Sällan är en rubrik så självklar. Någonting annat kan man väl inte kalla det om man som 58-åring vinner två VM-guld, ett EM-guld och ett EM-silver, under samma år? I två olika sporter. Svaret är tveklöst: Nej, det kan man inte! Håkan Eriksson från Malung tog under sin storhetstid flera VM-medaljer i orientering och har egentligen aldrig lagt av efter sin elitkarriär. Med undantag för uppehåll, på grund av skador.
På senare år har han tagit ännu fler VM-medaljer i orientering, men nu i veteran-VM, istället för ”riktiga” VM. Numera tävlar han på högsta nivå inte bara i en idrott, utan i två. Han kan lägga till VM- och EM-medaljer i friidrott på sin meritlista också, närmare bestämt i löpning, på bana. Idrottandet tar honom på resor över hela världen, något som han gillar och som är en av anledningarna till att han fortfarande tycker det roligt och inspirerande att tävla och träna.
I mars tävlande han i veteran-VM (inomhus) i friidrott, i Torun, Polen. En oerhört vacker, gammal stad med en imponerande inomhusarena, om man får tro Håkan. Imponerande är även de som deltar. Stavhopp för damer i klassen D85 är det han minns starkast. Segrarinnan, Flo Meiler, är en ikon inom friidrotten. Enkelt att förstå. Han imponerade även själv genom att ta ett silver på 3 000 meter.
I juli reste han vidare till Lettland och Riga där han deltog i veteran-VM i orientering, där han tog guld i både medel- och långdistans i klassen H55. Slutligen avslutade han förra helgen sin ”mästerskaps-turné” med att flyga till Venedig över en helg, för att ta hem veteran-EM-guldet på 5 000 meter löpning på bana, utomhus. Mellan alla mästerskap hann han också med att vinna totalsegern i O-Ringen, men det är inget han nämner.
– Förr tänkte jag alltid att det där med veteranmästerskap ska jag inte hålla på med, det är väl inte så många som deltar. Men jag hade fel. På friidrottens inomhusmästerskap har det varit 4-5000 deltagare och i orienterings-VM brukar det vara runt 8000 deltagare, i åldersklasserna från 35 år och uppåt. Jag tror vi var runt 300 som sprang i min klass i år. Det är riktigt pampiga evenemang och eftersom det är fri anmälan på veteranmästerskap så kan alla som vill, vara med, man begränsas inte av att inte ha landslagstillhörighet – det gör det hela mycket roligare och det blir en bra stämning. Men jag ska inte sticka under stol med att för mig är det allvar när det kommer till orientering och VM, då vill jag verkligen vinna! Jag trodde aldrig jag skulle tävla vid denna ålder, men jag gillar uppenbarligen nervpirret och att ha press på mig själv, jag har precis samma adrenalinpåslag som när jag var elitaktiv. Jag kör samma uppladdning nu som då. Jag går in i min egen bubbla och kollar gamla kartor, ser framför mig hur jag beter mig i skogen, hur terrängen ser ut, tränar i terrängen någon dag innan om möjlighet finns, koncentrerar mig mycket på det mentala.
Idag tävlar han mest mot sig själv och han är tacksam och ödmjuk inför att han fortfarande kan hålla på. Att han får vara frisk. När han var elitaktiv tänkte han ibland att det skulle bli skönt när karriären var över, så han kunde sitta hemma i TV-soffan på helgerna och spela Bingolotto och kanske ta ett glas vin. Det visade sig inte passa honom. Han ville ha nya mål och utmaningar. För sju år sedan trodde han dock att det var slut, när hans hälsena släppte från sitt fäste och han tvingades hoppa på kryckor i fjorton veckor. Idog träning och flitig rehab löste det problemet och han var ganska snabbt ”på banan” igen, så att säga.
Han säger själv att han lever ett lyxliv. Barnen är utflugna och han har all tid i världen att göra det han vill för att må bra: träna och resa. Helst i kombination.
– Träningen är ett måste för att jag ska må bra. Jag blir en ny människa när jag får träna. Allt släpper när jag tar mig ut i skogen.
Han säger sig drivas av nya mål och utmaningar, så vad står då härnäst bakom dörren?
– Nästa år går inomhusmästerskapen (EM och VM) i friidrott i Portugal och Kanada (Toronto) och veteran-VM i orientering går i Slovakien. Jag ser fram emot båda dessa resor, säger han och skrattar.
Någon gång under samtalet nämner han att träningsplaneringen är sisådär… Märkligt tänker jag med tanke på de mål han har, men sedan inser jag att ”sisådär” faktiskt är ett relativt begrepp.
Medaljer till höger och vänster, men hur fort springer han? Egentligen. Tja, det är givetvis olika beroende på banan, men ett färskt exempel är från i lördags då han var 3:a på E16 Run i Vansbro. Segraren var 22 år och tvåan var 29 år. Sträckan var 7 kilometer (eller egentligen 7 350 meter om vi ska vara exakta) och Håkans tid var 24 minuter och 55 sekunder. Det ger en kilometertid på 3 minuter och 24 sekunder. Så snabbt springer han. 58-åringen.
Rekord som innehas av Håkan:
Svenska rekordet inomhus och utomhus på 3 000 meter i klassen H55.
Nordiskt rekord inomhus på 5 000 meter, i H55.
Svenska rekordet utomhus på 10 000 meter, i H55.
Svenska rekordet på 10 000 meter landsväg, i H55.
Därutöver många veteran-VM medaljer i både orientering och friidrott (löpning), tidigare än 2019.
Bästa kilometertid på 10 000 meter: 3.22
Bästa kilometertid på 5 000 meter: 3.13
Bästa kilometertid på 3 000 meter: 3.07