Bra Adam! Kämpa Ella! Den bollen är din Max! Snyggt Loviz! De peppande ropen lagmedlemmarna emellan studsar mellan väggarna sisådär var tionde sekund i Ungärde skolas gymnastikhall. Det är fredag eftermiddag, strax efter skoldagens slut och stämningen är på topp.
Sedan slutet av oktober förra året samlas fem till tio elever från 4-5:an i Ungärde skola varje fredag, för att spela innebandy tillsammans. Eller för att spela basket, fotboll eller någon annan sport – det är rörelseglädje på hög nivå.
Hur kom ni på den här idén?
– Vi hade inte så mycket att göra på rasterna så vi bad våra gympalärare Lisa och Johan att komma med förslag. De tog fram innebandymål som vi kunde använda på rasterna och så började vi spela. Men det var alldeles för kul för att bara hålla på med på rasterna – vi ville spela mer! Vi pratade med våra föräldrar och de fixade så vi fick hallen helt för oss själva på fredagar och vi får göra vad vi vill, men oftast spelar vi innebandy, berättar Arvid Losbjer som är initiativtagaren till denna fritidsaktivitet.
Just denna fredag är det Arvids pappa Robert som är föräldern på plats:
– Arvid och hans kompisar kom och berättade att de ville vara i gympahallen efter skolan på fredagar och spela innebandy. Vi kollade med kommunen och det var ledigt den tiden. Vi var några föräldrar som gick ihop och hyrde hallen till barnen. Efter några veckor när vi såg att de verkligen gillade det och att det inte bara var nyhetens behag, så kollade vi med Lima IF om det gick att bilda någon förening av denna verksamhet så att vi kunde komma undan hyresavgiften – det var inga problem! Numera har Lima IF därför en bollsektion och då kan vi vara här gratis.
Robert har sett att det finns väldigt mycket lediga halltider med plats för spontanidrott i kommunen och vill uppmana andra att nyttja dessa. I en tid då undervisningstimmarna i gymnastik minskar i skolvärlden och skärmar av olika former upptar barnens fritid är detta ett ypperligt sätt att få barnen att hitta rörelseglädjen. Han tror att barnen är för små för att förstå att idrottstimmarna i skolan är för få, men att det tar sig uttryck i initiativ som dessa. Den form som barnen i 4-5:an valt är helt kravlös – de har ingen tränare (bara en förälder på plats varje gång, för trygghetens skull) och de deltar inte i någon matchserie.
Klubbor får de låna av skolan, men de har sökt pengar från en stiftelse i Lima för att kunna köpa in egen utrustning. Stiftelsen förvaltas av kyrkan och delade i början av seklet ut pengar till ytterst fattiga barn. Med nutida nytolkningar av stadgarna hoppas Robert på ett litet bidrag så att de kanske, förutom nya klubbor, ska kunna åka till Mora och titta på en innebandymatch med Kais Mora.
Alla barn på plats är ivriga när de i en vattenpaus får förklara varför den här stunden på fredagar är så bra:
– Det är mycket roligare att gå hit efter skolan på fredagar istället för att bara åka hem. Där finns inte så mycket att göra. Det blir att man sitter med telefonen. Här har man kul och så får man vara med sina kompisar.
– Här bestämmer vi själva hur vi vill ha det, vi gör som vi vill. Vi lär oss att ta ansvar och det blir mer spel, inte genomgångar och sådant. Vi spelar direkt vi kommer hit och håller på ända tills vi slutar. Alla som kommer hit vill verkligen spela och vara med, så det blir ett bättre engagemang än på till exempel en gympalektion.
Att komma överens är heller inget problem menar de:
– Eftersom nästan alla av oss går i samma klass så känner vi varandra väl, det gör det enkelt att komma överens. Om vi tycker olika om vad vi ska göra just idag så brukar vi dela hallen i två delar och ha två olika aktiviteter.
Även när den aktiva fredagstimmen nästan är förbi är stämningen fortsatt mycket god. Peppande tillrop och glada barn. Enda smolket i bägaren är just det faktum att tiden är slut för idag. Som tur är innehåller även nästa vecka en fredag att längta efter.
Någon uttryckte i pausen:
– Man måste vara positiv för det smittar av sig. Är man positiv och peppar andra så gör de likadant – det är väl inte så svårt?
Nej, sannerligen är det inte det. Tänk om vi vuxna alltid vore lika kloka som barn, vilken annorlunda värld vi skulle ha.
