Att möta morgonen på fjället

Reportage ur tidningen Sälenweekend nr. 3, 2020

Du är ledig. Du är på semester och det ska bli så skönt! Du kommer att umgås med familjen eller med vänner. Kanske lagar ni god mat tillsammans och myser i stugan eller testar någon av alla eminenta restauranger som finns i Sälenområdet. Luften sägs vara stärkande i fjällen och du längtar efter att känna fartvinden över ansiktet när du åker nedför pisterna. Du ser fram emot sovmorgon, varje dag, hela veckan. Just här skulle vi vilja be dig stanna upp i dina dagdrömmar för en sekund och ge dig ett tips. Skippa sovmorgonen! I alla fall en dag. Vig en morgon under din fjällsemester till att se när dagen vaknar uppe på fjället, under en längdskidtur. Vi lovar – det kommer att vara värt det! 

Klockan är någon minut i nio på morgonen när jag svänger in på parkeringen nedanför restaurang Appetito, en bit nedanför Högfjällshotellet. Bucklorna i den hårda isen under bilen skapar ett knastrande ljud, när däcken rullar fram. Rakt framför mig ser jag fjällets kam och precis ovanför syns fortfarande nattens måne, på den svagt rosaskimrande gryningshimlen. Redan nu är det tydligt att morgonen är vacker. Och bättre ska det bli. Kvällen innan har jag kollat upp dagens väder, via flertalet väderappar för att vara säker på bra förhållanden. De visade alla minus fyra grader och sol. Perfekt!

Jag lyfter skidorna ur bilen. Jag har vallat med mjuk valla, på gränsen till klister. För den oinvigde betyder det: kladdiga skidor. Jag gillar det inte, men det är en nödvändighet för att få fäste i snön som igår kväll var fuktig och precis har frusit till. Jag möter upp min skidåkarkompis för dagen, pappas kumpan Janne från Lindesberg. Han hyr en stuga i närheten över helgen och ville gärna haka på. Han tillhör de längdåkare som valt att köra med ”skinnskidor” eller skin-tech-skidor som har ett litet konstgjort pälsstycke på undersidan, vilket gör att skidorna fäster. Just idag är jag lite avundsjuk på hans val där jag står med mina kletiga varianter, som efter min något ovarsamma hantering gjort att mina handskar klibbar fast i allt jag tar i… Janne konstaterar glatt:

– Det blir en fin morgon idag!

Det är sannerligen ingen överdrift. Det har blivit en del skidturer genom åren och denna visar sig bli en av de finaste någonsin. Åtminstone vad gäller vyerna, för spårkvaliteten lämnar en hel del att önska denna dag. Så låt oss lämna det därhän.

Underlaget är lite isigt och därmed supersnabbt, vi känner oss som värsta storfräsarna där vi i princip bara står och petar med stavarna och ändå går det fort som bara den. Så fort i de första nedåtluten, att det nästan känns lite läskigt. Snart kommer vid dock till en brant knix uppför fjällfoten och vi konstaterar att vi förmodligen får lov att ta av oss skidorna här och gå ner, på vägen tillbaka. Men det gör oss ingenting. Efter knixen kommer vi till en korsning där vägvisarna ger oss valet att antingen åka till Hemfjällsstugan eller till Storfjällgraven. Det är lite kortare till Storfjällsgraven och då vi båda har andra planer för resten av dagen väljer vi idag det kortare alternativet.

Nu börjar de fina motluten uppför fjället. Inte för flackt, inte för brant, utan alldeles lagom. Varje diagonaltag är en ren njutning, både för den som åker tekniskt och för den som turåker. Vi omges av ett vinterlandskap som är så vackert att det nästan gör ont. Spåret går i en dal och på båda sidor om oss reser sig de majestätiska, vitklädda fjällväggarna. Man känner sig väldigt liten. På ett bra sätt. Jag stannar till då och då för att dokumentera det vackra med kameran, men hur det än är så blir det aldrig detsamma som att vara på plats. Så är det bara. Genom att se en bild kan du inte känna den (faktiskt!) behagliga kylan mot kinden eller höra vinden…just det vinden – var är den? Idag, eller i alla fall nu på morgonen, är vinden förvånansvärt snäll och lyser helt med sin frånvaro. När ljudet från Jannes stavtag försvinner en bit bort, under tiden jag knäpper några bilder, kommer jag på mig själv med att lyssna på ”The sound of silence”. Det är mäktigt kan jag lova. Sådana tillfällen är lätträknade i fjällvärlden, men desto mer uppskattade när de väl inträffar.

