Den alltför ringa skaran av åhörare sitter visserligen i ett litet kyrkorum i Malung-Sälens kommun, närmare bestämt i Malungsfors Kapell. Med tanke på den högklassiga musikaliska underhållning som våra öron bjuds på skulle vi lika gärna kunna befinna oss i en stor konserthall i en större stad. Malungs församlings kantor Jan Haars bjuder in oss till sin musikaliska värld och tar oss med på en resa som innefattar allt från Bach och Tosti till Niklas Strömstedt och Billy Joel.
Som den genuina musiker han är skulle han kunna hålla en lång utläggning i musikaliska termer om vad en ”fuga” är och hur den låter. Han har dock fingertoppskänsla och läser av sin publik. Därför välkomnar han till konserten och börjar med att förklara det första stycket med dessa ord:
– Jag ska börja med att spela en fuga. En fuga börjar med en liten melodi som följs av stämmor, sedan ännu mera stämmor som alla diskuterar med varandra under en längre stund. När diskussionen är över samsas de till slut i ett avslutande ackord.
Alla fattar precis och än mer tydlig blir det när han slår sig ned bakom pianot och börjar spela. Konserten är den första i sitt slag, där Jan valt låtarna, spelar både piano och orgel och dessutom sjunger. I presentationen av vad en serenad är förklarar Jan återigen så att även vi lekmän förstår:
– Det är en kärlekskrank person som står utanför ett fönster, eller kanske mer klassiskt, nedanför en balkong och förmedlar budskapet: Jag står här och sjunger och sjunger till dig, men du vaknar inte. Och om du gjorde det skulle du förmodligen ändå inte bry dig.
Allt som allt får vi lyssna till 13 musikstycken av vitt skilda karaktärer. De klassiska styckena varvas med till exempel Niklas Strömstedts ”Vart du än går”, Sarah Dawn Finers ”Kärleksvisan” och den finstämda svenska folkvisan ”Jag vet en dejlig rosa”. Någon lutar sig fram till grannen i kyrkbänken och viskar om den otroliga, musikaliska bredd som Jan behärskar. Både i hantering av instrumenten, och även i sång. Det är i sanning en underdrift. Han tar sig an alla stycken med förvånansvärd lätthet, vare sig det handlar om att spela kyrkorgel och sjunga opera – samtidigt (är det inte så att de flesta operasångare ”bara” sjunger…? Av det man ser på TV verkar det i alla fall vara få som gör både och) eller att engagerat försvinna helt bakom pianoryggen (så nytillkomna gäster skulle kunna tro att det var ett självspelande piano som står framme vid altaret) när han med vana, varsamma fingrar tynger ned tangenterna i den finstämda ”Just the way you are”, av Billy Joel.
Hur länge övar du inför en sådan här konsert och hur gör du urvalet av låtar?
– En konsert funderar man på månader i förväg, bestämmer en möjlig repertoar och styr sitt övande i en viss riktning, men jag spelar och övar jämt på sådan musik som jag tycker är bra och rolig att spela. Det går därför inte att svara på hur länge man övar inför en enskild konsert. När det börjar närma sig konsert måste man till sist välja och sätta programmet utifrån vad man tror kommer att funka bäst på just den konserten. Att spela är en livsstil, helt enkelt och det finns så mycket bra musik!
Sedan tiotalet år tillbaka tar Jan sånglektioner i Stockholm hos en amerikansk operasångare, som numera bor i Ungern. Det gäller att passa på när han är ”i stan”, så att säga. Sången är något som han har stor nytta av i sin roll som kantor. Ordet kommer från latinets ”cantor”: sångare. När han som kantor sjunger med i psalmerna så hänger åhörarna hellre på, än om han inte skulle göra det, menar han.
Rollen som kantor är otroligt bred och näst intill omöjlig, enlig Jan. Man skall kunna allt från att leda barnkör till att spela preludium på kyrkorgeln och det är inte många som fixar bägge delar. Istället får man koncentrera sig på det man är bra på. Jan gillar, och är bra på jazz. Givetvis har han därför med jazzklassikern ”God bless the child” i kvällens program. Men inte på piano om nu någon trodde det, nej! På kyrkorgeln förstås!
Hur kommer man på att spela en jazzklassiker på kyrkorgel?!
– Det gör man för att man inte kan låta bli, säger Jan med lycka i ögonen och ett finurligt leende på läpparna.
Man kan missta sig på mycket här i vår värld, men inte på att Jan älskar musik och sitt jobb.
På tisdag framför han en ren pianokonsert i Malungs kyrka med en helt annan repertoar än den i Malungsfors. Men om någon ber riktigt, riktigt snällt så kanske han spelar ett stycke på orgeln…? För de barn som går i årskurs sex i Malung och deltar i en Kulturvandring till Malungs kyrka, brukar Jan och hans kollega Maria Granlund, organist i Malungs församling, spela stycken som inte är speciellt vanligt förekommande på en kyrkorgel. Vad sägs om ABBA eller Europes ”The Final Countdown”…?! Med rimlig sannolikhet är det inte otaliga församlingar i vårt avlånga land som har musiker, som kan bjuda på detta – vi är priviligierade.
Konserten i kapellet förtjänade definitivt fler besökare. Den var fantastiskt bra och om det hade funnits ett speciellt betyg för kyrkokonserter så hade den fått fem kyrktuppar. Av fem möjliga. Dessutom var den gratis. I en konserthall i storstan hade den inte varit det.
Och ja. Den hade platsat där.
Fakta om orgeln i Malungsfors
Bygdes 1960
568 pipor
112 tangenter fördelade på två manualer
30 pedaler
3 koppel (Används för att koppla ihop olika delar av orgeln så man kan spela t.ex. på en manual från en annan manual, eller med pedalerna)
12 register (Orgelns olika stämmor)
1 Tremolo (Orgelns ”vibrato”)
1 svällare (”Dörrarna” framför orgelpiporna. När de öppnas får orgeln en betydligt högre ljudstyrka)
3 backspeglar, för att den som spelar ska se vad som händer i kapellet. (De två på sidorna är från en Scaniabil och en speciallösning som Jan och Maria bett vaktmästaren om, då den i mitten inte riktigt räcker till.)
Att spela på en kyrkorgel kräver simultanförmåga. Du använder båda fötterna och båda händerna, samtidigt. Dessutom ska du hålla koll på noterna. På bilden ovan ser man att notstället inte räcker till eftersom Jan tejpat fast sista sidan av partituret på orgelns träklädda fasad. Lampan bakom Jan (syns ej i bild) har Jan tagit med sig hemifrån sovrummet för att kunna se sista sidan av partituret…då orgelns egen lampa inte räckte till. När kantorer och organister spelar på orgeln bär de specialtillverkade skor med klack, där sulan är av mocca. Klacken behövs för att kunna växla snabbt och på rätt sätt mellan pedalerna och sulan måste flyta friktionslöst över desamma.
Se filmklipp nedan (lägg märke till fötterna!).
