Vasaloppsblues

Vasaloppsblues

För tjugotalet år sedan skulle jag förklara vad Vasaloppet var, för en grupp tyska klasskamrater. För att försöka understryka betydelsen av Vasaloppet som fenomen sade jag att vi i Malung, Lima och Sälen delar upp året på fler sätt än i årstider, månader och högtider. Förutom ”före och efter jul/påsk” pratar vi även om före och efter älgjakten och före och efter Vasaloppet. Båda dessa har blivit något av högtider i vårt område, oavsett om vi är jägare eller skidåkare. Eller ingetdera.

Oräkneligt många är vi i denna dalgång som sedan barnsben är uppväxta med att antingen sova i pannrummet på en madrass under nätterna före Vasaloppet, (för att din egen säng är utlånad till en av de tusentals skidåkare som varje år deltar i något lopp) eller med att släppa in samma åkare i startfållan, stå parkeringsvakt eller dela ut dricka i Smågan. Kanske har du gjort både och? Sysslorna som funktionär är naturligtvis betydligt fler än de jag precis nämnde. Ni som vet, ni vet.

Spänningen och förväntan som stiger hos åkarna ju närmare deras lopp de kommer känns även hos oss funktionärer ju närmare huvudloppet man kommer – Vasaloppssöndagen. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag tror att jag delar den känslan med många. Även om man kanske ibland har undrat varför man gör det frivilligt, när klockan ringer okristligt tidigt första söndagen i mars varje år, så glömmer man det lika fort, när man satt sig i bilen, på väg ut på sitt uppdrag. ”Tänk att jag i år igen får vara en del av detta gigantiska världsarrangemang, som betyder så mycket för så många!”

Förberedelser inför Vasaloppsåkarnas ankomst till Smågan.

Det mest fantastiska är att alla insatser som görs, hur små de än må vara har betydelse. Ibland för den enskilde åkaren, ibland för hela arrangemanget, men utan funktionärernas insatser skulle det inte fungera. Något som Vasaloppet också hyllats för otaliga gånger, av dess deltagare, sponsorer och publik. Man är en del av en mycket uppskattad helhet. Förmodligen är det en av anledningarna till att Vasaloppet inte, i lika stor utsträckning som många andra ideella verksamheter, brottas med problemet att få funktionärer att ställa upp. Man gör det inte för att man måste – man gör det för att man vill och för att man är stolt!

Föreläsaren och coachen Kjell Enhager är mångårig deltagare i Vasaloppet och har beskrivit hur han en gång kom till Eldris (9 kilometer kvar till målet) och var fullständigt slut, redo att bryta. Men så kom en liten tjej i 9-10-årsåldern, iklädd ett alldeles för stort plastförkläde och mössan på sned, fram till honom. Hon räckte fram en mugg med blåbärssoppa och sade: ”Åh, vad du ser stark ut”! Bara det lilla och enkla kan rädda någons dag och när man inser det förstår man betydelsen av den insats man gör som funktionär.

Flaggorna vid infarten till kontrollen vajar i vinden.

Kylan biter mer eller mindre alltid i kinderna på myrarna vid den första Vasaloppskontrollen Smågan, tidigt på morgonen. I år får kylan även sällskap av en del vind. De ansvariga vid kontrollen är där någon timme innan alla oss andra och förbereder genom att sätta upp skyltar, hissa flaggorna, plocka fram utrustning och börja blanda sportdryck. Vi som är i tjänst under söndagen hjälps sedan åt med att plocka fram muggar, hinkar, tillbringare och soptunnor. Sedan börjar väntan. Väntan på att åkarna ska komma.

Man småpratar lite med varandra om hur det blir i år när allt är så annorlunda, betydligt färre åkare och betydligt färre funktionärer. Vi konstaterar att det nog ska gå bra. Klockan närmar sig 07.40 och damstarten – någon som lyssnar på radion via sin mobil ropar plötsligt: ”Nu startar de!”. Nu börjar det på riktigt! Alla sätter på sig munskydd och börjar drar sig till sina givna positioner på olika platser i kontrollen. Sjukvården, kokeriet, serveringsborden, SVTs kameramän går till sitt podium och några går till spurtprislinjen där de ska hålla kolla på vilka som åker in i kontrollen på placering 1, 2, 3 , 4 och 5. Till synes från ingenstans dyker som vanligt servicemän upp ur skogen. De har tagit sig dit för att ge dricka till ”sina” teamåkare. Nu hörs en annan röst ropa: ”Herrarna har precis startat!”. Spänningen stiger ännu mer.

Det är knappt man hinner blinka innan elittjejerna har åkt förbi, i riktning mot Mångsbodarna.

Vilken spänning, kanske någon undrar…? Det är ju bara skidåkare, det har man väl sett förr? Nja…inte direkt. Det ÄR en speciell känsla att stå och vänta på täten i världens längsta och mest utmanande skidlopp. Att se målmedvetenheten i dessa elitidrottskvinnor och mäns ansikten och att se hur de kämpar (redan efter 10 kilometer av de 90 de ska ta sig an), det kan man inte se någon annanstans, men…jag säger som Ingemar Stenmark: ”Det är svårt att förklara, för den som inte begriper”.

Efter cirka 25 minuter undrar någon: ”Var är helikoptern?” Om vädret är bra, som det är idag, brukar alltid TV-helikoptern börja höras precis innan TV-skotern syns, längst bort på myren. Då vet man att åkarna är på gång. Men i år lyser den med sin frånvaro. Nåväl, vi fortsätter att spana mot skogsbrynet. ”Där! Nu kommer de!” Och alla är plötsligt på helspänn. Nu ska vi äntligen strax få börja med att utföra det uppdrag vi är här för att göra.

Åkarna, som först synts som myror, växer i storlek ju närmre de kommer. Snart ser man de olika färgerna på dräkterna och med 50-talet meter kvar fram till spurtprislinjen hör man deras snabba andhämtning och knarret av hundratals stavar när de sätts ned i snön, i omedveten synkroniserad takt. De fullkomligt svishar förbi oss. Det går så fort att det nästan är svårt att förstå, det är häftigt att se det på så nära håll.

Just denna Vasaloppsöndag var speciell på grund av pandemin, men den gick i alla fall att genomföra.

Eliten stannar aldrig för att få dricka i Smågan, så under några minuter kan vi funktionärer bara stå och förundras över den enorma urkraft som passerar oss. Sedan är det dags. Dags att langa dricka till så många vi kan, på så kort tid som möjligt. Ett ”vanligt år” är det sällan man hinner titta upp och se vad som händer runtomkring en. Under ett par intensiva timmar ser man mest fyllda muggar, tusentals olika skidor nere vid fötterna, men framför allt: glada och tacksamma åkare. Och då är det värt varenda gång som väckarklockan dragit igång signalen kl. 04, en Vasaloppssöndag.

Högtiderna jul och påsk varar båda över flera dagar. Midsommar får man njuta av över åtminstone en hel dag. ”Högtiden” Vasaloppet däremot varar bara under några timmar. Kanske är det därför det känns väldigt mycket som ett antiklimax när den är över….? Man har väntat så länge på den och så går den så fort förbi. Luften går ur och det känns nästan lite som en besvikelse. Men som med alla andra högtider vet vi ju att de kommer igen. Om ett år. Jag har redan börjat räkna ned, men idag tillåter jag mig att känna lite Vasaloppsblues.

(Kjell Enhager tog sig de 9 sista kilometerna till målet. Red. anm.)