Reportage ur tidningen Sälenweekend nr.5, 2020.
Det fläktar till när Henry öppnar dörren och det känns nästan som att mötas av historiens vingslag när man kliver över tröskeln till kvarnen i Femtå, strax norr om Ambjörby, i norra Värmland. Det gamla trägolvet, som delvis är original från 1924 knarrar gemytligt under fötterna och rakt fram i blickfånget hänger den senaste mjölnaren Viktors gamla mjölnarrock från mitten av 50-talet kvar på en galge. Man kan lätt tro att man är i en utställningslokal i Skansens hantverksby med all tillhörande rekvisita. Skillnaden är bara att alla maskiner, verktyg och kläder här används på riktigt, varje dag. Året om. Dessutom avslöjar Henrys väl tilltagna Sysslebäcksdialekt att vi befinner oss långt, långt från nollåttornas hemmakvarter.
Henry var hjärtligt less efter 17 år som byggnadsmålare. Han ville göra något annat och spånade på att pressa linfrön till olja. Det var dock svårt att få tag på stora mängder linfrön så han beslöt att fråga mjölnaren William i Stöpafors Kvarn, om han hade kännedom om var det kunde finnas. En dag stannade han till vid kvarnen för att fråga och blev kvar i över två timmar. Han fick inget svar på sin fråga, men väl en noggrann demonstration av kvarnen och alla dess maskiner. Ett par månader senare bestämde sig Willam för att hans sista dag som arrendator av kvarnen var kommen och sökte någon ny. Henry såg sin chans och tog den, men inte utan att först ha blivit varnad. De övervägande röda siffrorna var ingen vacker syn…
– Det gick inte så bra för kvarnen då, men jag kände att jag var bara tvungen att ge det en chans. Jag hade en och en halv månad på mig att gå bredvid som lärling och ta kontakter med kunder, leverantörer och Livsmedelsverket. Efter den tiden tänkte jag: Vad fan har jag gett mig in på…
Kanske tänkte han då tillbaka på när han var runt fem år. Han har en stark minnesbild av hur han under en fiskekväll, arrangerad av Petter i Boa (gammal lanthandel i Höljes, norra Värmland) får prova den klassiska nävgröten, eller ”Mutti” som den kallas i värmländsk folkmun, och fläsk. Han minns exakt konsistens, smak och doft. Han gjorde det till sin utmaning och mål att återskapa ett mjöl som kunde åstadkomma exakt det han kände och smakade då.
– Något år senare fick jag höra från några äldre här i bygden att ”Nu smakar det som det ska”, vilket var ett fantastiskt bra betyg. Jag slet ont de första åren, jobbade klockan 07–23 från måndag till måndag, tog banklån och ”nallade” från egna besparingar för att få det att gå ihop. Det gick faktiskt med vinst redan första året och jag höjde både produktion och omsättning.
Att mala mjöl är ett hantverk, som vilket annat som helst. Precis som andra hantverk värdesätts måste man även göra med mjöl, som mals i en gammal klassisk kvarn, menar Henry.
– Det är ett hantverk och det måste få kosta. Det tar lång tid att producera och innehåller flera olika processer. Gör du fel i något steg på vägen – fel temperatur när du rostar havret i den vedeldade ugnen till exempel, så är det kört. Det kräver handpåläggning i varje moment. Och det går åt en hel del ved…jag tror att folk har svårt att förstå hur mycket.
Henry lyckades förhandla upp priset med en storkund, en nödvändighet för att kunna överleva. Efter att ha fått riktigt bra snurr på verksamheten kom ett bakslag i slutet av 2018. Ägaren av kvarnen hade bestämt sig för att säga upp arrendet och låta barnbarnen ta över – Henry blev uppsagd och var i princip tillbaka på ruta ett.
Trägen vinner heter det ju – eller ska man kalla det värmländsk envishet? Dessutom en rejäl dos vilja och en stark tro på projektet från den lokala ”Fryksdalens Sparbanks” sida. Henry satte igång att leta efter en ny kvarn där han kunde fortsätta, men varken de eller deras reservdelar växer direkt på träd i det moderna Sverige…
– Efter ett digert detektivarbete, lite Uppfinnar-Jocke-lösningar, många förhandlingsvändor, telefonsamtal, besök och möten senare kunde jag, ungefär tio månader efter uppsägningen arrangera invigning av min alldeles egna ”Femtå Qvarn” här i Ambjörby. Det var över 700 personer här – jag gissar att Carl-Jans närvaro drog – och det var en underbar känsla!
Passande nog hade han året innan, trots att han lämnade in ansökan för sent, lyckats vinna (!) ett aktiebolag genom att övertyga en jury med investerare att det skulle gå att leva på att producera skrädmjöl på ett gammaldags, hantverksmässig vis. Han verkar själv tycka att det är smått ofattbart hur det gick till, men icke desto mindre är det ett faktum.