Spåret lutar nu lätt nedför, pulsen sjunker och återigen kan vi bara stå och njuta på skidorna. Vår tidsplanering visar sig träffa mitt i prick för på vägen ned i den flacka delen av fjällravinen möter vi nu solen och dess uppgång! Tänk dig sådana där bilder man bara såg på vykort förr i tiden. Vykort som numera är ersatta av filtrerade bilder i instagram- och Facebookflöden. Men det här är på riktigt och det är magiskt! Den sista lilla biten in mot den timrade fjällstugan vid Storfjällsgraven står jag nästan på ändan för jag är så upptagen av att beundra den näst intill sagolika omgivningen. Jag lyckas ändå hålla mig på benen och ser den alltid lika roliga skylten på stugväggen – där står: Storfjällsgraven 1. Om vi nu skulle tvivla på att vi hamnat rätt.

Vi är först på plats för dagen och efter att ha njutit av den storslagna utsikten från verandan en stund välkomnas vi i luckan av ett piggt och glatt ansikte som visar sig tillhöra Martina Wetterskog. Hon och hennes kollegor turas om att serva gästerna i stugan under hela säsongen. För att få med sig allt det de erbjuder i serveringen har hon anlänt en stund före oss, med skoter och släde. Hennes hund Marley hälsar på oss medan vi beställer varm choklad (med grädde givetvis) och lite tilltugg. Inne i stugan sprakar det redan från elden i flera eldstäder och vi slår oss ned på varsin fårskinnspäls med vårt fika. Det smakar riktigt gott. Inte bara för att det stillar sötsuget med råge, utan även för att miljön är precis så där genuin som man föreställer sig att det ska vara när man tar en fika i fjällen.

Vi småpratar lite om hur vi ska göra på tillbakavägen då föret är så snabbt och spåren så skröpliga, en olycklig kombination. Trots att vi är i slutet av januari kommer vi fram till att det efter den senaste tidens osannolika mildväder faktiskt borde vara skare (!) under det tunna lagret av nysnö. Kanske ska vi prova att åka bredvid spåret, på skaren…?!

Vi avbryts av en syn som dyker upp i fönstret utanför. Tre hundspann med besättning och passagerare är på väg in mot stugan. Snabbt är vi på fötter och går ut för att välkomna dem. Glada hundskall ekar en kort stund i dalen tills de parkerat vid sin invanda plats och hundarna lägger sig bekvämt tillrätta för en stunds välbehövlig vila. Passagerarna promenerar in i stugan till de värmande eldarna.

Med den nu uppstigna solen i ögonen beundrar vi utsikten någon minut till, tar ytterligare några bilder och börjar dra oss hemåt. Vi tar samma väg tillbaka och tack vare att solen börjat värma snön går det inte riktigt lika fort, men ändå för fort. Att åka utför, utan spår, på fjäderlätta längdskidor är långt ifrån samma sak som att glida utför en pist med tunga, stabila slalomskidor. Det kräver en del av både balans och benmuskler. Därför är vi först lite tveksamma till att vår plan är så genomtänkt, men vi bestämmer oss ändå för att göra som vi diskuterat innan: vi ställer oss helt enkelt utanför spåren, på skaren och börjar på lätt darrande ben glida ner…

Det tunna ytskiktet av snö gör att farten bromsas, en känsla av stabilitet infinner sig och modet växer. Framför oss ligger nu en flera kilometer lång och öppen fjällsluttning, där vi kan åka slalom mellan de låga granarna och fjällbjörkarna. Det är underbart och bland det roligaste jag gjort på ett par längdskidor! Efter några hundra meter är jag nära att brista ut i Ronja Rövardotters vårskrik, men jag biter mig i tungan för att inte locka ut fjällräddningen i onödan.

Vi är nere vid första korsningen igen på ett kick. Här börjar vi nu möta rader av de skidåkare som tagit sovmorgon, bland annat Mette och Nils Alesund. De äger en stuga i närheten och går ofta på tur till Hemfjällsstugan, dit de nu är på väg. De slår fast:

– Det blir en fin dag idag!

Det har de helt rätt i. Men frågar ni mig så var morgonen snäppet vassare.