Maria Mattsson är uppväxt med hund, men hade aldrig haft en egen, innan hon och sambon Stefan förra året skaffade Münsterländervalpen Pål. Kombinationen av att bo 50 meter från fjällets fot och att ha en 1½ år gammal (eller snarare ung) fågelhund gör att Maria vistas ute större delen av sin lediga tid.
Jag möts av en snabbt viftade svans och några glada upphopp mot knät – det är Pål som hälsar mig välkommen. Det märks att han är taggad på att få komma iväg, vi ska ut på tur med matte Maria. De har redan varit ute en gång på eftermiddagen, men idag har Pål dragit vinstlotten och får ta en kvällssväng också. På vardagar gissar Maria att hon går tre till fem kilometer varje dag medan Pålsson springer åtskilliga till. Lediga dagar blir det minst 15 kilometers promenad för henne och Pålsson ligger på ytterligare några. Antingen upp på kalfjället via stigar och fint spångade leder eller nere dalgångarnas trollskog.
– Han fullständigt älskar att vara ute, berättar Maria. När vi är hemma så ligger han hellre på gräsmattan utanför lägenheten, än inne. Hellre kyla än värme, så förra sommaren var ingen hit, om man säger så. Det var inte kul att vara ledig på de varmaste dagarna, för varken jag eller Pålsson är vänner med värmen, vi trivs mycket bättre i kylan!
Pål, Pålsson eller Lillröva – kärt barn har många namn. Oftast kallas han Pålsson, bara om Maria måste säga ifrån på skarpen får han heta Pål. Lillröva är ett smeknamn som används när det passar, helt enkelt. Pålsson, matte Maria och husse Stefan är de enda som bor permanent i lägenhetshotellet vid Högis. Under sommarsäsongen är det ibland ensligt, men det är inget som stör Maria eller Pålsson.
– Vi gillar att vara själva, med varandra. Vi brukar ofta gå här, fritt i skogen vid foten av högfjället, alltså inte på någon stig eller led och på tre och ett halvt år har vi hittills aldrig mött någon i detta område. Rätt fantastiskt med tanke på vilken turistmetropol det faktiskt är. Självklart är det skillnad på vintern, men det är ytterst sällan vi mött någon här då heller.
Då ska man veta att det i området ligger en gammal våffelstuga, gömd bland granar och krokiga fjällbjörkar. Den var från början en fäbod och tros vara byggd redan på 1630-talet. Kanske dags för någon driven entreprenör att återuppliva den? I den fluffiga mossan vid fjällets fot har nu de svagt gula löven börjat falla och myrens färg börjar övergå från ljusa till mörkare nyanser. Om Pålsson uppskattar dessa vackra syner är oklart, men att han njuter av sina språngmarscher i skogen är väldigt tydligt. Men han lämnar inte Maria några längre stunder.
– Vi sitter liksom ihop, han och jag. Kanske för att vi är väldigt lika. Båda gillar vi att vara ute i det fria, ibland så länge så vi glömmer att äta och det bekommer oss inte. Han är alltid glad och jag upplever att jag också är det. Jag älskar honom lika mycket som han älskar mig och det är så härligt! Han är det bästa som finns. Förutom Stefan förstås, säger Maria leende.
På vår lilla tur har vi nu hunnit gå över riksvägen och hamnat på den asfalterade vandringsleden Kungsleden, där ljungen breder ut sig runtomkring oss. Utsikten döljs för dagen av dimma, men vanligtvis ser man långt, långt, låååångt, enligt Maria. Hon är helt säker på att även Pålsson uppskattar själva utsikten.
– Ibland beter han sig på ett sätt så man fattar att han njutar av alla platser lika mycket som jag gör. Första tiden när han flyttat in hos oss kunde han bara sitta ute och titta och han stannade upp när vi var på fjället och verkade filosofera. Det gör han än idag, vår lille filosof.
Pålsson stannar aldrig på den asfalterade leden. Han ser till att matte får hålla emot och träna sina armmuskler ordentligt då han ständigt drar i kopplet för att snabbare komma fram till den intressanta lukten som gömmer sig under fjällbjörkarna. Lukten av ripa.
– Jag har inte hunnit med det i höst, men du är det dags – jag måste ta jägarexamen. Han har så mycket jakt i sig så han måste få börja jaga, vi ska följa med några kompisar redan till helgen så han får testa. Jag skulle även vilja testa att tävla i draghundsskidåkning till vintern. Jag har jobbat på Storfjällsgraven i tre vintersäsongen och åker därför en hel del längdskidor. Givetvis med Pålsson som sällskap och han är snabb! Jag är säker på att han skulle gilla att tävla.
Deras favoritspår under vintertid är det som går runt Gruven. Det spåret har en skatebädd där de kan åka, utan att störa andra skidåkare som ”går på tur” i klassisk stil.
Maria är duktig fotograf och särskilt på vintern gillar hon att stanna till på deras turer och fotografera både naturen och Pålsson, gärna i kombination.
– Jag tror att många av oss som bor kring och på fjället gör det just för att vi älskar miljön. Året om. Jag önskar att fler som bor i närheten tog vara på möjligheten att vistas ute i denna fantastiska natur – det är obeskrivbart, det måste upplevas!
Det råder ingen tvekan om att Maria och Pålsson har hittat sitt rätta ställe att bo på. Maria berättar om hur Pålsson brukar uppföra sig när de, efter några kilometers skidåkning, kommer fram till Marias arbetsplats Storfjällsgraven:
– Han är toklycklig! Rusar runt, runt och kryper i snön. Jo, det är sant, han kryper faktiskt i djupsnön, det ser jättelustigt ut. Han hoppar och skäller av glädje, ungefär som att han vill ropa: Hallååååå allihopa – jag är här nu!
I vinter hoppas jag att Maria lyckas fånga detta ögonblick på bild, en given like-raket på instagram.
Maria Mattsson, 24 år från Furudal
Pål ”Lillröva” Pålsson, 1,5 år från Pellannagårdens Kennel i Malung
Instagram: mariamattssons
