Malungskôlla & Äppelbokä´r med i forkörargänget som åker till Röros

I söndags startade 13 ekipage med häst och släde sin tio dagar och nio nätter, långa tur från Västagården i Torgås, Lima, till slutmålet Röros marknad i Norge. Varje ekipage består av en kusk och en dräng. De kommer att köra den så kallade Vattuvägsturen där de färdas längs med de vattendrag där Limfolket for med sina järnvaror en gång i tiden. Turen arrangeras av Dalarna Femunds Forkörarförening, vars grundare Sigurd Svendsen har rekognoscerat och menar att det är bra is i år ute på sjöarna där de ska färdas, men sämre vid land.

Sigurd Svendsen - föreningens grundare.

Totalt deltar forkörare från åtta olika föreningar i årets resa till Röros, Dalarna Femunds förening är den enda med både norska och svenska medlemmar. De försöker att göra färden så lik dåtidens forkörningar som möjligt, både vad gäller utrustning, proviant och kläder. Alla deltagare har sig egen häst och släde som de ansvarar för. Slädarna är packade med proviant och annat material för att vara självförsörjande i minst två dygn i vildmarken, utan kontakt med övriga omvärlden. De har ingen följebil, men däremot har de på förhand kört ut hö till hästarna vid olika depåer. Årets resa innebär två övernattningar under bar himmel, intill stockelden. Med eldvakt förstås.

– De nätter vi inte sover utomhus bor vi i olika hembygdsgårdar och församlingshem. Vi turas om i gruppen att ordna och planera boende och mat på vägen. En gång då vädret var ovanligt hårt fick vi med kort varsel sova i ett kapell på vägen och hästarna fick övernatta i ett brandgarage, brandbilarna kördes ut för att ge plats åt våra trötta kusar. Ett annat år var det så blött att slädarna frös fast på isen, så vi fick ta hjälp av föreningens bandvagn. När det gäller maten så kommer vi i år att fixa tre middagar själva medan övriga kvällsmål är förberedda för oss där vi kommer att övernatta. Vårt önskemål är att ha någon eller några traditionella, lokala rätter under resan, Römgröt och sik är ett sådant exempel. Dåtidens forkörare åt mycket torkat fårkött, messmör och smör. De hade också med sig grötmjöl och kokade kaffe. En kagge sprit var också nödvändig. Dels för desinficering, dels för att hålla värmen i kroppen, berättar Sigurd.

Hela gänget samlat vid Västagården i Torgås, kvällen innan avfärd.

Forkörarnas årliga färd har alltid olika startplatser. Man försöker alltid hitta ett kulturellt tema för startplatsen och eftersom man i år kör efter Vattuvägen var järnhanteringen ett givet tema och Västagården ett självklart val. Detta års äventyr inleddes under söndagen med att Limasmeden, Mattias Helje förevisade smide enigt gammal tradition, genom att smida en skithacka eller hovkrats, för att använda ett mer modernt uttryck.

Maria Ivarsson, hästen Loke och Kämp Johan Larsson.

Dalarna Femund Forkörarförening bilades 1999, men Sigurd började själv redan 1994 att köra forkörning och utforska dess vägar. Han jobbar med häst och släde i skogen i sitt civila liv och blev nyfiken på nyfiken på historien bakom spåren av de vägar, som han upptäckte i skogen norr om sjön Femund i Norge. Han började studera gamla kartor och forska i hur dåtidens bönder betedde sig för att komma fram med häst och släde under vintertid genom att intervjua många äldre bybor längs med forkörarnas väg. De har visat honom var vägarna gått. Han tror att forkörningen försvann helt någon gång i mitten av 50-talet och sedan var den i princip död fram till 1981 då Jöns Fahlen i Klövsjö väckte liv i den igen. 1995 fick Sigvard följa med Klövsjögänget på en tur och sedan var han fast. Dock körde det gänget på bilvägar, Sigvard ville prova att använda de gamla skogsvägarna.

Det forkörningen handlade om var att frakta, byta och handla varor. Ordet härstammar från fornsvenskans ”fora” som betyder färd, medfört gods. Målet för många var just marknaden i Rörors. Svenskarna sålde järn, smör och fårskinn och köpte mat; mycket sill och salt.

Marias färdigpackade släde.

