Fäbodkullornas tidsfördriv?

Säkerligen passerar både skidåkande, cyklande och löpande Vasaloppsåkare flera kulturmärken på sin väg till Mora. Frågan är hur många de åker ÖVER, bokstavligen? Åtminstone ett, redan i första backen faktiskt. Ett par hundra meter ovanför Flötvägen, precis där reklamstaketen tar slut och ungskogen tar över, i den högra spårbredden – där åker de rätt över ett kulturmärke. Väl dold under snön vintertid döljer sig en gammal fäbodristning som är mycket enkel att se under resten av året. Om man vet var den är. 

Fäbodristningar (kallas ibland också för vallgångsristningar) är text, symboler, figurer, initialer eller liknande som ristats in i mjukare berg, sten eller trädstammar i samband med vallning av boskap. Man tror att ristningarna utfördes av fäbodkullor (eller gattare som de också kallades) som ett tidsfördriv då de vallade sina djur. Andra säger att ristningarna var ett sätt att orientera sig i en terräng där inga vägar existerade.

På den aktuella ristningen i Vasaloppets första backe finns ett antal tecken och bokstäver ristade, men det är ganska svårt att tyda dem, då de funnits där i många, många år och har delvis blivit mycket otydliga. Kanske är det initialerna på de som gjort dem. MOD är tre någorlunda tydliga bokstäver, kan det kanske funnits någon som hette: Matilda Ols Dotter?

Ås Bernt Larsson är markägare i området och har bra koll på var det finns fler stenar än just denna, för det finns faktiskt en hel del. Han har även koll på dåtidens lämningar av älgjakt, jaktgroparna –  djupa gropar klädda med trä, för att älgen inte skulle kunna ta sig upp efter att den ramlat i. Han berättar att Transtrands Besparingsskog har byggt ett tak över en större variant av en sten med fäbodristning på, som går att ta sig en titt på vid Resjön, några mil öster om Berga by.

Hur ska man då veta var dessa lämningar finns om man vill ta sig en kik? Det är tyvärr inte det lättaste. De finns utmärkta på vissa kartor och vid avverkningar har man lämnat torrstubbar i närheten av de stenar och gropar som man har haft koll på, men mer än så är det inte. Även med karta i handen är det svårt, för den oinvigde, att få ögonen på dem. Lite synd, då man kan roa sig ett bra tag med att fundera på vad det egentligen står eller vad man försökt ”rita” på dessa stenar.