Maskinerna i Femtå hade stått still i över 50 år, men de var intakta. Det krävs fortfarande en hel del inställningar innan allt funkar exakt som Henry vill att det ska göra. Han kunde leverera sina första påsar runt jul förra året och efter påsk i år var leveranserna på en godtaglig nivå, men hans mål är ännu inte nått.
– Målet är att tillverka 3 600 kilo i månaden så småningom, runt 50 ton per år. Just nu är efterfrågan större än vad jag kan få fram och det är positivt. Jag hoppas att folk har tålamod, jag jobbar på sakta men säkert. Tanken är att anställda någon eller några medhjälpare så snart maskinerna är färdigtrimmade och allt flyter på. Jag vill också öppna upp en liten butik här i kvarnen framöver, där man kan stanna till och handla samtidigt som man beskådar Femt(å)fallet, femte största fallet i Sverige, som ligger ett stenkast härifrån.
Henry har i stor utsträckning bidragit till att göra det klassiska skrädmjölet till en populär och nästintill ”hipp” produkt i butikerna runtom i landet. Ny grafisk profil och intresset från mat- och bakningstidningar har till exempel gjort mjölet populärt även hos de yngre generationerna, tror han.
Under 60-talet fanns mjölet främst i Värmland och det var en säsongsbetonad produkt. Idag är användningsprocenten för ”Mutti och fläsk” mindre än för bakning och matlagning och leveranserna till stora grossister och även Skansen stannar inte längre vid ett fåtal.
– Jag ser helst att folk köper en påse eller två och bakar själva, inte att stora bagerikedjor börjar göra skrädmjölsdrömmar. Jag önskar att skrädmjölet får fortsätta att vara en helt unik produkt. Skulle det börja massproduceras kommer hantverket att dö ut.
På ”kammaren” som Henry kallar det lilla utrymme där han väger och packar mjölpåsarna, hänger flera tavlor. En av dem föreställer en av de allra första producenterna av skrädmjöl, ingen mindre än Selma Lagerlöf. Produktionen av ”Mårbacka Havrekraft” skapade sysselsättning för gårdens och bygdens folk och såldes runt om i Sverige. Ett tag såldes det till och med på export till Amerika. Det sägs att Selma själv började varje morgon med en tallrik skrädmjölsvälling, prydd av gräddrosor.
Ett besök hos Henry i hans kvarn är väl värt ett stopp på vägen, eller till och med en avstickare. Beskåda de uråldriga, men väl fungerande maskinerna och fascineras över hur väl mekaniken fungerade då. Och än i dag. En engagerad mjölnare ger dig alla detaljer i framställningen, från rostningens ideala temperatur till den optimala konsistensen och utseendet på slutprodukten. Trodde du att vikter, redskap, flaskor med mera i fönstren och på hyllor placerats där med utstuderad planering? Fel. Det står där, precis som de gjorde för över 50 år sedan, Henry har inte flyttat på dem. Inte ens på almanackan från 50-talet som hänger bredvid mjölnare Viktors mjöldammiga rock.
Skrädmjöl
är havre som rostats i vedeldad ugn. Efter rostningen skalas (skräds) havret och kärnorna mals på stenar. Det har sitt ursprung i den finska invandringen under 1600-talet. Smaken påminner om mandel och färgen är tack vare rostningen något mörkare än vanligt vetemjöl. Det är faktiskt glutenfritt, tro det eller ej. I modern tid används det flitigt i bakning och matlagning och mindre till välling och gröt, som är de klassiska användningsområdena. Havret till Femtå Qvarn köps från Walums Gård i Vålberg. Skrädmjölsdrömmar till en kopp nybryggt kokkaffe är Henrys favorit!
Femtå Qvarn
Byggdes av Stret Johan 1924 i Mörbacka och var vattendriven. Johan utvandrade till Amerika där han forskade i att odla majs. Han återvände senare till sin kvarn i Sverige och drev den fram till 1932 då båttrafiken i Klarälven lades ned och han gick i konkurs, vilket ledde till att banken tog över kvarnen. 1938 revs kvarnhuset, men själva kvarnen flyttades till ett nytt hus intill den nya vägen, där det ligger än idag. Senaste mjölnaren hette Viktor och var verksam från mitten av 1940-talet fram till 1973, då han en dag gick ut ur kvarnen, låste dörren och aldrig återvände. Under Viktors tid blev kvarnen elektrisk och den sägs vara den första i Sverige att drivas på det viset.
Skrädmjölsdrömmar
(20 småkakor)
75 g smör
2 dl socker
1,5 dl skrädmjöl
1 dl vetemjöl
1 tsk hjorthornssalt
1 tsk vaniljsocker
1. Skär det rumsvarma smöret i kuber.
2. Blanda alla ingredienserna till en kakdeg på bakbordet eller i matberedare.
3. Dela degen i två längder och dela varje längd i tio delar, som rullas till små bollar.
4. Lägg bollarna på en smord plåt och platta till dem. Grädda i ugn, 160 grader i 15–20 minuter.