Malin, Jeanette och Lars-Olof fixade Hemmavasan Ultra 90

Malin Halvarsson och Lars-Olof Jönsson från Malung, tillsammans med Jeanette Skoog från Yttermalung sprang i lördags de 90 kilometrarna mellan Sälen och Mora i första (och enda?) upplagan av Hemmavasan. Före loppet hade de inte tränat tillsammans några nämnvärda sträckor, men klarade ändå sträckan galant. Vi fick en liten pratstund med Malin, som var rätt så tagen av upplevelsen.

Hur kommer man på idén att genomföra ett sådant här extremt lopp?
– Ja, man är väl idiot…, säger Malin och skrattar. Man vill ha en utmaning att träna till. Gärna en som man kanske inte tror att man klarar av. Jag sprang Ultra 45 förra året och behövde en ny utmaning inför detta år. Jag ville se vad kroppen klarar av, utmana den. Det var lite tråkigt när vi fick höra att det ”riktiga” loppet ställdes in, men även om det inte hade blivit en Hemmavasa, så hade jag kört på något vis ändå, när jag hade tränat så mycket inför det. Så här i efterhand så kanske det till och med var ännu roligare att genomföra det på detta vis eftersom vi hade alla nära och kära med oss. Totalt tror jag det var runt 25 personer i teamet som följde med oss i spåret. Var fjärde till var femte kilometer stod de med vätska, bananer, chips och godis. Utan dem hade det aldrig blivit samma positiva upplevelse som det nu blev!

Till start! Jeanette Skoog, Malin Halvarsson, Mattias Eichelkraut och Lars-Olof Jönsson vid start. Mattias var anmäld till UV45 och sprang med teamet fram till 53,5 km. Foto: Niklas Johansson

Malin berättar att det var 10-talet löpare som startade tillsammans med dem på startplatsen i Berga by, vid 5-tiden på lördagsmorgonen.

Trots få gemensamma träningstimmar i löparspåret blev Malin, Jeanette och Lars-Olof en homogen grupp, som höll ett jämnt tempo, peppade varandra och sprang tillsammans hela sträckan. Malin hade inte följt något bestämt träningsprogram för just ultran utan gått på känsla, vad som kändes bäst för stunden. Som längst hade hon tränat 30 kilometer i ett sträck och några helger 20 kilometer på lördagen och ytterligare 20 på söndagen. Totalt hade hon cirka 165 mil i benen (i år) innan starten gick i lördags.

På väg... Foto: Inga-Lill Skoog

Hur kändes det då att springa in under målportalen i Mora?
– Det är nästan så jag gråter när jag tänker på det. Man är helt slut både mentalt och fysiskt. Min dotter Emma sprang med oss sista två kilometrarna och på upploppet anslöt även min son Kalle. Då kom alla känslorna…att springa gråtande är inget jag rekommenderar, för det är drygt! På slutet låg känslorna utanpå huden. Det var lycka och stolthet! Jag var så nöjd över att ha klarat av det efter allt slit innan.

Jobbigaste delen av utmaningen visade sig bli de sista 13 kilometrarna, då de visste att de snart var framme, men varje kilometer gick så himla långsamt och kändes som en mil, berättar Malin. När de ibland stannade för att gå var det som att dra igång ett lok när de skulle börja springa igen…tungt, tungt. Så här ett par dagar senare känns det i benen…

17 kilometer kvar. Humöret är på topp! Foto: Malin Halvarsson

– Det är lite stelt när jag ska sätta mig ned eller gå i trappor, men jag lever på ruset att jag klarat det! Det var en så häftig känsla! Jag tänkte på Stina Nilsson då och då under loppet – hur hon tränar för att uppnå något…och att sedan klara av det. Jag hade ingen förväntan eller aning om vilken tid det skulle bli – mitt mål var bara att ta mig till Mora, om det sedan tog 12 eller 14 timmar spelade inte någon som helst roll. Vi klarade det på dryga tolv timmar och jag är så in i bomben nöjd med vår prestation och tid. Jeanette förbättrade sin tid med över en timme från i fjol och ”Jönsson” hade säkert kunnat springa fortare, men han valde att hänga med i vårt tempo.

Det tar säkert emot för en träningsvan tjej som Malin, men nu har hon lovat sig själv att inte träna på en hel vecka, utan låta kroppen ta igen sig ordentligt. Hon kanske tar någon promenad på sin höjd, men tränar inte igen, förrän kroppen tillåter.

Nu har du klarat din utmaning – är du nöjd med det, eller är du sugen att göra det igen?
– Om jag får samma supporterteam på vägen, så är svaret tveklöst: Ja!

I mååååål! We did it! Foto: Camilla Klingstam