Stina Nilsson och Johanna Skottheim, ingen närmre presentation behövs. När de var små tävlade båda två i längd. Stina vann jämt och Johanna var väldigt nöjd när hon fick stå på pallen. Stina tävlade för Malungs IF och Johanna för Sälens IF. Vägarna till deras karriärer har varit olika, krokiga här och där, haft upp- och nedförsbackar, men nu har de sammanstrålat för att tävla i samma sport, för samma klubb; Lima Skidskyttegille. Och för samma landslag.
I 14-årsåldern provade Johanna skidskytte på stadion i Tandö och fastnade direkt.
– Att skidskyttet innehöll två moment tilltalade mig. Jag var aldrig någon superstjärna på längd, det extra momentet med skyttet var som klippt och skuret för mig.
När det blev dags för skid- och skidskyttegymnasiet i Torsby blev de nästan grannar och bodde i varsin trappuppgång, i samma hus. Stina flyttade in året innan eftersom hon är året äldre. De kände alltså till varandra rätt väl innan de nu börjat träna tillsammans.
– Ja, vi hade absolut koll på varandra. Det är jättekul att Stina har kommit in i laget med sin entusiasm, det har smittat av sig till alla, tror jag. För mig personligen är det väldigt roligt att gå in i något som är lite annorlunda, när jag nu fått ta steget in i A-laget. Det innebär att jag blir ännu mer pepp, då jag får mer stöttning. I A-laget är man färre åkare per tränare vilket gör att de har mer tid för var och en.
Stina delar Johannas iver inför framtiden:
– Jag känner mig pånyttföd! Skidskyttet är glädje och en utmaning – ska jag fixa det här eller inte – som är häftig att ta sig an. Det är jätteroligt att höra Johanna säga att jag bidragit med extra gnista, då märks det förhoppningsvis hur roligt jag tycker att detta är. Jag gillar den snabba bekräftelsen man får i skidskyttet, om man gjort något bra. Det är verkligen svart på vitt, skrattar ordvitsaren Stina.
Johanna, Stina och övriga medlemmar i skidskyttelandslaget bor alla i Östersund. Det gör att hela laget ses nästan dagligen på träning och lär känna varandra väl. Lagmedlemmarna kan varandras styrkor och svagheter och de vet hur de kan ta vara på dem. Det i sin tur bidrar till den goda lagkänslan som de båda menar är påtaglig.
Just denna vecka har Stina och Johanna ett eget litet läger hemmavid. Söndagens förmiddag ägnade de åt att köra rullskidintervaller upp- och ned för fjället och på eftermiddagen var det ett skyttepass i Tandö som gällde – 200 skott, stående skytte. På grund av Coronapandemin blev tävlingssäsongen kortare och nu är alla läger, både i Sverige och utomlands inställda, men den dagliga träningen flyter ändå på som planerat.
– Som individuella idrottare är vi vana att leva mer eller mindre i karantän hela tiden. Världen är förmodligen mer upp- och nedvänd för till exempel fotbollsspelare. För min del så är skillnaden att jag träffat familjen mindre, denna vecka är den första på två månader som jag varit hemma, berättar Stina.
– För mig har studierna förändrats, då det mesta nu sker på distans, framför datorn. Det har passat mig väldigt bra, nästan lite bättre än annars – jag kan styra mer själv över när jag pluggar och det passar bättre med träningen, säger Johanna.
Johannes Lukas, tidigare skidskytt från Tyskland som arbetat som Wolfgang Pichlers assistent, är huvudtränare för skidskyttelandslaget. Han lägger upp en grov träningsplan för hela laget, med viss individuell anpassning. Därefter lägger skytte- och styrketränarna in det de tycker att varje enskild åkare behöver.
– Vi har alltid pulsklocka på oss, så Johannes kan följa varje hjärtslag. Han ser även laktattester, i princip direkt. Efter passet fyller vi i hur det har känts och vilka resultat vi gjort och sedan skickas den informationen över till honom, per automatik. Han ger oss därefter feedback, vilket funkar bra och smidigt, säger Stina.
Efter intensiva tränings- och tävlingsperioder uppskattar de båda att komma hem till Transtrand och Malung.
– Det är alltid en liten omställning att komma hem, det blir väldigt tyst. Det är lugnt och skönt att få vara helt för sig själv i någon dag, men ganska snart börjar man sakna träningskompisarna. Varje gång jag kommer hem blir jag påmind om hur mycket jag gillar att vara här och hur bra det är, funderar Johanna.
Stina instämmer:
– Det är som att blodet rinner till i ådrorna när man kommer hem – det är något speciellt här. Skogen känns liksom annorlunda, på ett bra sätt. Malung kommer alltid att vara hemma och det är här jag kopplar av allra bäst.
Träning är dessa tjejers vardag och jobb. I träningsschemat lägger dock Johannes in en och annan vilodag, då kroppen tillåts återhämta sig. Vad gör de då?
– När jag är ledig så städar jag gärna, eller så bakar jag bananbröd – det är sjukt gott! Om jag är hemma i Malung så inspekterar jag husbygget på Törnäset, det är så spännande, säger Stina.
– Jag brukar försöka ta tag i saker jag inte hinner annars, när jag är ledig. Känslan av att inte behöva göra någonting är skön, säger Johanna.
Barndomskonkurrenterna har blivit klubb-, lag- och träningskompisar och verkar trivas riktigt bra med det. Vinnarskallar i spåret och på vallen båda två, men hur är det utanför tävlingsspåren…?
De ser på varandra i samförstånd och utbrister:
– Folk brukar inte vilja spela sällskapsspel med oss… Say no more!
Johannas finaste träningsrunda hemma i Transtrand
Vinter: Fjället. Att ta sikte på en fjälltopp och tänka: dit ska jag! När man är framme tar man sikte på nästa. Och nästa. Och nästa.
Sommar: Fjället. Att ta en led eller stig man inte känner till och se vart den leder en.
Stinas finaste träningsrunda hemma i Malung
Sommar: Löpning på Haftahedarna, utan tvekan!
Vinter: Skaråkning på Lisskogsåsen. Där finns fina myrar, där snön ligger kvar längre än man tror.