Flera av de andra ”forkörarlagen”, som man säger på norska, har ett fokus på antingen hästarna, kläderna, vägarna de använder, gårdarna de bor på, maten de äter eller utrustningen de använder. Dalarna Femunds Forkörarförening vill att så mycket som möjligt ska vara autentiskt. Många av de kläder de bär har de sytt själva, flera av medlemmarna har gått kurser i dräktsömnad. Historiskt sett var det mycket finkläder som sparades runtom på gårdarna, men vardagskläderna i vadmal brände man upp, eftersom det var utnötta och trasiga. Därför är gruppens vadmalskläder ofta nyproducerade, medan flera av pälsarna de använder är över 100 år gamla. Sigurd är inte orolig för sträng kyla:

– De bästa kläderna på vintern är ull eller skinn – vi fryser inte! Vi sover traditionsenligt i skinnfällar istället för moderna sovsäckar, de är snudd på livsfarliga i kombination med eld – de brinner direkt. Vi sover som forkörarna förr i tiden; vi har storpälsen som täcke och det välvda matskrinet som kudde. Och mössorna tar vi aldrig av oss.

Färden har börjat och Loke trampar tryggt framåt i sakta mak.

Väl framme i Röros är man trött och skitigt. Det finns liksom inte så många duschar på vägen… Alla forkörare och annat ”fint folk”, som Sigurd uttrycker det, bjuds in till en baluns på stora hotellet där man äter gott och berättar för varandra hur årets tur har varit.

En av deltagarna i årets tur, Jocke Andersson från Älvdalen, instämmer i Sigurds berättade kring forkörningen:

– Det här är bästa semestern på hela året! Man släpper stressen helt och får ägna tiden till sin häst, helt och hållet. Man är tillsammans hela dygnet. För en gång skull får hästen känna att jag är beroende av honom och inte tvärtom.

– Vi märker hur våra hästar tycker det är roligt att träffa andra hästar. Jag vill mena att de kommer ihåg från år till år vilka som var med ifjol. Jag märker på min häst att han känner – snart är det dags! Det är nästan så att jag kan höra honom tänka: Hmmm….är den och den hästen med i år måntro? Det ska bli kul att få träffa kompisarna igen! I de olika forkörarlagen blir hästarna ett gäng och bryr sig inte om de andra lagen och deras hästar, säger Sigurd.

Nästan framme vid Transtrands kyrka.

Kämp Johan Larsson från Äppelbo och hans familj har en lång historia som hästhandlare. Han har funnits med i forkörargänget sedan barnsben.

– Vår gård i Äppelbo är en gammal hästgård och min farfar står skriven som Äppelbos siste hästhandlare. Min farfars morfar åkte på sin tid till Gudbrandsdalen och köpte och sålde hästar – det kunde handla om 40-60 hästar varje gång. Min far kom, via vår släkthistoria, med i den här föreningen 2004 och nu när han är borta vill jag hålla traditionen vid liv.

För Maria Ivarsson från Malung och hennes häst Loke, är det i år deras fjärde tur, men första gången med drängen Åsa Friman, från Småland. En gång har Maria kört hela turen, som kusk. Två gånger har hon kört del av sträckan, men i år är det dags att avverka hela sträckan som kusk igen. Totalt blir det runt 17 mil.

– Tjusningen ligger i att få umgås med sin häst och umgänget med likasinnade, men sedan är det också roligt att få ta del av det kulturella och bidra till att det får leva kvar. Spännande är det förstås också ibland, man aldrig vad man hamnar i… Femund är en lurig sjö och det kan blåsa upp på nolltid. För ett par år sedan blev det snöstorm när vi var mitt ute på sjön – jag hade sikt, bara två hästar fram. I år finns det inte tjäle i myrarna, så vi får se det går. Men flera andra i gänget har varit ute och rekat och jag litar på dem. Det är en enorm sammanhållning i föreningen och alla hjälps åt. Sedan ska vi ju heller inte glömma vilken fantastisk naturupplevelse det är! Vi får verkligen tid att titta och njuta av naturen vi passerar, då det inte går så fort. Det är otroligt rogivande att se sig omkring, där man sitter i släden.

Tisdagen den 18:e februari når årets forkörare sitt slutmål: Röros Marknad.

I föreningens årliga resa till Röros finns det plats för maximalt 20 hästar.

I år deltar 13 ekipage: 9 från Sverige och 4 från Norge. 9 av årets ekipage kommer att vara med på hela resan, medan några endast kör delar av färden.

Farten varierar från allt mellan 2-5 kilometer i timmen.

Föreningen har runt 70 aktiva medlemmar och 150-200 stödmedlemmar.

Resan från 2003 gick från Falun till Röros (Från världsarv till världsarv) och finns dokumenterad som både film och bok.

Röros Marknad har 80-90 000 besökare från tisdag till lördag och är Nordens största, i sitt slag. Röros har 5500 bofasta invånare.