2014 flyttade Moa och Björn Källén till Sälen, från Trysil där de jobbade i många år. Björn fick jobb som logistikchef på Skistar och Moa pluggade till lärare samtidigt som hon jobbade på Ungärde skola. De kommer båda från landsbygden i södra Sverige och längtade efter att åter bo på landet. Dessutom började de sakna svenska traditioner. Efter ett år i lägenhet på ”hyllan” i Sälen hittade de en gård i Torgås, dit de flyttade för att förverkliga en av sina drömmar – att ha en vallhund. För att kunna ha en sådan måste man ha får, alltså blev huset med tillhörande byggnader och ytor en fårgård.
Under närmare tre år levde de ett hektiskt liv med två heltidsjobb, fåruppfödning, stuguthyrning på gården, jobb som deltidsbrandman och två barn att ta hand om. Det är en tid som de inte vill ha ogjord på något vis, men den fick dem ändå att börja omvärdera det sätt de levde på. Moa berättar:
– Mogårdenresan, som vi kallar den, gav oss en fantastisk möjlighet att lära känna de som bor här. Det är inte helt lätt att som nyinflyttad komma in i en liten bygd, men för oss var det inga problem, tack vare fåren. Folk var glada att vi hade djur som betade i dalgången. Vi hade långt ifrån all kunskap kring hur man tar hand om får, men alla runtomkring hjälpte oss med lamning och uppmaningar om var man kunde köra med traktorn och inte – utan dem hade det aldrig gått!
Att vara månskensbönder blev till slut för slitsamt och suget efter att stå på helt egna ben växte sig starkare och starkare och de kände att de ville styra mer över sin egen tid. I slutet av 2017 lades Torgåsgårdens vandrarhem ut till försäljning och deras tankar började snurra kring vad de kunde göra av den. I samma veva gick Moas pappa hastigt bort. Han hade jobbat ett helt yrkesliv, längtat och förberett sig för sin pension.
– Då blev det ännu tydligare för oss. Varför ska vi jobba ett helt liv och sedan börja leva? Vi kan planera för framtiden, pensionsspara och så vidare, men vad spelar det för roll när vi inte vet hur länge vi lever? Vi insåg att en korvgrillningstur med barnen när vi vill är viktigare för oss än att tjäna pengar. Vi kan inte göra samma ekonomiska utsvävningar som förr, men vi har mer tid med barnen och vi gör det vi vill, när vi vill.
Beslutet att säga upp sig från sina jobb, sälja fåren (vilket de i och för sig gjorde med halvbrustet hjärta) och anta sig utmaningen med Torgåsgården blev därför enkelt. Det var något de båda verkligen ville, så de bestämde sig för att bara köra. Och de har inte ångrat sig. Björn ler med hela ansiktet och säger:
– Jag sade till Moa häromdagen: Gud vá bra vi har det! Vi känner inte längre någon prestige att vi måste jobba si och så många timmar i veckan och behöver inte känna någon stress över det. Vi är mycket lugnare nu och det känns asbra! Vi har vänner i storstadsregionerna där 40-timmars arbetsvecka är ett minimum. Vi vill inte jobba för någon annan hela livet. Nu känner vi att vi mår bra – vi lever vår dröm!
Det har hänt en hel del med gården sedan Moa och Björn tog över, men inte så mycket som syns på utsidan. Invändigt däremot är det mesta annorlunda. De har använt okänt antal liter färg på väggar och dörrar och det flesta av de tunga furumöblerna är utbytta till lättare och mer moderna varianter. Björn berömmer sin hustrus känsla för inredning, med all rätt. Det känns ombonat och mysigt att vandra genom byggnaden. Ljusa färger, tavlor, levande växter, griffeltavlor på varje rumsdörr där gästerna själva får skriva in sina namn, finurliga förvaringslösningar och små roliga, handskrivna meddelanden på speglar och fönster skrivna med fönsterpenna – man känner sig välkommen och omhändertagen.
Huset är, som Moa säger, ”byggt på frivillighetsbasis” som ett bönehus, redan 1883. Det innebär att allt inte är rakt och perfekt överallt, med det är också det som är en del av charmen. Hon jämför huset med en omtyckt gammal faster eller farmor som tagit hand om folk i generationer. Flyktingar har gömts här, otaliga barn har varit här på läger, flera av bygdens ungdomar har varit här och lärt sig spela orgel. Huset har en historia och sin egen personlighet, en känsla som ett nybyggt hus inte kan ge.
– Vi blir så glada när folk skriver i gästboken att det känns som hemma, då är det precis som vi vill ha det, säger Moa. Vi vill att det ska kännas avslappnat att vara här och vår inställning till alla gäster är ”frihet under ansvar”. I köket finns ge-och-ta-skåpet, där får man ta vad man vill, bara man ställer tillbaka något innan man åker. Jag tror inte att vi köpt salt på två och ett halvt år. Visst, det kommer säkert att finnas någon enstaka som missbrukar förtroendet i framtiden, men vi väljer att ha tillit till folk. Förr fanns här förbudsskyltar och instruktionslappar överallt – vi har tagit bort dem. Folk ställer tillbaka saker där de tagit dem, vi litar på att folk sköter sig och uppför sig och det har hittills funkat alldeles utmärkt.
