Stensjön är fylld med dala-raukar

På Gotland finns det raukar, ett geologiskt vittringsfenomen som bildas när relativt mjuka bergarter vid stränder eroderas av det omgivande havet och en hårdare kärna av kalksten blir kvar. På fjällkammen ovanför Lindvallen ligger Stensjön. Vid en första anblick av sjön är det nästan så man skulle kunna tro att man hamnat på Gotland. Stranden och stora delar av ytan är fylld av det som ser ut som en massa små-raukar (dala-raukar kanske?!). Fast det är naturligtvis inga raukar. Det är stenformationer i olika bredder, höjder och tjocklekar byggda av människohänder, stora som små.

Antingen tar man stolsliften upp till toppen av Gustav-backen och börjar där den korta vandringen på cirka 1,5 kilometer fram till Stensjön. Alternativt tar man bilen till baksidan av Lindvallen (infart mot Sälfjällstangen, strax söder om Högis). Därifrån blir vandringen nära en kilometer längre, längs med en fin grusväg.

Att ta en promenad till Stensjön har blivit mycket populärt de senaste åren och under sommarhalvåret färdas en strid ström av fotgängare, löpare och cyklister dit, varje dag. Både långa och korta ben klarar med lätthet av att ta sig fram utan problem, lite stenigt är det här och var och även lite blött, men spänger och små, snabba blickar ned mot backen, löser det eventuella problemet.

Stensjon_picknick

På vägen fram mot sjön njuter man av en vidunderlig utsikt över Sälenfjällen och känner man till Västerdalälvens dalgång en smula kan man roa sig med att gissa vad det är man ser på håll. Även de som normalt sett inte är badkrukor funderar nog en och annan gång innan de får för sig att bada i Stensjön, men att doppa fötterna för att ta sig ut några decimeter och bygga en ny stenformation i vattnet, det kan kanske till och med de mest inbitna badkrukorna tänka sig. Bland barnen, i alla fall. 

stenbygge_stensjön

Det bästa med en tur på fjället är väl ändå matsäcken eller fikastunden. Att sitta där tillsammans med familj eller vänner, slå sig ned på marken, luta sig tillbaka mot den mjuka ljungen och studera formation efter formation och filosofera över hur i allsin dar någon har lyckats att få till just den höjden eller den formationen, på just det stället? Bara fantasin sätter gränser för hur länge barnen bygger nya formationer och roar sig runtomkring sjön. Allt medan du som vuxen njuter av den sista kanelbullen i påsen.