PeO har delat ut Malungsblad i 35 år: Nu blir jag statsanställd!

PeO har delat ut Malungsblad i 35 år: Nu blir jag statsanställd!

Sju bilar och otaliga mil har passerat revy under hans år som utdelare. Per-Olof ”PeO” Wilhelmsson har delat ut Malungsblad i Malungs centrala delar sedan början av 80-talet. Först som anställd, men efter några år i egen regi. Före jul tog han beslutet att ta pension från detta uppdrag. I sommar fyller han 68 år och orken börjar tryta, samtidigt som det blir svårare och svårare att rekrytera medhjälpare. En epok är därmed över.

– Det känns väldigt vemodigt, men det är hög tid nu och allt kommer att bli bra till slut. De medarbetare jag haft på slutet tycker också att det är tråkigt förstås, men jag orkar helt enkelt inte längre. Jag hoppas och tror att folk har förståelse för detta. Det är ett ständigt pass och en konstant oro över vilket väder och väglag det blir på onsdag morgon, varje vecka. Sömnen, natten till onsdagar, har inte varit den bästa de senaste åren om vi säger så. Å andra sidan har jag sovit extra gott, natten till torsdagar.

Det är också svårt att få tag på nya medarbetare. Ungdomar väljer ofta dator eller annan typ av skärm istället för att extraknäcka och dessutom finns det, nu för tiden, en uppsjö av olika fritidsaktiviteter att välja på, så de hinner heller inte. De flesta vuxna har också fullt upp och då finns det liksom inga kvar, berättar PeO. När någon medarbetare ringer och meddelar att de är sjuka eller inte kan utföra sitt uppdrag av någon anledning, så är det ofta PeO själv som får ta den turen, vilket förlänger den redan långa arbetsdagen. Ibland har han kört från sju på morgonen till halv tio på kvällen.

PeO började sin bana som utdelare åt Ingvar Niilimaa, sedan tog Mikael Larsson över utdelaransvaret, men efter några år fick PeO frågan om inte han ville axla manteln istället? Och så blev det. Detta var i början av 80-talet och då körde PeO ut på många utdelningsområden själv, men hör och häpna – det finns faktiskt en person som delat ut bladen nästan lika länge PeO! Det är Berit Isaksson, som tog över sysslan efter att hennes son slutat som utdelare. Hon har delat ut blad i Malungs centrum sedan 1984 och inte på något av de traditionella sätten som är bil eller cykel. Nej, hon har tagit hjälp av sina kvicka ben och bladen har hon förvarat i en…barnvagn!

– Hon är 73 år och varje onsdag har utdelningen av bladet varit hennes motionsrunda, på nätta tre timmar… visst är hon fantastisk!? Hon har nött ut tre begagnade barnvagnar inköpta på ”Ta till vara”, under åren och jag har fått steloperera några åt henne, skrattar PeO. Jag har svetsat ihop dem så att de skulle hålla för tyngden av alla blad.

Under alla år  har Peo, Berit och alla övriga medarbetare lyckats dela ut bladen i det närmaste felfritt. Det kan ha strulat någon gång emellanåt, men då ofta beroende på att väder och vind har ställt till det. Eller att bilen har krånglat.

– Jag har fått det att fungera och jag har gjort mitt bästa, alltid med mottot: Bladet SKA ut! Ett fåtal gånger har det hänt att jag delat ut morgonen efter på grund av punktering, reparation av bilen eller likande. Sju olika bilar har jag kört i Malungsbladets tjänst. De två första drog alldeles för mycket bränsle, så jag bytte bilmärke. En gång var det vajsing med bromsarna och jag var på väg nedför Brunnbergsbackarna på Finnmarken i sakta mak, men det gick ju nedför…och jag tänkte: Nu vill jag inte möta en timmerbil. Men det gjorde jag. Längre ned i backen ser jag hur fronten på en timmerbil blir större och större. Jag ser också att det på sträckan fram till den mötande bilen finns en avtagsväg på hans sida. Jag hör mig själv säga högt: Men nu är det du som svänger! Och det gjorde han. Vid mötet hade vi 3 decimeter till godo mellan bakänden av min bil och hans släp. Tjällossning vid Granberget är heller ingen hit. Där har jag bytt däck flera gånger. En gång försvann en bult i leran så jag fick skruva bort en bult från ett annat däck för att ta mig hem.

