Hans och Karin Holmström är paret som under många åkt jojo mellan Sälen och Västkusten, men nu har de bestämt sig en gång för alla: De stannar i Sälen. I juni tog de över det gamla SMU-gården i Transtrand, som de nu gjort om till pensionat och Bed & Breakfast och döpt om det till Sälengården. Efter att ha bott på Västkusten de senaste 12 åren är det nu tredje gången gillt de flyttar hit, så nu är det stopp. Eller…?
Kännetecknande för entreprenörer är att de har ett driv, en vilja att hela tiden komma framåt och utvecklas. Och driv, det saknas verkligen inte hos Hans och Karin. Att driva olika saker har blivit en livsstil för dem. De har drivit allt från pensionat, hotell, restauranger, skoterturer, agenturer för båtar och skidor till nattklubb och biodling. Jag undrar: finns det någonting ni inte har gjort?
– Nja, vi har provat på det mesta faktiskt och däremellan har vi passat på att resa och se världen. I 12 år drev vi hotell, krog och båtturer på en ö utanför Fjällbacka. Där sträckte sig säsongen från april till september, vilket betydde att vi var lediga på vintrarna och då reste vi så mycket vi kunde, runt om i världen. Bland annat reste vi i husvagn i sex månader, runtom i Europa. Jag tror att vi hann med 17 länder totalt. Vi hann faktisk tröttna lite på det, så efter att vi avvecklat verksamheten på ön var vi på ett kalas här uppe i Sälen och kände att vi tillhörde sälen och ville tillbaka.
Hans är inbiten Göteborgare, fyllda 75 och Karin är nybliven 70-åring, ursprungligen från Östersund. Även om Hans älskar havet och har seglat väldigt mycket genom åren (bl.a. i VM), blev han less på att Västkusten var så ”dött” på vintrarna. Karin likaså. Det är en av anledningarna till att de, gång på gång, flyttat tillbaka till Sälen.
De hamnade i fjällvärlden redan 1977 då de köpte och drev skidanläggningen Kittelfjäll, i Norrbotten. Innan dess jobbade Karin på resebyrå och sålde resor till fjällen. 1982 hamnade de i Sälen då de köpte det som då hette Tangen, idag hotell Bügelhof. I och med byggboomen i mitten av 80-talet, då de flesta fastigheter köptes upp av byggföretag valde de att sälja för Hans hade fått en ny idé! Idag är guidade skoterturer vardag på de flesta anläggningar på fjället, men det var de inte då. Hans och Karin var först ut med att erbjuda detta till besökarna i Sälen.
– Folk tyckte jag var en idiot, det var väl ingen som ville åka skoter på rad?! Jag lyssnade inte på dem utan köpte 11 skotrar och började med skoteruthyrning och turer med färdledare. Det var succé direkt och gick jättebra, men sedan kom vintern 1990…kommer du ihåg? Inställt Vasalopp och knappt någon snö alls. Vi hade då dessutom en agentur för skotrar, sålde inte många den vintern… Omsättningen sjönk med över 1 miljon kronor. Utanpå det kom en räntehöjning på 25%. Tufft läge, kan man säga.
Tack vare sin entreprenörsanda, en hel del ”jävlar anamma” och en nystartad skaldjursförsäljning som förde dem åter till Västkusten, klarade de sig ur krisen. 1996 hamnade de i Sälen igen då Hasses Krog i Sälens by blev till salu och de köpte den. Förutom krog och hotell startade de även nattklubb och serverade under några år 1200 luncher på Vasaloppslördagen innehållande bland annat 1,5 ton pannkakor. Det var kö från deras restaurang ner till Schell i Sälens by och de var tvungna att låna in frysboxar från flera jaktlag i trakten för att kunna förvara all mat, under Vasaloppshelgen. 2004 var de så åter tillbaka på Västkusten i Hamburgsund för att nu ha hamnat i Sälen igen. För gott.
– Ja, vi ser ju Bompabacken här rakt över älven så vi har nära dit. Fast vi kanske hellre startar ålderdomshem här i Sälengården för likasinnande, gapskrattar Hans.
De bestämde sig tidigt för att traditionellt pensionärsliv inte var deras grej. De är tacksamma för att de får vara friska och krya och de är ständigt aktiva, något de inte tänker sluta med. I vintras, innan de tog över Sälengården, var de anställda på Storfjällsgraven hela säsongen och i sommar har de renoverat, huggit ned träd för att göra huset mer synligt för turister, målat, fixat och donat i pensionatet. De har ansökt om serveringstillstånd och har som ambition att Sälengården ska bli ett stamställe för Trandstrands- och Sälenbor, dit de kan gå för ett gott mål mat och en öl. En social plats, året om.
Ovanför dörren till entrén sitter en skylt som har hängt med paret i många, många år. Där står Carl Larssons kända devis, fast lite omgjord: Välkommen kära du, till Hans och hans fru. Man förstår varför när Karin berättar:
– När folk kommer hit så ska det kännas som att de kommer hem till oss och hälsar på, som att de blir en del av vårt hem. Vi hade en gäst härom veckan som fiskade och hade under dagen fått en Regnbågslax på 3,5 kilo. Vi hjälpte honom att tillaga den och sedan åt vi middag tillsammans med honom och ytterligare en gäst – precis så vill vi ha det! I somras fick vi en recension på Facebook av en gäst som skrev att bo hos oss var som att komma hem och hälsa på hos farmor och farfar – det känns gott i hjärtat.
Vad är det speciella med Sälen – varför har ni hela tiden valt att komma tillbaka?
– Här finns så mycket goa människor. Folk är positiva och hjälper alltid till, det är så härligt! Man kan knacka på hos grannen och sätta sig och dricka en kaffekopp tillsammans, det gör du inte i städerna. Det ska kommas överens om en tid, bjudas på fikabröd osv, det behöver inte vara så avancerat! Det viktiga är att man träffas och umgås och det gör man här. Den här bygden lever också hela året om, vilket vi saknade på Västkusten, säger Hans och Karin fyller i:
– Här kan jag sysselsätta mig, utöver pensionatet, med något hela tiden om jag vill. Jag kan åka på bussresor med väninnor, gå på yoga och så vidare och så vidare – det anordnas alltid någonting. Och klimatet – jag älskar det! Och naturen, ta bara den magiska dimman som låg över åkrarna i morse, så otroligt vackert.
De må vara infödd Göteborgare och jämtlandsjänta, när du hör dem prata, men känslan är ändå att Sälen finns i själ och hjärta – de bjuder på vaniljglass med varma hjortron, bara en sådan sak. När de bodde i Sälen 1982 trodde de att expansionen av området nått sin topp, Gubbmyren var det största de hade sett. Denna bild har totalt förändrats under åren.
– Det kommer att hända mycket här under de närmsta 10 åren och om 30-40 år kommer det att vara en mindre stad här. Folk i storstäderna kommer inte vilja bo kvar, de vill ut till landsbygden och få lugn och ro, tro mig, säger Hans.
Jag tror honom och tänker på en slogan som kommunen, innan namnbytet, använde sig av för ett antal år sedan: ”I Malung springer vi inte i rulltrapporna. För vi har inga.”