Vänta lite nu, sa han inte att vi skulle kika i garaget? Jag är på besök hemma hos skotercrossföraren Adam Renheim från Lima och han har precis öppnat dörren till ett av de stora uthus som ligger på hans gård. Bakom dörren öppnar sig ett stort rum med vita väggar och högt i tak. Visst, det hänger massor av verktyg på väggarna och det står flera motorfordon på golvet som man förväntar sig i ett garage, men det är totalt fritt från olja och andra smörjor. Ljuset flödar in från både taklampor och fönster och ordningen på verktygen är pedantisk – det liknas mer vid ett kontor än ett garage, bara det att stolar och bord är utbytta till skotrar och datorer till verktyg.
Om några veckor sätter sig 30-åringen från Risätra på planet som tar honom till sitt andra hem; Hill´s City i Minnesota, USA. Där bor och tränar han på teamets egen anläggning, från slutet av oktober till slutet av mars. Då flyttar han hem till Sverige igen för att köra några tävlingar på hemmaplan och även VM, som vanligtvis arrangeras någonstans i Norden. Adam är en av de anställda förarna i teamet ”Warnert Racing” som tävlar i USA´s nationella serie i skotercross: ISOC National. Serien består av totalt 17 deltävlingar fördelat på 8 helger.
– Skotercross i USA är en stor kontrast mot Sverige. Det är samma sport, men ändå helt olika. Det är ofantligt mycket större i USA, en egen industri. Har man en gång varit och sett en tävling i USA så vill man bara dit igen, så var det i alla fall för mig. Det är alltid kvällstävling, mycket musik som skapar en enorm stämning, ölservering, och massor med folk. Vi brukar ha i snitt 2.000–4.000 personer i publiken då vi tävlar. Det ska jämföras med cirka 200 personer, i bästa fall, på ett svenskt mästerskap.
Adam åkte till USA redan 2013 för att testa proffslivet, men den gången fungerade det inte alls för honom.
– Det var en väldigt stor omställning att upptäcka hur de jobbade där. Jag var van vid att styra träning och material själv. I Sverige byggde jag träningsbanorna och skruvade själv, tillsammans med två eller tre mekaniker – jag hade kontroll över det mesta. I USA ska alla andra göra jobbet, föraren ska bara köra och inget annat. Jag tyckte inte att jag fick åka på bra material och det kändes därför inte som att jag platsade, så jag åkte hem. 2015 återvände jag och då gick det bättre. Med åren har jag fått mer förtroende hos teamet och idag är jag betrodd att skruva och att få ”lägga mig i” när man diskuterar hur banor ska byggas. Det är ändå jag som bäst känner vad jag behöver träna och bli bättre på.
Villkoren i USA är annorlunda även på andra sätt. Adam tillhör de bästa åkarna i serien och får ta del av bonusar när han placerar sig bra i tävlingar, vilket gör att kan ha sin sport som levebröd. Dessutom står teamet varje säsong för tre nya skotrar, hjälmar, kläder, glasögon, resor, uppehälle och så vidare.
Amerikanerna är dessutom mer bekväma av sig. I Sverige står alla utomhus, möjligtvis under ett tälttak, och skruvar på sina skotrar, ute i kylan under tävlingar. I USA har de flesta team sina egna semitrailar där de står ock skruvar, inne i värmen. Det är mycket hemlighetsmakeri och trailarnas dörrar är alltid stängda för att inte avslöja något viktigt för konkurrenterna.
– Det är bra villkor absolut, men det gäller att vara i toppen, annars försämras de direkt. Sedan ligger det inte för mig att ta det lugnt, så när jag är hemma på somrarna tar jag på mig jobb med min grävmaskin. Det är en skön kontrast till livet i USA, att sitta i en grävare här hemma och hjälpa folk med deras trädgård, till exempel.