De har försökt förenkla all administration så det ska bli så enkelt som möjligt. Tack vare en hel del tekniska lösningar som de installerat är det möjligt för gästerna och för dem själva att vara väldigt flexibla. Automatiska kodlås på dörrarna och ett bokningssystem med inchecknings-information via sms gör att gästerna kommer och går precis när de vill och Moa och Björn behöver inte vara närvarande och styra upp saker hela tiden. De har också investerat i ett bättre kassa- och boknings-system med betalning direkt i mobilen eller paddan, det mesta ska kunna ske ”on the go”.
Nyligen blev deras ansökan om medlemskap i STF godkänd, vilket de är mycket glada över. Dels är det skönt att ha en större organisation i ryggen, gästerna vet vad de får, dels blir det en god kvalitetsstämpel.
Torgåsgården är ett vandrarhem och en lägergård. Gästerna är mestadels privatpersoner, föreningar och organisationer och dynamiken som uppstår mellan människor från olika länder, olika bakgrunder och så vidare är något som de tycker är spännande och som de lär sig mycket av.
– Vi har haft ett läger här för döva barn, vilket slutade med att hela familjen lärde sig teckenspråk med ett och annat pinsamt, men roligt missförstånd på vägen. Vi kan det inte hundraprocentigt givetvis, men nu kan vi göra oss någotsånär förstådda om vi träffar någon som är döv. Ett annat läger sände radio live från vår ”megasoffa” på övervåningen och så hade de talkshow i matsalen via vår stora webb-TV där de kan streama. Under dansbandsveckan i somras kom ett gäng gäster ut i trädgården och började spontangrilla med oss och på kvällen hade de tänt en massa ljus i matsalen, flyttat borden och skapat ett dansgolv – underbart! För några veckor sedan stod vi värd för vårt första bröllopsfölje, vilket var riktigt roligt. Vi står bara för skalet, det är gästerna som fyller det.
Under den stora branden i Torgås för något år sedan fungerade Torgåsgården nästan som en brandstation då många brandmän bodde där. Först kom en fråga om det fanns 8 plaster, senare undrade man om det fanns 10 till och till natten var hela huset fullt. Det slutade med att en del fick bo i deras dåvarande hus på Mogården och de fick låna ihop sängkläder (och tvätthjälp) från grannarna.
Alla ställde upp när bygden var i kris.
– Den här bygden är fantastisk på så många vis och det vill vi också bidra till och förmedla till våra gäster. När vi handlar in varor försöker vi göra det lokalt, i så stor utsträckning det går. Till bröllopet hade vi snittar från Lantbackens mejeri och kött från Karelius. Dessa varor är vardag för oss som bor här, men exotiskt för de gäster som besöker oss. Butikerna här i dalgången är livsnerven för oss – de måste finnas. Vi uppmanar även de läger som kommer hit att handla lokalt (inte ta med sig varor från hemorten) och göra saker här i närheten.
Moa och Björn rekommenderar även alla fast boende i dalgången att testa på lite Svemester eller Hemester – att semestra i Sverige eller till och med på hemorten, ett mer hållbart sätt att spendera sina semesterveckor på, både sommar och vinter. Det kan vara så enkla saker som att se bävrar i älven på sommaren eller att lägga sig på ett liggunderlag och titta på stjärnhimlen, mitt i vintern. Torgåsgården ska inte bara hyras av turister utan ska även finnas till för byborna. Under Valborg förra året blev gården en samlingsplats och Björn och Moa hoppas att det fortsätter så även kommande år – de vill ge något tillbaka till byn, som välkomnat dem så gott. Gården kan se ödslig ut från framsidan (de får fortfarande frågor från bybor om de verkligen har några hyresgäster), men skenet bedrar fullkomligt. Gården har en härlig baksida sommar som vinter och denna vinter har de endast haft en obokad helg.
Lägergårdar blir alltmer sällsynta i Sverige. Familjen Källén vill göra vad de kan för att de inte ska försvinna, åtminstone i fjällen. De tycker att lägergårdar hör fjällen till och det är viktigt att de inte blir omgjorda till något annat än vad de är. De veckor då Torgåsgården inte fungerar som lägergård, utan som vandrarhem, ska möjlighet finnas att ha dopkaffe, gästabud, kalas, möten eller vad det nu kan vara.
– Vi är så tacksamma för alla återkommande gäster; idrottsklubbar, idrottsgymnasium, läger och så vidare, vissa har varit här i över 17 år i rad och vet mer om huset än vad vi gör. Och så är vi obeskrivligt tacksamma över våra söner Alve och Sindre som är våra två klippor i verksamheten. De ställer upp och hjälper till. Alltid!