Peo sitter i bilen

PeO är som en levande GPS – fråga honom om hemvisten för en adress och du får ett snabbt svar. Han vet också HUR de olika rutterna ska köras för att fungera bäst. Han har kört alla utdelningsområden från Finnmarken upp till Malungsfors. Alla utom Berits. Det har aldrig behövts.

En Finnmarkstur är dryga 30 mil och totalt delas där ut ett 100-tal blad, på hela året. Lägger man till Andersviksberg och Tyngsjö så går det åt några till. Inte så många blad, men desto fler mil och fulltankningar av bilen. Under en period delade han även ut blad ända ned till Äppelbo. Att ansvara för att sådant stort område kräver sina utdelare så PeO har haft runt 10 medarbetare till sin hjälp, hela tiden. Det har hänt då och då att läsarna har ryckt ut för att underlätta och ibland även säkerställa utdelningen:

– Vid ett tillfälle fick jag stopp på bilen vid Barktorp, då motorolja kom in i kylsystemet. Jag stannade flera gånger för att försöka kyla ned den, men till slut började den koka. Det vara bara att ringa bärgaren. När han kom så hoppade jag in bredvid honom i förarhytten och sa att jag höll på att dela ut Malungsblad, så nu fick han vackert köra mig dit jag behövde åka. Han körde mig till Avradsberg och Lisskogsåsen. Väl hemma lämnade vi bilen på verkstad, jag lånade en annan och åkte tillbaka till Granberget för att dela ut det sista. Bladen SKULLE ut! En annan gång på Finnmarken ringde jag plogbilen för att höra hur långt bort den var – jag tog mig inte fram på grund av all snö. En vänlig holländare som bor där bjöd mig på kaffe medan jag väntade. Det uppskattade jag mycket!

Av snö blir det ofta is. Föreställ er hur PeO har vevat ned rutan på bilen, sitter beredd med Malungsbladet i handen, armen utsträckt genom rutan. Sedan börjar han, så sakta det går, glida nedför en glansisbeklädd backe i Västra Fors. Han passerar berörd postlåda och i precis rätt ögonblick släpper han bladet i lådan. Missar han så är chansen förbi, det går inte att backa på grund av halkan. Den manövern har han övat på och lyckats med många, många gånger.

Det är inte bara Malungsblad som lastats och delats ut av PeO.

– Nej då, jag har delat ut lite allt möjligt. Det är, som tur är, preskriberat nu, men den gången jag körde telefonkataloger hade jag åkt fast om jag blivit kontrollerad. Bilen var så fullt lastad så jag satt som i en sittbrunn i förarsätet. Jag såg knappt någonting i fönstret till höger och bilen var helt stum, ingen fjädring över huvud taget. Dessutom var bilen dieseldriven så jag hade ett svart moln bakom mig där jag drog fram. Överlast är en klar underdrift. Jag hade kanske 6-700 kilo i bilen för varje vända och området för den turen var ända upp till Grövelsjön… Det tog tre dagar.

Han berättar vidare om när han var med och delade ut reklam, i form av Pepsiburkar.

– En hel pall med Pepsi levererades på min gård och skulle delas ut och redan då var det många som hade skyltar på sina postlådor med texten: Ingen reklam, tack! Du kan ju tänka dig… Fan, vad vi drack pepsi efter det uppdraget. I flera veckor!

Gänget har också varit med om att dela ut trosskydd till damer i postlådorna. Men den gången kunde de inte använda det som blev över.

