Finns det någon speciell person som ni tycker personifierar ordet energi? Kanske Lill-Babs, Carolina Klüft eller Musse Pigg?! Ni ska få ett alternativ till – hon heter Catarina ”Catta” Hjort Tolstoy, är bland mycket annat konstnär och bor i Sälen. När man träffar henne är det omöjligt att inte bli smittad av hennes glädje och sprudlande energi när hon pratar om sin konst. Hemma i Sälen och på senare år, i stora delar av konstvärlden, har hon blivit känd främst för sina unika dalahästar.
Målat har hon gjort sedan hon var riktigt liten. Hon kommer själv inte ihåg exakt när hon började, men minns att hon och familjen vid sällsynta tillfällen gick på konstutställning och att hon efter dessa besök lovat sina föräldrar att hon kunde måla likadana tavlor som de sett på utställningen, om det var någon speciell tavla som de tyckte om. Alla runtomkring henne blev ”drabbade” av hennes målningar. Redan då var hon inne på hästar för mormor fick en teckning av en häst och bredvid stod en flicka med märkligt långa ben… Mormor och många andra undrade varför benen var så långa? Catarinas självklara svar var:
”Men det förstår ni väl, annars kommer hon ju inte upp på hästen!”
Under skoltiden vann hon en teckningstävling där priset var en klassresa till Kolmården, till klasskamraternas stora förtjusning. Hon har även lämnat spår efter sig på sin gymnasieskola i Södertälje, där det än idag hänger tavlor av fina gamla byggnader i Södertälje, med hennes signatur. Hon skänker en tacksamhetens tanke till sina föräldrar som alltid, alltid försåg henne med bra arbetsmaterial: penslar, färger, pennor, papper och dukar av bra kvalitet. Det har betytt mycket för hela hennes konstnärskap. När många idag går över till digitala metoder för att måla väljer hon att stanna kvar vid själva hantverket att måla – det är vackert när man ser skarvar mellan de olika lagren av färg, det behöver inte vara så precist som det blir digitalt.
Med tanke på hennes produktivitet med närmare 300 tavlor sedan 2009 ligger det nära till hands att tro att hon lever på sina tavlor.
– Oh, nej! Jag gick ut GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) 1984 och har sedan dess jobbat som idrottslärare och numera även bildlärare. Jag älskar att röra på mig och har idrottat i hela mitt liv. Jag och min familj älskar skidåkning och denna förälskelse tog oss 2003 till Sälen, då vi flyttade hit. Våra barn åkte otroligt mycket skidor de efterföljande åren och satsade rejält, viket kändes i våra plånböcker.
2009 anordnades en liten utställning på gamla ”Sju rum och kök” i Sälens by.
– Jag var med där och till min förvåning sålde jag flera tavlor, säger Catarina och skrattar.
Till att börja med blev hennes målningar alltså ett litet bidrag till att finansiera barnens skidåkning. När hon väl kom igång så blev det bara fler och fler tavlor och med tiden även större och större. Idag målar hon tavlor upp till 120 x 90 centimeter. Hon har även gjort ännu större målningar på väggar, en av dem finns att beskåda i loungen på Hotell Bügelhof, Sälfjällstorget.
Det kostar en hel del att arbeta in sitt namn i konstvärlden, gallerierna tar höga provisioner på all försäljning på utställningarna och ofta står konstnären själv för en utställningsavgift. Så här tio år och många utställningar senare, har hon ändå lyckats, folk känner igen henne och köper hennes konst. Allt det hon idag tjänar på sina målningar återinvesterar hon i nya utställningar och i att vara medlem på olika konstnärsforum. Utställningarna har tagit henne över hela världen, exempelvis New York, Louvren i Paris och flera gånger till konstens vagga – Italien.
Catarina ler brett och säger:
– I Italien kallar de mig ”Donna Cavallo” – hästkvinnan, de har lärt sig att känna igen mina tavlor. Det har gått riktigt bra i Italien, jag har blivit recenserad av en av landets mest kända konstkritiker och vunnit flera priser. Ett som jag är extra stolt över är: ”Special Prize New International Artistic Realities”, jag fick liksom en helt egen genre döpt efter min konst och det känns oerhört smickrande. Visst är det roligt att få erkännanden för det man gör, men anledningen till att jag mål-ar är att jag tycker det är så roligt! Det ger mig energi och det möjliggör så många möten med människor. Jag älskar när folk tycker saker om mina tavlor och favoriten är när de kommer fram och frågar: Hur tänkte du när du målade detta?
Catarina och hennes man är ett bra team och tillsammans har de byggt en kombinerad ateljé/gäststuga ute på gården. Catarina har kommit med idéer och hennes man har byggt. Där inne fullkomligt vimlar det av Catarinas hästar. Rullgardiner, gardiner, muggar, tavlor, kuddar, skärbrädor, stänkskydd ovanför köksbänken, almanackor – you name it – överallt är det hästar! I mycket sällsynta fall reproducerar hon sina tavlor i tryck av någon form, men oftast är det när hon gör produkter för eget bruk eller när hon vill ge bort presenter till vänner och bekanta. Själv delar hon in sina hästar i två kategorier: vanliga dalahästar och konstiga dalahästar. De vanliga är de som har den traditionella formen och ofta är röda, och de konstiga är de som dyker upp i miljöer där de traditionellt sett inte hör hemma. Till exempel kan de åka skidor, vandra eller dyka upp i en dödskalle eller inuti ett människohuvud.
Catarina har provat på flera genrer inom konsten; tusch, akvarell och olja för att nämna några. Motiven är heller inte alltid hästar. Det kan vara allt möjligt, från familj och barnbarn till ledkryss och diverse naturmotiv. 2015 fick hon ett uppdrag som hon aldrig förr provat på, nämligen isskulptering.
– Det var till Skid-VM i Falun. Flera konstnärer bjöds in och jag var inte sen att tacka ja. Det var minst sagt utmanande då jag aldrig gjort det förr, men jättekul! Vi skulpterade i två meter höga, 80 centimeter breda och 80 centimeter djupa isblock, som fraktats från Nordnorge. Det var tydligen is av bästa kvalitét, när den kom därifrån. Vilket som, så använde jag mig av sjukt vassa stämjärn och jag fick till det, till slut. Det roligaste var ändå inte själva skulpterandet utan interaktionen med publiken i Falun. Jag försökte göra en stav i is, till den skidåkande hästen, men det var för varmt så delarna smälte hela tiden. Jag frågade publiken om inte någon kunde bidra med en gammal stav. Dagen efter kom det förbi en kille med en perfekt stav för ändamålet – jag blev helnöjd!
Idéer är sannerligen ingen bristvara hos denna kvinna. I hennes hem och i ateljén visar hon på massa ovanliga, finurliga och praktiska lösningar som hon och hennes man byggt. Om hon tänker och agerar på samma sätt i sitt vardagliga yrke som hon gör när det gäller hennes konst, är det förmodligen inte alltid traditionella gympalektioner som hålls i Sälens skola.
Traditionell är inte heller hennes trädgård… hur många har ett egenhändigt byggt soldäck i form av en kompass på gräsmattan…? I hallen hänger en av hennes målningar där hon lånat och textat ett känt citat: ”Think outside the box”. Hästen på just den tavlan är misstänkt lik henne själv.