tar in dem för mjölkning på kvällen. Och att de sedan sover i fjöset under natten.
Till slut fick hon ”napp” och efter att de fem fjällnära fjällkossorna Gråna, Stella, Sköna med oxkalvarna Sputnik och Spjuver tillbringat två sommarveckor i Mosätern hos Perjos Lars Halvarsson, fick de komma till fäbodvallen i Gräsbrickan.
Till vardags är kossorna hemmahörande hos Lena Grundberg i Malungsfors. I år fick de åka djurtransport, då de inte riktigt hade kondis för 16 kilometers gångmarsch, men nästa år hoppas Agneta att kunna buffra med dem, på gammaldags vis. För djur på Gräsbrickans fäbod ska återigen bli en tradition.
– Nu kommer vi att vara här augusti månad ut, kanske längre. Både vi och djuren trivs så himla bra här uppe och allt har gått så bra. Vi var med dem ute hela första dagen de var här, så att de fick lära känna oss och omgivningarna. Sedan dess håller de sig på vallen och alldeles i närheten. Vi mjölkar klockan åtta på morgonen, sedan släpper vi ut dem. Vid halv- fem-tiden kommer de oftast självmant till fjöset, annars lockar vi på dem och då kommer de direkt, säger Agneta.
Barnbarnet Tyra upplyser:
– Fast de har gått ifrån vallen en gång, då vi for på cykeltur till Tåsasjön – då följde de efter oss och gick nästan 8 kilometer!
Under sommaren har ryktet om levande djur på Gräsbrickan spridit sig och det har varit många som kommit och hälsat på, nästan varje dag faktiskt, för att få uppleva en gammal genuin fäbod med djur. Det är inte bara kossor som finns att beskåda nämligen. Här finns även 18 höns, 2 kaniner och 2 hundar (ytterligare 2 om barnen är på plats).
– Korna är så sociala, snälla och tillgivna. De är glada i människor, så det har gått bra när folk har besökt oss. Av mjölken de ger oss har vi gjort smör, messmör, vitost, filmjölk, flöjtmat (långfil) och halloumi. Halloumin blev jättegod, bättre än den man köper i affären.
Just idag gör de smör och vi har turen att få smaka. Nykärnat smör på en bit tunnbröd…en kulinarisk upplevelse som inte kan och heller inte ska upplevas någon annanstans än på en fäbodvall. Det är obetalbart.
Ljudet av bjällrorna stiger och ålderdamen Gråna 10 år med kompisar, är på ingång och det närmar sig mjölkdags. Kusingänget Felix, Ted, Nellie, Tyra och Tryggve har bytt om till fjöskläder och gör sig redo att ta emot dem. Felix och Trygve greppar varsin ficklampa och säger i mun på varandra.
– Vi ska kolla så att de inte har fått fästingar! Om de har det så plockar vi bort dem och bränner upp dem.
När korna väl är inne i fjöset, dit de nästan småspringer i sin iver att få lite godsaker och tömda juver, ser Nellie, Ted och Tyra med flinka händer till, att de snabbt får av sig bjällrorna, hamnar i rätt bås och får rätt mängd kross och betfoder i sina matbyttor. Det märks att detta inte är något de gör första gången. Tyra berättar under arbetet:
– Det är jätteroligt att vara här för vi får vara i skogen och vi får leka med våra kusiner. Och så får vi vara med djuren. Vi brukar inte vilja åka hem när vi varit här några dagar och mamma och pappa säger att vi ska åka.
Barnbarnen och Agneta ger oss en rundvandring på fäboden under tiden som Christer kokar kaffe i ”Kaffe-Pettern” över öppen eld inne i stugan. Mellan de olika husen som inrymmer bland annat bageri, stall, matbod, återupptimrat boningshus för barn- och barnbarn och en bastu passerar vi hallon, ljung, blåbär och tre äppelträd – här finns verkligen allt man kan önska och man förstår varför Agneta och Christer knappt lämnar vallen, annat än för att handla nere i Limedsforsen, förrän sommaren är slut.
Inne i fjöset ska nu mjölkningen ta vid och även denna sköter barnen alldeles utmärkt, under översyn av Agneta och svärdottern Emelie.
– Det är en viss teknik att mjölka, men alla våra barn med respektive och barnbarnen har lärt sig och klarar av det jättebra, så jag har många hjälpredor. I sommar har vi skänkt mjölken från två morgonmjölkningar till Skålmogården, där de kokat missu och klot till de äldre. Det känns gott här inne, skrattar Agneta och för handen över hjärtat.
Efter att sista droppen mjölk klämts ur spenarna springer barnen och byter om till andra kläder, tar tag i varsin cykel och ger sig av. Agneta ropar tillbaks oss till fjöset.
– Kom, ni måste höra det här!
Vi lyder, duckar för den låga dörren och går in igen. Där inne råder nu ett lugn. Ett lugn som kanske kan beskrivas som något nästintill heligt. Ljudet av kossor som tuggar. Kossor som suckar nöjt. Lukten av varma kossor. Någon står, någon ligger, ingen rör sig. Lugnt. Fridfullt. Harmoniskt. Agneta bekräftar:
– Det här är den absolut bästa stunden på hela dagen. Att höra och känna hur nöjda korna är och hur bra de mår – det finns inget som går upp mot det. Innan jag lägger mig på kvällarna går jag ut en extra gång för att se att de mår bra och för att få uppleva det igen. Och jag får aldrig nog.