Kontrast var det ja. I USA är Adam och hans förarkollegor stora stjärnor. Under tävlingarna sitter de och skriver autografer till fans i flera timmar, köerna är långa till dessa tillfällen. Adam är dock tacksam för att USA inte är riktigt lika galet som Ryssland, där de var tvungna att ha livvakt, när de gästade en tävling. Totalt är de drygt 20 toppåkare i serien, de flesta från USA och Kanada, men även några få från Sverige, en från Finland och en från Norge. Den norska kollegan vann hela serien i år, något som är Adams mål inför den kommande säsongen:
– Jag har kommit fyra två år, i år bara två poäng från en tredjeplats. I år vann jag tre deltävlingar och var tvåa mer än 10 gånger. Jag har dessutom vunnit VM 6 år i rad, med undantag för 2015 då jag hade brutit tummen och inte kunde medverka. Jag har också två silvermedaljer från X-games, så nu siktar jag definitivt på att vinna touren. Det gäller för mig att åka ännu bättre i kvalen och knipa värdefulla poäng. Jag åker som bäst i finalerna där det är mer tungkört, det verkar som att jag är mer uthållig än de andra.
Hur kommer det sig att du blev så här bra?
– Jag fick min första skoter när jag var 11 år av morfar. Han hade snickerifirma och maskiner och kunde stötta mig och mina systrar med de maskinella delarna. Sedan jag började åka har jag spenderat många timmar nedanför hans hus vid älven med att hoppa, hoppa och hoppa, i oändlighet. Jag har stor nytta av det idag, vi flyger ofta 7-8 meter upp i luften under tävlingar – då gäller det att ha erfarenhet av en och annan landning. Även idag åker jag mycket skoter, utöver själva träningen så jag har bra åk-kondition. Jag tänker mycket på hur och vad jag tränar. Självklart blir det mycket styrka, men det är också viktigt med smidighet så det blir även cykel, löpning, crossfit och balans. Det är många som är mer vältränade än mig styrkemässigt, men kanske missar de andra delar.
Adam vittnar om att Amerika är extremt i mångt och mycket, men vi européer kan tydligen också. När man vunnit VM i skotercross måste man hämta sin guldmedalj under ett fashionabelt event som kallas FIM-galan. Kommer man INTE, kan man tvingas böta upp till 100 000 kronor. Etthundratusen kronor. Han måste skämta?!
– Nej, det är sant! I år infaller galan sista helgen i november, samtidigt som första deltävlingen i touren. Teamet och jag var tvungna att sätta oss i förhandling med den europeiska tävlingsorganisationen som äger rättigheten att arrangera VM, för att förklara hur många poäng jag kan tappa på att inte tävla och att jag då inte har någon chans att aspirera på totalsegern. Det var tuffa diskussioner, men till sist fick jag dispens. Det kostar att ligga på topp, bokstavligen.
Som många andra framgångsrika stjärnor i sportens värld kommer även Adam att lansera sitt eget varumärke i form av en klädkollektion, inom kort. Varumärket heter precis som hans ständiga nummer när han tävlar: 311. Numret valde han en gång i begynnelsen av sin karriär, då han blev uppringd av sin dåvarande manager som gav honom några alternativa nummer och ville ha ett snabbt svar. Ett av alternativen var 311, som han valde, trots managerns tveksamhet.
– Det fanns ingen koppling alls till mig i det numret, jag bara tog något som jag tyckte lät ok, jag var ju tvungen. Idag har det blivit en del av min identitet och därför har jag valt att uppkalla varumärket efter det. De inom branschen kommer att fatta direkt, kanske tar det något längre tid för övriga.
Om all framtagning, produktion och lansering av varumärket är lika väl förberett, noga genomgånget väl omhändertaget som skotrarna i Adams garage (de ser helt nya ut både in- och utvändigt trots att han tävlat med dem en hel säsong!), så kommer det att bli succé. Som det mesta Adam tar sig an.
Team ”Warnert Racing” består av:
2-3 förare
2-3 mekaniker
2 lastbilschaufförer
1 teamchef
1 person som har hand om variatorerna
1 medieansvarig
Adams yngre systrar Marica och Ronja har också tävlat i skotercross. Ronja har vunnit SM och Marica har tävlat i damklassen i USA, samma serie som Adam och vunnit. Tre år i rad. Under två av dessa år vann hon också VM.
Marika är nybliven tvillingmamma, men om hon väljer att göra comeback tror Adam att hon har goda chanser att vinna igen:
– Hon har fart, timing och det mentala – hon törs hoppa.