PeO kommer att sakna utdelningen av Malungsbladet. Likadant kommer vi som jobbar på Malungsbladet att sakna att han inte kommer in på kontoret varje torsdag med sin handskrivna faktura. Men han har lovat att han ska svänga förbi ibland, ”talô lite” med oss och ta en fika. För oss känns det bra att han slipper oroa sig för dåligt plogade vägar (han tycker det var ”bättre förr” när vägarna alltid var rena från snö klockan 7 på morgonen) och om han ska ta sig fram på isiga vägar eller inte. Förhoppningsvis behöver han inte reparera bilen lika ofta heller.

Vad ska han göra när han nu blir pensionär? Eller ”statsanställd” som han själv uttrycker det.

– Jag ska tälja Dalahästar! Jag täljer redan nu hästar till Nils Olsson i Nusnäs, åtta till tio stycken i 10 centimeters höjd, om dagen. Jag får utsågade hästar som jag förfinar med kniven. Nu senast levererade jag 150 stycken. Sedan hjälper jag min son Tomas med tillverkningen av Staffansbågen och det tar rätt mycket tid… I oktober och november förra året jobbade vi i princip dag och natt. Förutom onsdagar då vi delade ut Malungsblad. Vi sågade, målade och monterade för att få alla beställningar klara i tid. Det blev ett rekordår och det känns bra, så här i efterhand, men just då var det lite väl mycket att göra.

Han är en mångsysslare den där PeO. Han har alltid någon finurlig lösning på de problem han ställs inför och han löser dem. På sitt sätt. Ta bara det där med Berits barnvagnar.

Han avslutar med att ställa en fråga:

– På vilken sida vägen sitter alla postlådor?

– Eh, ja på höger sida väl?

– Mmmm, just det, ler han. Du kan ju gissa hur många gånger jag önskar att jag haft en bil med ratten på höger sida…

Berit Isaksson med barnvagnen

Berit Isaksson är idag 73 år och har delat ut Malungsbladet sedan 1984. Till en början hjälpte hon sonen Leif, men med tiden tog hon över hela uppdraget. Hon bar dem först i kassar, tills hon kom på idén med barnvagnen. På den tiden fanns det inte hiss i alla hyreshus, men numera åker hon hiss upp och går trapporna ned, samtidigt som hon stoppar bladen i brevinkasten.

Hon bor i Lia, men har hyrt en parkeringsplats till barnvagnen i ett garage nära hennes utdelningsområde, i centrum. Hyran betalas med en smörgåstårta. I garaget finns även en tamburmajor där hon förvarar de olika jackor hon använder under utdelningen, beroende på den aktuella dagens väder. Vagnen är förberedd för olika väderlekar och incidenter som kan inträffa. Chassit kan fällas upp och i de specialinköpta klykorna fäster hon en stor plastbit för att skydda bladen om det regnar eller snöar. För ett par år sedan gav framdäcken upp, så då köpte hon ett par nya.

– Det här har varit min fina motionsrunda i många år och det är mycket ledsamt att det nu är över. Jag har känt mig väldigt uppskattad av läsarna och jag har träffat så mycket trevligt folk på mina turen med barnvagnen. Om du visste hur många gånger jag blivit inbjuden på kaffe och ibland till och med på mat, pannkakor bland annat! Den vanligaste frågan jag fått är: Blir han aldrig större? Och då syftar de förstås på ”barnet” i barnvagnen som tydligen aldrig växer, säger Berit och ler med hela ansiktet.

Hennes utdelningsrunda tar tre timmar, om ingen vill stanna och prata lite. Och det är det alltid någon som vill och Berit gör det gärna! Efter ungefär halva rundan tar hon en liten paus då hon äter en banan och dricker lite vatten. Sedan är det full fart igen.

Berit har också träffat sin katt, tack vare utdelningen av bladet. Hon såg den ofta på sina rundor, men den var väldigt skygg. Med tiden blev de dock kompisar och när kattens matte flyttade till ålderdomshemmet överlät hon, den idag 15-åriga missen, till Berit.

– Han är det bästa som har hänt mig under mina onsdagsrundor! Nu måste jag hitta på något annat sätt att komma ut och få min motion. Jag har redan talat om för Orrmyrgården, där jag brukar hoppa in och hjälpa till, att jag nu är ledig på onsdagar!