En stunds action på miniatyrvelodromen i Mobyn

Se filmklipp längst ned på sidan.

Är den grusade och kringelkrokiga velodromformationen på Mobygärdet (mittemot JOFA i Malung) en BMX-bana? Eller är det någon typ av träningsbana för ponnyhästar? Ingetdera! Det är en träning- och tävlingsbana för radiostyrda bilar.

Banan används av medlemmarna i Malungs lokalsektion för Motorförarnas Nykterhetsförbund. De är ungefär 30 utövare, men alla är inte aktiva hela tiden. Entusiasterna träffas varje torsdag och ibland även på helgerna och de brukar vara 5-10 personer. Under slutet av 80-talet var föreningen väldigt aktiv och körde mycket inomhus i idrottshallar, men den verksamheten lades i malpåse för tiotalet år sedan. En nytändning kom i slutet av september förra året när Lars-Olof ”Ola” Eriksson köpte sin första bil och ville ha en bana att åka på:

– Vi byggde helt sonika en bana bakom mitt garage här på Mobygärdet och finansierade den genom egna arbetsinsatser och sponsorer. Jag har ett eget åkeri och så fick vi mycket hjälp från Backselens grus, berättar Ola.

Markus Eriksson, Mattias Persson, Mikael Fredriksson, Magnus Eriksson och Lars- Olof ”Ola” Eriksson.

Föreningen har även aktivitet inomhus och den säsongen startar den 4:e oktober, då de träffas i Blomsterbäcksskolan varannan söndag, vid sex tillfällen. Klubben har ett antal bilar till utlåning för de som vill komma och prova på. På utebanan kan alla storlekar på bilar köras, även större fyrhjulsdrivna ”truckar”. Inomhus kör man lite mindre bilar av främst off-road-typ, av utrymmesskäl. Emellanåt träffas en del medlemmar på andra dagar och servar bilar och ibland bygger de nya bilar och radiostyrda lastbilar i MHF-lokalen på IOGT/NTO-gården.

Full koncentration på den lilla läktaren.

Självklart kan man tävla även i denna sport. De flesta som kör just nu är vuxna, men de hoppas på att fler ungdomar vill börja. En av föreningens unga, aktiva medlemmar är yngst i Sälenserien (lokal serietävling) och han är framgångsrik där – det är Olas son Markus:

– Det är fler ungdomar som kör inomhus. Jag kör båda varianterna och tycker det är jätteroligt! Tävlingarna körs om fyra varv och snabbast vinner. Att vara själv på banan och köra är inte så kul, men är man fler blir det riktigt roligt. De stora utomhusbilarna har bättre dämpare och är lite lättare att köra eftersom de är fyrhjulsdrivna.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Att styra en radiobil kräver precision i fingerspetsarna - bokstavligt talat.

Vi står på den lilla förarläktaren bredvid banan och ljudet är precis som på vilken motorsportbana som helst, bara lite lägre decibel. Hastigheten ligger på 50-60 kilometer i timmen, vilket gör att det smäller ordentligt lite då och då när bilarna kört för snävt in i 180-graders-kurvorna och krockar. Då vill man inte stå i vägen.

– Bilarna tål enormt mycket, mer än man tror. Det är lätt att bli förvånad. De som vill kan köpa en bil med blank kaross som de målar och pimpar själv, eller så tar man den enklare, mindre konstnärliga vägen och köper en som redan är stylad, skrattar Magnus.

Förr var det mer vanligt med byggsatser, idag köps mest färdiga bilar. En radiostyrd bil kostar allt från 2 500 till 10 000 kronor, men oavsett prisklass på själva bilen så handlar det ändå mest om att ha rätt däck till rätt underlag. Det är också till ens fördel om man har tungan rätt i mun…

För en del (läs: skribenten) spelar det nog i och för sig ingen roll om bilen har bästa däcken och underlaget är optimalt, de missar kurvor och lyckas styra av raksträckor ändå. Att köra radiobil kräver en stor dos precision i fingertopparna och timing för att kunna manövrera fjärrkontrollen. Vissa har det. Andra har det inte. Men det är klart: träning ger färdighet.

Än så länge kör de utomhus, men snart börjar inomhussäsongen.